Jag befinner mig i den lilla byn Tirupur. Jag har lite tid på mig innan mötet jag ska delta i börjar så jag vandrar runt i byn. Getter, får och höns springer runt mina ben. Bouganvillaträdens blommor är så starkt ceriserosa att jag nästan blir bländad. Människor har fullt upp med sina sysslor. Nyfikna barn kommer fram och pratar med mig och Poppy, som jobbar på en av våra partnerorganisationer, översätter. Efter att vi klarat av de inledande obligatoriska frågorna om vad jag heter, hur många syskon jag har och om jag är gift börjar jag ställa frågor till dem istället. Om deras liv. Det visar sig snart att flera av barnen har fäder som migrerat.
- Min pappa jobbar i Singapore, berättar en pojke. Jag kan inte urskilja om han är stolt eller ledsen över detta faktum. Kanske både och.
- Han har varit borta i ett och ett halvt år och kommer tillbaka om två år. Eller kanske om tre år. Ibland skickar han hem pengar till oss, förklarar pojken.
- Min pappa är i norra Indien, fortsätter ett annat barn. Sedan vill alla berätta om deras föräldrar eller släktingar som flyttat från byn för att arbeta och tjäna pengar.
Bavani, en kvinna på 22 år, kommer fram och börjar småprata med Poppy. Det visar sig att även hon lämnat byn för att tjäna pengar. För några månader sedan åkte hon till textilmetropolen med samma namn som denna by. Staden Tirupur ligger i västra Tamil Nadu och är känt för sin textilindustri. Många märken och klädföretag kända i Europa och Sverige har sina underleverantörer här.
- Vi är fyra döttrar i min familj, så jag var tvungen att åka iväg, berättar Bavani. Hon hörde talas om att man kunde åka till Tirupur och tjäna pengar från en bekant i en grannby och bestämde sig för att pröva lyckan. Hennes arbete bestod av att göra nystan av bomullstråd.
- Jag började klockan åtta på morgonen och slutade klockan åtta på kvällen. Hela dagen fick vi stå upp och jobba. Bavani berättar att på hennes avdelning var det jobb för nio personer, men de var bara fem där. När hon började fick hon 60 Rs per dag, vilket är ungefär 9 kr, alltså under FN:s fattigdomsgräns.
Efter bara tre månader lämnade Bavani arbetet och åkte tillbaka till byn. Hon berättar tyst att hon längtade hem. Att det är bättre att arbeta i jordbruket. Att hon saknade sina föräldrar.
Medan jag pratar med Bavani kommer en annan ung kvinna fram. Hon heter Anumani och även hon har jobbat i textilindustrin i Tirupur. Företaget hon arbetade på betalade en summa pengar till sina arbetare efter tre år. Fram till dess fick de en minimal lön varje månad. De som lämnade jobbet innan treårsperioden var slut får aldrig sina pengar.
- Jag tjänade 400 Rs (ca 55 kr) i månaden. Om jag stannade i tre år skulle jag fått 30 000 Rs. Men jag behövde återvända till byn och ta hand om mina föräldrar, så jag fick aldrig några pengar, berättar Anumani.
Klimatförändringarna är en av de faktorer som gör det svårt för många människor på den indiska landsbygden att livnära sig av jordbruk och en eller flera familjemedlemmar tvingas ofta migrera till städer eller andra länder. Familjer splittras och många blir hänsynslöst exploaterade, särskilt unga kvinnor. På besök i byn Tirupur, som alla tycks lämna men också sedan längtar tillbaka till, inser jag vikten av Svalornas fokusering på landsbygdsfrågor och människors rätt till självförsörjning. För städerna må vara lockande, men många hamnar istället i en fälla av exploatering och ensamhet.
Byn Tirupur
Några av barnen i Tirupur vars föräldrar och släktingar migrerat.
Hej Kristin!
Tack för din givande och vackra blogg, som vi följer med stort intresse. Det är inte svårt att känna med de utsatta människorna och uppleva det riktigt tragiskt att det inte verkar finnas någon plan för undsättning och framtid. Tvärtom skriver du är de hänsynslöst exploaterade och fäderna kan inte jobba hemmavid. Tack och lov att barnen i Tirupur kan skratta så varmt mot kameran!
Ha det fortsatt gott Kristin i ditt viktiga arbete!
Kram från Lena och Osborn den 1 dec, första vinterdagen i Jonsered med 3 minusgrader