Jag står mitt i ett fält där olika hirssorter och sorgum odlas, liksom koriander, chili och en massa andra grödor. Laxmama heter bonden som visar oss runt samtidigt som hon förklarar det geniala i att odla olika grödor om vartannat på samma fält. Hon förklarar att det finns ett system, men det är svårt för utomstående att upptäcka. Laxmama berättar hur hon hanterar skadedjur och ogräs utan att använda kemiska bekämpningsmedel, till exempel genom att odla några få blommor som skadedjuren gillar, för att dra dem till sig så att djuren inte ska angripa de andra grödorna.
Millets (ett samlingsnamn för olika sorters hirs och sorgum) har traditionellt varit de fattigas föda. Liksom det mesta förknippat med fattiga står dessa grödor lågt i status. Kvinnorna jag träffar i Medak-distriktet i delstaten Andhra Pradesh håller sakta men säkert på att ändra på detta. De tar tillbaka de traditionella grödorna och sätten att bedriva jordbruk och gör det med en styrka och självklarhet som får storböndernas exportbomull på fälten bredvid att blekna.
Och de har argument. Indiens risodlingar är inte hållbara. Risodlingar kräver enorma vattenmängder som inte finns idag. När vattnet står stilla, som det krävs för att ris ska växa, avges metangas. Dessa står för en stor del av Indiens växthusutsläpp, enligt vissa källor upp till en fjärdedel. Millets däremot, står emot både torka och angrepp på ett helt annat sätt. De klarar sig utan kemiska bekämpningsmedel och är dessutom mycket mer näringsrika än ris, vilket lett till att hungern minskat bland dessa kvinnor.
Laxmama fortsätter visa sina grödor. Jag förundras över hur hon kan hålla koll på alla grödor: när de ska sås, vilka kombinationer som är bra och hur hon ska hantera angrepp. Hon besitter en enorm kunskap om hur man kan producera mat utan att tära på miljön. Plötsligt blir det så självklart att det är hon och hennes vänner som bär nyckeln till allas vår framtid.
Åh vad roligt det kommer att bli att följa dig! Jag tror du kommer ha två toppenfina år framför dig
Hoppas du har ätit en massa god coconut chtuney nu, jag längtar så otroligt mycket efter det! Vill du veta en rolig sak? Sonen i Elizabeth Family (extra värdfamiljen) har varit och jobbat i Tyskland nu i 3 månader och vi har daglig mejlkontakt. Fick en bild ifrån bröllopet. Jag önskar jag hade varit där..
Sökt en journalistik-kurs också!
Kram på dig! Å du, vilken jättefin sida du har!
Hurra för millets och kompetenta kvinnor i Indien!
Översta bilden är så vacker.
Måste börja äta hirs – verkar ju himla bra! Tack för tipset. Men kanske det inte är det bästa för oss svenskar om man ska tänka lokalproducerat. Vet inte om hirset klarar sig i den svenska myllan?
Emelie: Jag äter massa coconut chutney – I love! Vad kul att du har kontakt med Elisabeth family, de är fantastiska!
Tobias: Instämmer! Jag ska lära mig så mycket om millets och av alla kompetenta indiska kvinnor!
Martin: Du har så klart rätt – närproducerat är bäst. Det vi behöver börja ifrågasätta är riset!
Va kul att höra av dej, Kristin. Och berättelsen om mångfaldsodlingen utan gifter påminner så mycket om vad jag hittat på Kuba och i Järna.
Att utveckla den lokala kunskapen är jätteviktigt.
Janne
Hej Kristin!
Verkar som du kommit in i det indiska snabbt! Spännande verkar det som. Fin hemsida förresten. Ska bli kul att läsa om dina upplevelser. Ät hirs och må väl! Vår lille kille Elis hälsar!! Kram
Hej Kristin!
Kul att läsa om vad som sker. Mycket spännande grejer kan jag förstå. Vi mår bra. Lille Elis hälsar så mycket. Ät nu mycket hirs och lev väl!
Kram
Hej!
Vad kul att läsa din blogg. Tänker på dej,
Kramar Oli