Andrea Pereira är en person det lyser om. Det märks att hon brinner för sin sak. När jag frågar var hon kommer ifrån drar hon upp en sliten karta ur sin midjeväska, vecklar ur den och sätter sig på golvet. Hon är en av ungefär 150 ungdomar som deltar på Save Western Ghats Movements ungdomskonferens i Mangalore i västra Karnataka i Indien.
-Detta är Goa där jag kommer ifrån, säger Andrea och pekar på kartan. Turisterna besöker bara stränderna. De vet inte hur det ser ut i övrigt. Hela östra delen av Goa är förstört av gruvdrift.

För ungefär ett år sedan började Andrea engagera sig mot gruvdriften i sin delstat. Trots att Goa är en av de minsta delstaterna i Indien hyser den 40 % av Indiens gruvor. Det rör sig framför allt bauxit och järn som exporteras till Kina och Japan. Detta gör att stora delar av Goas skogar är totalförstörda, vilket skadar ekosystemen, biodiversiteten och människors möjligheter att på ett hållbart sätt leva av och med naturen. Andrea och några vänner ville se med egna ögon hur det såg ut och gav sig iväg på en road trip runt Goa och besökte gruvorna. Vakter försökte stoppa dem, men de stod på sig. Om företagen inte har något att dölja borde det ju inte vara något problem att visa hur det ser ut.

Men gruvlobbyn är stark i Indien, och har länkar in i regeringen, menar Andrea. Hon berättar att regeringen tog ifrån en av Goas fyra ursprungsfolk sin mark med argumentet att deras getter förstörde marken och att regeringen ville skydda miljön. Istället gav de marken till företag som nu borrar sönder skogen och bergen. Som kompensation fick ursprungsfolket pengar. Men detta och bristen på jobb har lett till ökad alkoholkonsumtion bland männen vilket i sin tur ökat våldet mot kvinnor. Det är svårt för lokalbefolkningen att motstå gruvlobbyn. Andrea säger att de flesta går med på att lämna sin mark då de lever i djup fattigdom och inte kan säga nej till de pengar de erbjuds. Men Andrea berättar också att det finns de som kämpar emot. Två kvinnor kedjade för ett tag sedan fast sig på sina marker och vägrade ge upp den. Kvinnorna hamnade i fängelse, men fick ha kvar marken.

Efter att Andrea och hennes vänner besökt gruvorna ville de kanalisera sin frustration. De satte upp en dansteater där de helt utan språk förmedlar vad som håller på att hända med miljön och vilka konsekvenser det får. Med den ska de turnera runt i Goa, för att väcka tankar och uppmuntra till handling.
- Vi måste fråga oss för vem utvecklingen är och till vilket pris vi vill ha denna utveckling. Man kan inte värdera allt i pengar, avslutar Andrea.

Andrea

Många av oss som inte är indier själva tänker inte på att indier har olika hudfärg. Men Indien är ett samhälle där de olika nyanserna av människors hudfärg avgör deras möjligheter i livet. Rasismen är ständigt närvarande.

Det koloniala arvet och kastsystemet är troligen de främsta orsakerna till den utbredda rasismen. Britterna lämnade mycket sorgligt efter sig i Indien – synen på vitt som mer värt en svart är kanske det värsta. Kastsystemet har också bidragit, då Daliterna utfört det hårda arbetet på fälten och därav har mörkare hudfärg. Att vara mörk och Dalit är inte synonymt, men nästan.

De senaste dagarna har kommentarer om människors hudfärg stått mig upp i halsen. Ofta sägs det i förbifarten. Min vän servitören kommenterade en kollega genom att säga att hon är väldigt svart. Hon tittade ner i golvet och gick därifrån. Autorickshawchauffören skämtade med en annan chaufför genom att kommentera hur svart han är. Bara så där: black man, go away! De två kenyanerna som var före mig i kön hos utlänningsavdelningen på polisen blev så illa bemötta att jag hade ont i magen resten av dagen. Min vän berättade hur svårt det är för honom att fråga människor i nya städer han besöker om hjälp eftersom han är mörk. Hans mamma är missnöjd för att han är mörkare än sina syskon. I de stora städerna slår företagen upp gigantiska reklamskyltar för vitkrämer, där smyckade ljusa kvinnor ler in i kameran.

