Även om jag ofta hamnar i helt nya sammanhang brukar det, mitt i allt nya och främmande, oftast finnas något att hänga upp tankarna på. Människor jag delar perspektiv eller ideologi med. Gemensamma idéer och mål. Liknande analyser. När jag besöker vangujjarerna, nomadfolket i Himalayas skogar, finns inget sådant. Ingen igenkänning. Inget bekant.
Några äldre vangujjarmän med vita mössor och långa skägg kommer fram till oss. De hälsar varmt på Manto från vår samarbetsorganisation. De tittar knappt på mig. Ska jag tycka att det är sunt och bra att de struntar i mig – vit och från en biståndsorganisation – eller ska jag tänka att det representerar ett patriarkalt tänk som jag inte ställer upp på?
Jag blir fortsatt mer eller mindre ignorerad tills den äldste och mest respekterade vangujjaren börjar skämta med mig. Han gör det med samma stolta min och samma sträckta rygg som innan. Jag vet inte hur jag ska tolka det hela. Jag är i ett sammanhang där jag inte fattar någonting. Det som spelar roll är hur bufflarna mår. Om det finns tillräckligt med bete åt djuren. När de ske ge sig iväg på sina vandringar i skogen. Det jag kan: läsa, skriva, blogga, skriva projektplaner och hantera budgetar, har ingen betydelse här. Min familj äger inga bufflar.
På kvällen höjs rösterna runt elden. Två män verkar vara osams. Jag försöker förstå vad konflikten handlar om. Kanske politik? Eller en familjetvist? Nej, det visar sig att den ena mannen anklagar den andra för att ha låtit sina bufflar äta av de träd som är tilldelade den första mannens bufflar. Det är viktigt. Det spelar roll.
Jag har svårt att beskriva och tolka vangujjarerna. Ska jag tänka att de är jämställda för att det verkar gå lätt för unga kvinnor att skilja sig från män de inte vill leva med eller ojämställda för att kvinnorna inte deltar på mötena där viktiga beslut fattas? Ska jag tänka att de är rika för att de äger flockar av bufflar eller fattiga för att de inte har några prylar? Ska jag tänka att de är bildade för att de besitter en enorm kunskap om naturen eller obildade för att de inte kan skriva sina namn?
Jag heter Kristin. Jag har inga bufflar. Jag förstår ingenting. Och jag har nog aldrig varit med om någonting så nyttigt.
men. Kristin som vet ingeting. Samma kvinna från vangauiejjarnerna (?) har dykt upp i dina senaste tre postningar. hon finns. du finns, och du har varit där. krig och konunga-historia kanske inte… men kanske har din empati snappat upp något annat?
men i vilket fall… vad fantastiskt du har det, drömmer mig iväg tack var din blogg, som alltid. Stora, frostvarma kramat från London!
S
Spännande upplevelse och insikt – mycket klartänkt. Det är kanske så här vi kommer att reagera när vi träffar den första utomjordiska varelsen?
Sara: Ja, kvinnan finns i allra högsta grad. Hon fastnade både på bild och i mitt minne. Kanske har jag snappat upp något….
Tack Martin!
Kära Kristin jag älskar att läsa dina ord mer behöver jag inte skriva för att förklara hur viktiga dina tankar är!
Tack fina Maria!