För några dagar sedan besökte jag Bangalore, staden som beskrivs som en av de mest moderna i Indien. IT-staden. Shopping-staden. Staden där caféer, nattklubbar och exklusiva klädaffärer slåss om medel- och överklassens uppmärksamhet. Väl i Bangalore ville jag passa på att unna mig lite av det goda. Jag åkte till ett av stans spa. Det visade sig inte helt förvånande ligga i ett av de rikare områdena i staden. Hotellet bredvid var bland de lyxigaste jag sett. Villorna omgavs av höga murar och vaktposteringar.
När autorickshawn stannade vid ett rödljus på väg därifrån såg jag en gammal man med kryckor hoppa runt bland bilarna i hopp om att få några mynt. Lite längre bort kryssade en kvinna med ett barn på höften fram mellan lastbilar och autorickshaws. Hon knackade på bilrutorna och pekade på munnen och sedan på sitt barn. En liten pojke på kanske sju år höll några leksaksflygplan i handen och sprang så fort benen bar honom bredvid en buss. Troligen hoppades han att någon av passagerarna skulle köpa ett plan av honom när bussen stannade. Jag hoppades att han fick leka lite med de plan han inte lyckats sälja när han kom hem på kvällen. Om han har något hem att komma hem till vill säga.
Bangalore är inte bara en av Indiens mest moderna och välmående megastäder. Det är också en stad med gigantiska klyftor. Under mina dagar i Bangalore kunde jag varje dag läsa i tidningarna om den tragedi som nyligen avslöjats på ett av stadens härbärgen för hemlösa. Under den senaste tiden har tiotals hemlösa människor dött där utan att någon kan ge en förklaring. Kropparna är brända och ingen vet dödsorsaken. Personalen menar att de var sjuka. De som nu besökt härbärget beskriver det som ett fängelse där människor bodde på varandra under mycket prekära hygieniska förhållanden. Någon jag pratar med nämner organhandel som möjlig orsak.
När jag pratar med Mr Selva som jobbar på en organisation som mobiliserar sluminvånarna i Bangalore får jag en annan bild av staden än den som vanligtvis presenteras. Stadens ledning menar att ca 10% av stadens befolkning bor i slumområden. Selva förklarar att det är missvisande siffror. Om man räknar in alla familjer som bor i ett enda rum utan kök och toalett är siffran 51%. Till det kommer stadens 17 000 hemlösa. Trots att mer än halva Bangalores befolkning lever i urban fattigdom har stadens ledning ännu inte allokerat några pengar direkt till de fattigaste områdena. Istället satsar man på infrastruktur och nya shoppingcentras i de rika områdena. Och på Volvo-bussar köpta med lån av svenska regeringen (för biståndspengar?) som nu går tomma eftersom de är så dyra att en majoritet inte har råd med biljetterna.
När jag reser genom det rika och det fattiga Bangalore slår det mig att den så kallade tripple-down-effekten, som ska göra att smulorna från den ekonomiska tillväxten i ett kapitalistiskt system även kommer de fattigaste till del, inte visat sig särskilt effektiv. Visst växer medelklassen och människor tar sig ur fattigdom. Men de strukturer som håller fattiga i fattigdom finns kvar. Jag tänker på det Selva sa innan jag lämnade hans kontor:
- Glöm inte att fattigdom och problemen i slumområdena inte handlar om fysiska förhållanden som att ha ett hus. Det handlar om diskriminering.
Jag kommer än en gång tillbaka till makt.
En bild av Bangalore.
En annan bild av Bangalore.
oh Bangalore.
Utan din helklara statistik känns det bara inte rätt att vara där, så kände jag. Det var en välkommen paus från torra Tamil Nadu, men bara så otroligt falskt.
Som en total lekman inför de maktstrukturer som finns, så nästan skäms jag av att medge att jag inte ser mycket klassskillnad i en stad som mycket inhemska Trichy. Klyftan finns, men vare sig du är nedre medelklass eller övre underklass, så tycker jag mig ändå ana att tillvaron och materiell tillgång ligger nånstans i samma trakter.
I Bangalore, däremot, ser du den kastlösa kvinnan svabba polerad marmor och det blir helt enkelt så otroligt mycket mer visuellt tydligt.
Det fanns inte en sekund i tiggarfria Bangalore som jag undrade vart tiggarna “gömts”. Jag vill inte ens tänka på vad stadsledningen kan tänkas göra för att eliminera denna oönskade bieffekt av totalitär expansion.