Jag sitter på en bastmatta med benen i kors och ser kvinnan i huset ösa upp ris på mitt bananblad som fungerar som tallrik.
- Podom, podom, säger jag och håller upp handen för att hindra henne från att ge mig ännu en slev. Det räcker!
Hon tittar missnöjt på mig och försöker åtskilliga gånger fylla på mer. Jag kämpar för att få i mig min portion, som knappt är en fjärdedel så stor som de andra i sällskapets, och tänker tillbaka på när jag gick dubbelvikt på ett risfält och hjälpte till att sätta risplantor. Med vatten till anklarna gjorde jag mitt bästa för att sätta dem i raka rader. Där, på risfältet, kändes det som att jag kom så nära det indiska man kan komma. På tamil, språket som talas i delstaten Tamil Nadu där jag bor, används orden för ris och mat ofta synonymt, vilket ytterligare förstärkte min bild av Indien som risets land.

Men efter att ha jobbat nära organisationer som arbetar med jordbruk, miljö och matsuveränitet för marginaliserade grupper har jag alltmer förstått att riset inte alls är ett så naturligt inslag i det indiska samhället som jag först trodde. Och att det finns många skäl att ifrågasätta risets ställning och betydelse.

Indien är ett jordbruksland där en majoritet försörjer sig som bönder. De flesta av dessa är fattiga och har inte råd med bevattning. De är helt beroende av regnet som ofta kommer oregelbundet och ibland uteblir helt, som en följd av klimatförändringarna. Traditionellt har dessa bönder, framför allt Daliter (tidigare kallade kastlösa) och Adivasis (ursprungsfolk) odlat millets, som är ett samlingsnamn för olika hirssorter och sorgum. Det finns flera fördelar med millets i jämförelse med ris. Millets är grödor som står emot torka och skadedjur betydigt bättre än ris. Detta känner fattiga bönder till sedan länge och de har utvecklat komplicerade system för hur olika milletssorter ska odlas tillsammans för att stå emot sjukdomar och skadedjur, ha så liten vattenåtgång som möjligt och öka skördarna.

Fram till 1960-talet dominerade millets det indiska jordbrukslandskapet. Då inleddes den gröna revolutionen vars intention var att minska svälten i Indien. Med hjälp av subventioner uppmanades Indiens bönder att gå över till att odla ris och vete. Istället för att odla sju, åtta grödor började de flesta bönder odla endast en eller två. Än idag är det betydligt mer lönsamt att odla ris och vete än att odla millets. Det utbredda matdistributionssystemet, som förser indier som lever under fattigdomsgränsen (vilket beräknas vara nästan halva befolkningen) med kraftigt subventionerad mat, innehåller framför allt ris och vete. Detta gynnar risbönderna och säkerställer ris som huvudkost även bland Indiens fattiga.

Riset har tidigare varit de rikas gröda. Det har gett status att äta ris medan millets har setts som de fattigas mat. Att bjuda någon på millets är som att säga att man inte har råd med något bättre. Ju mer processat riset är, desto bättre. Ju vitare det är, desto bättre. Att försöka höja sin status är en orsak till att även fattiga gärna överger millets till förmån för ris.

Jag har många gånger sett människor på landsbygden äta tallrik efter tallrik med ris, ofta med buljong (”peppar water”). Samtidigt har jag sett de karaktäristiska dragen för undernäring bland barnen i byarna. Knotorna som sticker ut på knäna. De runda magarna. 43 procent av barnen under fem år är undernärda. Många har mat på bordet – eller rättare sagt: de har ris på bordet. Men ris är inte särskilt nyttigt. Det ger dem helt enkelt inte tillräckligt med näring. För några veckor sedan deltog jag på en hälsodag om diabetes på landsbygden utanför Trichy där jag bor. Diabetes ökar lavinartat i Indien. Det är inte helt klarlagt vad det beror på, men den ensidiga kosten är sannolikt en orsak och nu rekommenderar läkarna sina patienter att byta ut ris mot millets. Detta är något som sannolikt även skulle minska undernäringen bland Indiens fattiga.