När jag är ute i byar pratar människor ofta om min hudfärg. Jämför min med deras. Kommenterar hur svarta de är och hur vit jag är. De pekar ut vilka i familjen som fått ljus hud (lyckliga dem) och vilka som fått mörk hud (stackars). Detta kommer, tillsammans med kast, klass, kön, sexualitet och funktionalitet avgöra deras möjligheter till utbildning, jobb och äktenskap. Jag brukar försöka att alltid säga ifrån. Men det jag säger känns ihåligt. Jag tycker inte att det är viktigt vilken hudfärg man har. Nähä – och rika tycker inte det är viktigt hur mycket pengar man har. Det är lätt att säga om man får alla fördelar som kommer med ens hudfärg eller ekonomiska status. I Indien blir jag så oerhört väl behandlad. Alla är snälla mot mig. Jag blir hembjuden till människor. På gatan ler och hälsar folk på mig. Frågar om jag behöver hjälp. Tar hand om mig. Bjuder mig på godsaker. Ibland är jag så lycklig över hur väl behandlad jag blir att jag nästa glömmer bort att tänka på hur en kenyan blir behandlad här. Eller en mörk Dalit. Att jag nästan glömmer bort att min hudfärg är en av de avgörande orsakerna till att Indien behandlar mig så väl.

Jag sitter på tågstationen i Chennai och betraktar en gammal kvinna som tigger bland resenärerna. Hon har vitt hår, ljusblå sari och när våra blickar möts ger hon mig ett tandlöst leende. Mitt hjärta smälter och jag sträcker fram en skrynklig sedel och en banan jag har över.

I Indien tillåts vi rika aldrig glömma våra privilegier. Vi möter varje dag dem som inte har något och då blir det vi har så tydligt liksom orättvisan i att vi har och de inte har. Kanske är det det jag är mest tacksam mot Indien för – att jag hela tiden tvingas hantera det obekväma i att vara privilegierad i en hopplöst orättvis värld. Många som besökt mig i Indien har frågat hur jag förhåller mig till tiggare – ska man ge eller inte ge? Jag brukar svara att jag inte vet, att jag inte har någon konsekvent linje. Jag brukar tänka att det nästan är hjärtlöst att ha en linje. Tiggeri är ingen långsiktig lösning och vill man bidra till att bekämpa fattigdom kanske inte den bästa strategin är att ge bort alla pengar till tiggare. Men att skaffa ett så hårt skal som det behövs för att alltid säga nej till någon som ber om pengar eller mat, tror jag riskerar att skada det viktigaste jag har – min medmänsklighet.

Jag försöker att inte ge till barn då jag inte vill att det ska löna sig att skicka ut sina barn i den farliga miljö det innebär att tigga, snarare än att föräldrarna själva gör det. Då ger jag hellre till vuxna. Jag ger ofta till gamla och människor med funktionsnedsättningar, då det inte finns något skyddsnät för dem. Jag försöker att alltid ta med mat som blir över på restauranger så att någon mer kan få bli mätt. Men inte heller detta följer jag alltid för i mötena med människor vet jag aldrig vad som ska hända. Vissa dagar är jag varm och trött och irriterad och orkar inte. Andra dagar kan jag inte bara gå förbi ett litet barn.

En gång stannade autorickshawn jag åkte med vid ett rödljus och en kvinna med ett barn på höften kom fram. Barnet var svårt brännskadat på armen. Såren var färska och varade. Jag tänkte på boken jag läste om ligor som skadar människor för att de ska tigga bättre. Jag undrade om det var så i detta fall. Jag gav inget. Men jag vet inte vad som är grymmast. Att ge och riskera att stödja något sådant eller att inte ge och riskera att ett litet barn inte får den läkarvård det behöver. Jag tror att jag kanske gjorde fel den gången.

Jag blir skeptisk när människor säger att de har en konsekvent linje till tiggare. Det är som att de har svar på en fråga som saknar svar. Jag tänker fortsätta brottas. Kämpa för att alltid, vare sig jag ger eller inte, se personen i ögonen och stå för mitt beslut. Och låta varje person inspirera mig att sträva efter att utrota de orättvisor som gör att de tvingas be om mitt överflöd.