Det här är inte i första hand en text om vilken mat människor stoppar i sig eller borde stoppa i sig. Det handlar om makt. Än en gång. Riset slog på några årtionden igenom som den dominerande grödan och sades av experter vara lösningen på Indiens problem. Men de som definierades som experter var forskare och vetenskapsmän och inte de Daliter och Adivasis som känner sina torra jordar bättre än någon annan. Om vi lyssnar på dem får vi veta att de bekämpningsmedel de tvingas köpa för att hålla skadedjur borta från riset och vetet inte bara skadar deras hälsa utan försätter dem också i skuldfällor. Detta anses vara den främsta orsaken till att över 100 000 bönder på den indiska landsbygden har tagit livet av sig de senaste åren. Vi får också veta att bönderna numera måste köpa fröer av storföretag som patenterar frösorterna och skapar fröer som bara kan odlas ett år. Detta för att tvinga bönderna att köpa nya fröer varje år och på så sätt tjäna mer pengar. Om vi lyssnar får vi också veta att risfältens stillastående vatten avger metan som är en växthusgas. Risfälten står för en stor del av Indiens växthusutsläpp, som orsakar klimatförändringar som i sin tur slår hårdast mot just de fattiga bönder som mer eller mindre tvingats att överge de mer klimatvänliga millets-grödorna till förmån för riset. Det finns en tragisk ironi i det hela.

Trots den dystra bilden är det inte för sent. Runt om i Indien byggs återigen fröbanker upp där Dalitkvinnor byter milletsfröer med varandra, där Adivasi-grupper delar med sig av de milletsfröer de lyckats bevara och där fattiga människor tar makten över sin matproduktion.
- Det här är en ovanlig milletssort som jag fick från en Adivasi-grupp i bergen, berättar Velan, från en av Svalornas partnerorganisationer när han visar runt på sin ekologiska modellgård.
Människor i Indien börjar få upp ögonen för vikten av att slå in på en annan väg. Det sker i elfte timmen, så låt oss lära läxan en gång för alla. Makten att definiera ett problem och dess lösningar är kanske den viktigaste formen av makt. Nästa gång kanske vi kan lyssna på de verkliga experterna från början.

Fröbank

Risfält

Besprutning av risfält

Milletsmåltid

Det sägs att han är den första ministern som sovit över i en liten by som Kotagiri. Det sägs att han håller det han lovar. Det sägs att han inte är som andra ministrar.

När Indiens miljöminister Jairam Ramesh klev ur bilen åtföljd av sina beväpnade vakter i Kotagiri i Nilgirisbergen i västra Tamil Nadu, hade han allas blickar på sig. Deltagarna på Save the Western Ghats-mötet var förväntansfulla. Nu skulle ris och ros delas ut till landets miljö- och skogsminister.

En dryg vecka före mötet i Kotagiri fattade ministern ett i miljörörelsen efterlängtat och överraskande beslut. Han stoppade införandet av genmodifierad aubergine. I Indien infördes genmodifierad bomull för ett antal år sedan och aubergine, som äts av en stor del av befolkningen, även de relativt fattiga, stod på tur som den första grönsaken. Den sociala rörelsen och miljörörelsen har protesterat intensivt. De menar att konsekvenserna för miljön och människors hälsa inte är tillräckligt utredda och därmed riskerar införandet att få katastrofala följder. De lyckades påverka flera delstatsledare och så småningom även miljöministern. Halvt på skämt och halvt på allvar konstaterade han att det nog är många som jobbar dygnet runt för att få honom avsatt efter detta. Företagen som jobbar med genmodifiering har en mycket stark lobby.