Indien 2011. Utkanten av en liten stad i en av de delstater som kallas de mest välmående. En tvååring som var nära att förlora livet i svåra magsmärtor som följd av att hon druckit smutsigt vatten. Vattnet var smutsigt eftersom soporna ligger i drivor och förgiftar vattnet. Lokala myndigheter håller inte rent i denna del av staden eftersom den befolkas av Daliter. En farbror som använder alla sina sparade pengar för att betala för tvååringens sjukvårdskostnader. En familj som får äta ännu näringsfattigare mat ett tag framöver.

Samma stad. Samma område. En man som dör i tuberkulos och en kvinna som blir änka. Hon öppnar en liten affär där hon säljer linsbiffar. Men så går priset på lök upp med 70 procent och det lönar sig inte längre att sälja biffarna och hon förlorar sin inkomst. Hennes tre barn får äta ännu näringsfattigare mat ett tag framöver.

Det här är Indien 2011. Landet som har en av världens snabbast växande ekonomier. Landet som kallas världens största demokrati. Landet som förutspås bli en ny supermakt.

Det här är Indien 2011. Landet som ligger efter Sudan och Zimbabwe på det globala hungersindexet. Landet där 47 procent av barnen är undernärda.

Under mina tre dagar i Mumbai mötte jag en rädsla jag inte upplevt någon annanstans i Indien. Staden är full av rigorösa säkerhetsanordningar. Härom dagen när jag skulle gå på bio blev jag kroppsvisiterad och fick min väska kollad två gånger. Metalldetektorer undersöker besökare på caféer, shoppingscentras och biografer och budskapet som möter mig är: “Let us fight terrorism together”.

Jag kan inte klandra Mumbai-borna för att vara rädda. Den skräck bombattentaten 2008 förde med sig är på verklig. Människor minste livet och Mumbais medel- och överklass blev skakade i grunden. Mumbai-borna väntar därför snällt på sin tur och sträcker ut armarna för att polisen ska kunna kolla deras fickor och väskor. Människor verkar känna en tacksamhet mot polisen och säkerhetskontrollanterna. Kanske känner de sig tryggare när de shoppar, dricker kaffe eller sitter i biosalongen.

På mig har det motsatt effekt. Säkerhetsanordningarna får mig att tänka att jag verkligen har något att vara rädd för. När jag sitter på turisttäta Leopold’s Café, ett av målet för attackerna 2008, tänker jag för första gången tanken. Tänk om det smäller. Kanske har mannen bredvid mig en bomb på sig. Kanske kommer väskan som någon lämnat en minut sprängas. En del Mumbai-bor tänker säkert så varje dag. Jag förstår att det sliter. Men jag är övertygad om att jag tänker så för att jag samma dag fått min väska genomkollad fem gånger. För att jag läser skyltar på gatan om terrorism. Jag tänker på Michael Moores film ”Bowling for Columbine!” som så tydligt visade på den rädsla många amerikaner bär på. De ser vapen som ett sätt att vinna trygghet. Men det som istället verkar hända är att rädslan ökar. Kanske är det samma med dessa säkerhetskontroller, att de skapar mer rädsla och distansering människor emellan.

I attackerna i Mumbai 2008 dog runt 175 personer. 60 % av Mumbais invånare lever i fattigdom. Varken medel- och överklassen eller politikerna verkar tycka att denna fattigdom – detta strukturella våld – är så uppåt väggarna att de är beredda att göra något åt det. Föräldrar i den stad som satsar miljoner rupies på att skydda sin befolkningen mot terrorister, tvingas se på när sina barn dör i sjukdomar som skulle kosta färre rupies att bota än jag och de flesta av Mumbais rika lägger på en biobiljett. Jag borde inte oroa mig för att jag ska dö i en terroristattack. Om jag tycker att alla liv är lika mycket värda borde jag oroa mig för att en av Mumbais fattiga ska dö medan jag dricker min jordgubbsjuice.

Jag vet inte vad terrorism är. Men jag har förstått att det är det värsta. Och att det aldrig kallas terrorism när fattiga människor dör. Om Mumbais stad månar om sin befolkningen och vill hindra lidande och död, borde det finnas bra mycket effektivare sätt att göra det på än att sätta upp säkerhetskontroller på alla platser där medel- och överklassen rör sig. Kanske ett omfattande program för stadens sluminvånare? Rehabilitering av gatubarn? Stöd till prostituerade? Gatukök? Anything.