På Save the Western Ghats-mötet möttes forskare, journalister, organisationer och aktivister som alla jobbar för att rädda bergskedjan Western Ghats från miljöförstöring, skogsskövling och exploatering. Western Ghats sträcker sig från södra spetsen av Indien till Mumbai på västkusten. Deltagarna hade viktiga budskap till ministern. Turistparadiset Goa är så förstört av företag som exploaterar naturresurser att miljön där alltmera liknar Grand Canyon. Regeringen har stoppat ytterst få av företagens ansökningar om att få exploatera delstatens naturresurser. Skogarna i Western Ghats skövlas. I takt med det drivs vilda djur, som elefanter och tigrar, ut ur skogarna vilket leder till konflikter mellan djur och människor. Ursprungsfolken i bergen upplever sin existens hotad av miljöförstöringarna.

Miljöministern lyssnade och gav intryck av att ta till sig det som sades. På plats genomförde han ett av rörelsens krav genom att deklarera Western Ghats som en ”ecological sensitive area”. På vissa punkter var han dock ganska lik andra ministrar. Han menade att ”miljölobbyn” borde bli mer utvecklingsorienterad och ta hänsyn till de nya ekonomiska förväntningar och drömmar människor i Indien har. För de som jobbar med människor som tvångsförflyttas på grund av regeringens ”utvecklingsprojekt” (såsom dammbyggen och nya industrier), med ursprungsfolk som ser sina liv hotade eller med offer för klimatförändringarna är frågan inte huruvida de är för eller mot utveckling. Det handlar om vilken slags utveckling och kanske ännu viktigare: utveckling för vem?

Miljörörelsen gör nog klokt i att inte ha allt för stora förhoppningar på ministern när han, som så många andra, är fast i ett ensidigt ekonomiskt utvecklingstänk. Samtidigt kan det finnas en del att vinna på ett försiktigt samarbete med en minister som trots allt vågar fatta en del radikala beslut när det väl gäller.

Indiens miljöminister Jairam Ramesh.

Ramesh diskuterar den nya myndighet som ska skydda Western Ghats med Pratim Roy, som jobbar på organisationen Keystone, en av Svalornas samarbetsorganisationer.

Western Ghats – värda att räddas!

Deltagare i demonstration för att skydda Western Ghats undan miljöförstöring.

Kvinnor i färgstarka saris dansar och sjunger. Några män blåser frenetiskt i sina trumpeter och det är bara de förbipasserande fordonens tutor som skär igenom ljudet. Bufflarna med sina bjällror runt de färgglada hornen rör sig i lugn takt framåt. Människor längst med vägen ansluter sig till festivaltåget. Överallt går uppklädda kvinnor. Detta är deras dag.

Jag är utanför byn Pastapur, några timmar från Hyderabad i delstaten Andra Pradesh i centrala Indien. Här firas för elfte året i rad en biodiversitetsfestival. Efter att i en månad ha rört sig från by till by är det idag dags för slutceremonin. Syftet med festivalen är att hylla biodiversiteten. För några månader sedan hade jag inte så mycket tankar eller kunskap om biodiversitet. Nu tänker jag att det är bland det mest genomgripande, radikala och viktiga vi kan sträva efter. Kvinnorna i byarna runt Pastapur har fått mig att inse varför.

På sextiotalet inleddes den gröna revolutionen i Indien. Den var dock varken grön eller revolutionär. Tanken var att Indien skulle öka produktionen av mat genom att satsa på kemiska bekämpningsmedel, konstgödsel och främjandet av två grödor: ris och vete. På några år hade jordbrukslandskapet ändrats helt. De traditionella grödorna millets (samlingsnamn för olika grödor, såsom hirs och sorgum) försvann allt mer och ris och vete både exporterades och låg snart på de flesta indiers tallrikar. Den tidigare så näringsrika kosten byttes ut och den traditionella kunskapen om odling försvann. Bönder skuldsatte sig för att ha råd att köpa bekämpningsmedel, gödsel och fröer.

I vissa områden fortsatte dock människor att odla millets. Kanske för att de inte hade råd att köpa in bekämpningsmedel. Kanske för att de ville hålla på sina traditioner. Kanske för att de var medvetna om hälsofördelarna. Fattiga kvinnor, daliter och ursprungsfolk har varit de främsta kunskapsbärarna när det gäller millets och biodiversitet. Detta syns tydligt i byarna runt Pastapur. Efter en guidning på ett av fälten får jag veta vilka system de har för sin odling. Hur de odlar många olika grödor på samma fält. Hur vissa blommor drar till sig skadedjur och därför strategiskt planeras vid fälten. Jag får besöka kvinnornas fröbanker. De byter fröer med varandra trots att det är förbjudet enligt indisk lag.