Kontrollerna utanför biografen säger mycket om det samhälle vi lever i. Det är ett samhälle där vi blir allt räddare för varandra. Ett samhälle där vi attackerar effekterna av den rädslan men sällan orsakerna. Ett samhälle där vi tror att kroppsvisitering snarare än fattigdomsbekämpning leder till trygghet. Ett samhälle där vi bygger murar för att skydda de rika, men knappt höjer på ögonbrynet när ytterligare en fattig människa dör. Ett samhälle där en rik människa är tusen och åter tusen gånger mer värd än en fattig.

Sedan jag läste den indiska författaren Arundhati Roys roman ”De små tingens gud” har jag förtrollats av hennes språk, fascinerats av hennes välformulerade beskrivningar av orättvisor och beundrat hennes mod. Hennes ställningstagande i allt fler kontroversiella frågor har gjort henne mindre och mindre omtyckt av den indiska medel- och överklassen. För några veckor sedan yttrade hon orden som inte bara gjort henne hatad utan också hotat att ställa henne inför rätta och sätta henne i fängelse. Vad är det då som är så hotfullt och farligt att det inte får sägas i denna världens största demokrati? Jo, det är orden: ”Kashmir is not an integral part of India. That is a historical fact.”

Kashmirierana utkämpar en kamp om självständighet. Det finns de som vill tillhöra Pakistan och det finns de som vill tillhöra Indien, men en majoritet tros vilja ha azadi – frihet och självständighet. En halv miljon indiska soldater finns i Kashmir för att se till att det inte blir så. Soldater som anklagas för dagliga övergrepp och kränkningar av civilbefolkningen. Som gör att unga kashmiriers rop för azadi på gatorna ekar ännu högre.

Men det här är naturligtvis inte bara en fråga om Kashmir utan också om yttrandefrihet. Den yttrandefrihet Roy använder, hotar det Indien hon så konsekvent kritiserar. För det som blir tydligt i allt detta är att det finns två Indien. Det första Indien är det land där medel- och överklassen njuter av den ekonomiska tillväxten och firar demokratin. Där finns arbetstillfällen, bostäder och all tänkbar underhållning. Det andra Indien är Daliternas, ursprungsbefolkningens, muslimernas och andra minoritetsgruppers Indien. Det är ett Indien där barnen går och lägger sig hungriga om kvällen och där familjer körs bort från sina hem för att bereda plats för det första Indiens utvecklingsprojekt.

Roy nöjer sig inte med att sympatisera med, och skriva om, det andra Indien. Hon kritiserar det första Indien för att orsaka de orättvisor människor i det andra Indien utsätts för. Hon beskriver sambanden – hur det första Indien avnjuter sina rikedomar på bekostnad av det andra Indien.

Dessa samband har Roy avslöjat när hon vandrat med maoisterna, vilket resulterade i den mycket omdebatterade texten ”Walking with the comrades”, där hon beskriver hur de flesta som rekryteras till maoisterna är fattiga ursprungsfolk som gör det i ett desperat försök att skydda sina liv från en stat som bara förtryckt och diskriminerat dem. Hon har också gjort det när hon levt med människorna i Narmadarörelsen som i ett kvarts sekel kämpat mot dammbyggena i Narmadadalen, eftersom de leder till att miljoner människor tvångsförflyttas. Och hon har också, kanske tydligare än någon annan, gjort det när hon kritiserat den hindunationalistiska delstatsregeringen i Gujarat för massmorden på muslimer 2002.

Arundhati Roy är en nagel i ögat på alla de som säger ”men utvecklingen går ju ändå framåt i Indien”. För utveckling kan inte, bör inte och ska inte skapas för ett fåtal på andras bekostnad. Vi behöver inte köpa det konceptet av utveckling. Det första Indien vill blunda och glömma bort att det andra Indien finns. Roy låter dem inte göra det. Jag tror att det är därför hon är så hatad just nu. Frågan är om det första Indien verkligen är så rädd för det Roy har att säga att de offrar även yttrandefriheten, och sätter henne bakom galler, för att få slippa höra.

Läs Arundhati Roys uttalande efter att diskussionerna bröt ut här.

Mobilen pep och jag vände mig om på det hårda stengolvet där jag delade bastmatta med Amara och Arundathi. Det var valnatten den 19:e september 2010 och jag fick ett sms med beskedet att högern hade vunnit och Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. Jag tittade på Amara som andades tungt. Hon drömmer om att familjen på elva personer ska kunna bygga ett andra rum och kanske en toalett i det lilla stenhuset. Jag tittade sedan på Arundathi som snart fyller två år. Hon rörde sig oroligt i sömnen. Jag tänkte att jag önskar henne en bättre framtid än den som är utstakad åt henne som flicka, Dalit och fattig.