I festivaltåget fortsätter människor att dansa och sjunga. Vagnarna som dras av bufflarna är fulla av olika fröer. För kvinnorna verkar det självklart att sätta biodiversitet i ett större sammanhang. Det handlar om miljön och deras framtida möjligheter till försörjning. Om identitet och värderingen av kunskap. Om klimat och hälsa. Budskapet som dansas och sjungs fram i tåget är tydligt. Kunskapen om biodiversitet är avgörande för vår framtid och den står att finna hos kvinnor, daliter och ursprungsfolk på Indiens landsbygd.

Panchajat-ledaren deltog i festivalen. Han är politiskt vald ledare för området.

Det som var tänkt att bli ett lugnt fältbesök hos en av Svalornas samarbetsorganisationer blev en dramatisk upplevelse av vädrets makter och – troligtvis – klimatförändringarnas effekter i Indien. När vi närmade oss Kotagiri i Nilgirisbergen mellan Tamil Nadu och Kerela föll de första regndropparna. Väl framme vid vårt guest house öste regnet ner. De få metrarna från bilen till dörren var nog för att bli genomblöta.

De kommande två dygnen fortsatte det ösa ner regn utan uppehåll. Ofattbara 80 cm föll över bergen dessa dagar, vilket man inte upplevt på över 30 år. Vägar stängdes av, hus spolades bort och människor dog av av hus- och vägras och fallande träd. Överallt hördes orden “roads blocked” – vägarna är blockerade, det går inte komma härifrån. Blöta och kalla kunde vi inte göra något annat än att vänta. Vänta på att det skulle sluta regna. Vänta på att våra genomblöta kläder skulle torka och våra frusna kroppar tina. Vänta på att vägarna skulle röjas upp så att vi kunde ta oss därifrån.

Efter två dygns regn och blåst lättade det lite så att vi kunde ta oss ut till de byar där vi, ironiskt nog, stödjer vattenprojekt. Vår resa fortsatte, om än på sippriga omvägar, med bussar som plötsligt stannade och lät sina passagerare gå några kilometer förbi de värsta passagen. För andra börjar nu ett gigantiskt arbete med att återställa alla de vägar och hus som spolats bort i ovädret. Och att sörja de många människor som förlorade livet i stormen.

Nerfallna träd

Jordras

Staden Kotagiri i Nilgirisbergen

Teplantage i Nilgirisbergen

Klimatmötet i Köpenhamn närmar sig och klimatfrågan är på allas läppar också i Indien. Det märks varje gång jag öppnar en tidning och det märks när jag pratar med bönder. De fattiga på Indiens landsbygd möter varje dag klimatkrisens konsekvenser. I Karnataka i centrala Indien har byar spolats bort i översvämningarna. Här i Tamil Nadu är torkan så allvarlig att många bönder fått hela skördar förstörda.

Samtidigt som tidningarna rapporterar från översvämningar och torka diskuteras det häftigt huruvida Indien håller på att överge sin tidigare position i klimatförhandlingarna. Indien har tidigare varit ledande i kravet att de rika, utvecklade länderna ska ge teknologiskt och finansiellt stöd till de fattiga länderna för en grön övergång. Logiken är enkel: de rika länderna skapade klimatkrisen och blev rika på kuppen. Nu är det deras ansvar att betala för konsekvenserna.

Nu befarar många här att Indien, under amerikansk press, håller på att ändra inställning. Farhågan är att Indien ska acceptera bindande avtal utan direkt stöd från de rika länderna. Skribenter höjer röster om vikten av de nationella intressena och att Indien, under inga villkor, borde kompromissa med utveckling (läs: industrialisering).