Här i Indien möter jag hela tiden människor som mot alla odds organiserar sig och kräver sina rättigheter. Kvinnor som vägrar finna sig i att bli marginaliserade. Daliter som tar upp kampen mot kastsystemet. Ursprungsfolk som kämpar om den skog där de levt i generationer, mot företag som vill borra sönder bergen under skogarna. Fattiga bönder som med sin kunskap om biodiversitet och miljö brukar jorden på ett sätt som inte förstör den för kommande generationer. Rörelser med hundratusentals människor som säger att de inte vill ha ekonomisk utveckling om den sker på bekostnad av rättvisa. Som inte tycker att utveckling och ökade klyftor går hand i hand. Som vägrar acceptera den rika delen av världens definition på lycka och framgång. De för sina kamper trots att de är fattiga. De har allt att förlora men också allt att vinna.

Det har varit frustrerande och sorgligt att befinna sig i Indien, ett land som hyser en tredjedel av världens fattiga men också starka och radikala rättviserörelser, och på avstånd följa den svenska valrörelsen. Att frågor som fattigdomsbekämpning, flyktingpolitik och bistånd inte diskuteras alls när ett av världens rikaste länder går till val, säger en del om hur det står till. I byn jag besökte är de flesta barnen undernärda och människor har inte råd med sjukvård och utbildning till sina barn. Ändå har de alltid råd att välkomna mig och ta hand om mig. Jag får inte ihop ekvationen att de delar med sig, medan vi röstar fram en regering som går till val på att vi ska få mer pengar i plånboken.

Den natten var det inte det hårda stengolvet, hettan eller myggorna som gjorde att jag inte kunde sova. Jag lade mig på sidan och tittade på Amara och Arundathi. Viskande bad jag dem om ursäkt och lovade att jag ska göra allt som står i min makt för att bidra till att skapa en förändring.


Arundathi and Amara

För några dagar sedan besökte jag Bangalore, staden som beskrivs som en av de mest moderna i Indien. IT-staden. Shopping-staden. Staden där caféer, nattklubbar och exklusiva klädaffärer slåss om medel- och överklassens uppmärksamhet. Väl i Bangalore ville jag passa på att unna mig lite av det goda. Jag åkte till ett av stans spa. Det visade sig inte helt förvånande ligga i ett av de rikare områdena i staden. Hotellet bredvid var bland de lyxigaste jag sett. Villorna omgavs av höga murar och vaktposteringar.

När autorickshawn stannade vid ett rödljus på väg därifrån såg jag en gammal man med kryckor hoppa runt bland bilarna i hopp om att få några mynt. Lite längre bort kryssade en kvinna med ett barn på höften fram mellan lastbilar och autorickshaws. Hon knackade på bilrutorna och pekade på munnen och sedan på sitt barn. En liten pojke på kanske sju år höll några leksaksflygplan i handen och sprang så fort benen bar honom bredvid en buss. Troligen hoppades han att någon av passagerarna skulle köpa ett plan av honom när bussen stannade. Jag hoppades att han fick leka lite med de plan han inte lyckats sälja när han kom hem på kvällen. Om han har något hem att komma hem till vill säga.

Bangalore är inte bara en av Indiens mest moderna och välmående megastäder. Det är också en stad med gigantiska klyftor. Under mina dagar i Bangalore kunde jag varje dag läsa i tidningarna om den tragedi som nyligen avslöjats på ett av stadens härbärgen för hemlösa. Under den senaste tiden har tiotals hemlösa människor dött där utan att någon kan ge en förklaring. Kropparna är brända och ingen vet dödsorsaken. Personalen menar att de var sjuka. De som nu besökt härbärget beskriver det som ett fängelse där människor bodde på varandra under mycket prekära hygieniska förhållanden. Någon jag pratar med nämner organhandel som möjlig orsak.

När jag pratar med Mr Selva som jobbar på en organisation som mobiliserar sluminvånarna i Bangalore får jag en annan bild av staden än den som vanligtvis presenteras. Stadens ledning menar att ca 10% av stadens befolkning bor i slumområden. Selva förklarar att det är missvisande siffror. Om man räknar in alla familjer som bor i ett enda rum utan kök och toalett är siffran 51%. Till det kommer stadens 17 000 hemlösa. Trots att mer än halva Bangalores befolkning lever i urban fattigdom har stadens ledning ännu inte allokerat några pengar direkt till de fattigaste områdena. Istället satsar man på infrastruktur och nya shoppingcentras i de rika områdena. Och på Volvo-bussar köpta med lån av svenska regeringen (för biståndspengar?) som nu går tomma eftersom de är så dyra att en majoritet inte har råd med biljetterna.

När jag reser genom det rika och det fattiga Bangalore slår det mig att den så kallade tripple-down-effekten, som ska göra att smulorna från den ekonomiska tillväxten i ett kapitalistiskt system även kommer de fattigaste till del, inte visat sig särskilt effektiv. Visst växer medelklassen och människor tar sig ur fattigdom. Men de strukturer som håller fattiga i fattigdom finns kvar. Jag tänker på det Selva sa innan jag lämnade hans kontor:
- Glöm inte att fattigdom och problemen i slumområdena inte handlar om fysiska förhållanden som att ha ett hus. Det handlar om diskriminering.

Jag kommer än en gång tillbaka till makt.

En bild av Bangalore.

En annan bild av Bangalore.

Snart ska jag åka till Sverige på semester. Jag ska resa från en värld till en annan. När jag förra året reste till Indien från Köpenhamns flygplats kommer jag ihåg att jag tittade förundrat på människor som febrilt shoppade parfymer, godis, alkohol och tobak. Kontrasten var total mellan dem och den gravt funktionshindrade man som sträckte fram sin hand mot mig i Chennai några timmar senare i hopp om att jag skulle dela med mig av mitt överflöd.

Nu när jag rör mig snabbt mellan olika världar påminns jag om vilken hög acceptans det finns för orättvisor. För att vissa handlar taxfree på Kastrup medan andra får vara glada om de får i sig ett mål mat om dagen. Att vissa med ett klick bokar en koldioxidsprutande biljett till en spännande plats medan andra tar sig fram på Chennais gator på en trävagn eftersom benen förtvinat. Dessa orättvisor har ekonomiska, sociala och politiska orsaker. Men kanske är det så att den avgörande faktorn som tillåter detta är ditt och mitt tysta accepterande. Jag tittar förstrött på godishyllorna och funderar över om även jag ska inhandla en chokladbit. Lika förstrött räcker jag fram ett mynt till tiggaren och ler ett ursäktande leende.

Om jag på allvar tyckte att tiggaren har lika stor rätt som jag att leva ett gott liv, skulle jag då bara fortsätta som om ingenting? Om jag på allvar insåg att det precis lika gärna kunde varit jag som tvingades tjäna mitt levebröd genom att tigga på Chennais gator, skulle jag då agerat annorlunda? Jag tror det.

När jag reser från en värld till en annan blir globaliseringen tydlig. Affärsmannen från Delhi som jag satt bredvid på planet när jag reste hit jobbade för ett amerikanskt multinationellt företag och betonade åtskilliga gånger att en av hans söner bor i USA och den andra i Storbritannien. Jag äter indisk mat på favoritrestaurangen i Göteborg, lagad av människor från Indien, Bangladesh eller Pakistan och letar programmerare i Indien åt en vän i Sverige. Världar möts.

Ekonomin har globaliserats. Och till viss del västerlänningars och rika indiers liv och rörelsemönster. Men vad har hänt med tanken? Om globaliseringen ska bli något annat än en god affär för storföretag och privilegierade, tror jag att det krävs att vi globaliserar tanken. Att vi inser att tiggaren på Chennais gator har samma rätt till frihet, materiell rikedom och livsmöjligheter som de shoppande världsresenärerna på Kastrup. Denna tankerevolution tror jag behövs överallt. Även hos de som är engagerade mot orättvisorna tror jag att den ganska ofta saknas. I alla fall gör den det hos mig. Jag är glad att jag ska åka tillbaka till Indien efter min semester. Jag hoppas att jag varje dag det kommande året ska bli påmind om att jag inte förtjänar alla mina privilegier mer än alla de fattiga människor jag möter. Och att jag tar konkreta steg mot att veta vad sådana insikter bör få för konsekvenser.

Kontraster.