Någonstans här tappar jag bort mig. För låt oss rika, som suttit i våra bilar, flugit kors och tvärs, ätit en massa kött och konsumerat oss till bristningsgränsen, betala för den galenskap vi ställt till med, i den mån det överhuvudtaget är möjligt att kompensera med pengar. Men ändå – var är Indien i allt det här? Indien har en gigantisk medel- och överklass, vars vanor och attityder minst sagt oroar mig. Staten kör bort fattiga människor från sina marker för att företag ska få bygga upp sina avgassprutande fabriker. Tillväxt, tillväxt, tillväxt. För de rika, vill säga.

De rika länderna har helt klart det största ansvaret för klimatkrisen. Det indiska toppskiktet står heller inte utan ansvar. Men medan de debatterar ansvarsfördelning, utsläppsnivåer och paragrafer i avtal fortsätter Indiens fattiga vara de som verkligen betalar priset för klimatkrisen.

Tidningen Outlooks illustration av ansvaret för klimatkrisen.

Monsunen skulle kommit i augusti. Först igår föll dropparna över Trichy i Tamil Nadu och bönderna kunde andas ut, åtminstone för ett litet tag. Men det behövs mer än ett par dagars regn. Förr brukade monsunen vara i två månader, nu hoppas bönderna på en vecka. För många är det redan för sent. Hoppet är ute för deras uttorkade fält. För slår monsunen fel blir det ingen skörd. Blir det ingen skörd finns det varken pengar eller mat till familjen.

När jag var i Rajasthan i norra Indien 2003 gjorde jag och två vänner en studie av vad människor i den lilla byn Khadlai tyckte var viktigt för att leva ett gott liv. På små kort lät vi människor rita vad de tyckte var viktigt för att sedan ranka korten efter hur betydelsefulla de var. Gud och regn hamnade överst för de flesta. Dessa två livsnödvändiga fenomen.

Monsunen är det självklara samtalsämnet i Trichy just nu. Hur länge ska den hålla i sig? Här har vatten en helt annan betydelse än i Sverige där vi alltid kan vrida på kranen. Här betyder regnet skillnad mellan liv och död.

Jag står mitt i ett fält där olika hirssorter och sorgum odlas, liksom koriander, chili och en massa andra grödor. Laxmama heter bonden som visar oss runt samtidigt som hon förklarar det geniala i att odla olika grödor om vartannat på samma fält. Hon förklarar att det finns ett system, men det är svårt för utomstående att upptäcka. Laxmama berättar hur hon hanterar skadedjur och ogräs utan att använda kemiska bekämpningsmedel, till exempel genom att odla några få blommor som skadedjuren gillar, för att dra dem till sig så att djuren inte ska angripa de andra grödorna.

Millets (ett samlingsnamn för olika sorters hirs och sorgum) har traditionellt varit de fattigas föda. Liksom det mesta förknippat med fattiga står dessa grödor lågt i status. Kvinnorna jag träffar i Medak-distriktet i delstaten Andhra Pradesh håller sakta men säkert på att ändra på detta. De tar tillbaka de traditionella grödorna och sätten att bedriva jordbruk och gör det med en styrka och självklarhet som får storböndernas exportbomull på fälten bredvid att blekna.

Och de har argument. Indiens risodlingar är inte hållbara. Risodlingar kräver enorma vattenmängder som inte finns idag. När vattnet står stilla, som det krävs för att ris ska växa, avges metangas. Dessa står för en stor del av Indiens växthusutsläpp, enligt vissa källor upp till en fjärdedel. Millets däremot, står emot både torka och angrepp på ett helt annat sätt. De klarar sig utan kemiska bekämpningsmedel och är dessutom mycket mer näringsrika än ris, vilket lett till att hungern minskat bland dessa kvinnor.

Laxmama fortsätter visa sina grödor. Jag förundras över hur hon kan hålla koll på alla grödor: när de ska sås, vilka kombinationer som är bra och hur hon ska hantera angrepp. Hon besitter en enorm kunskap om hur man kan producera mat utan att tära på miljön. Plötsligt blir det så självklart att det är hon och hennes vänner som bär nyckeln till allas vår framtid.