Även om jag ofta hamnar i helt nya sammanhang brukar det, mitt i allt nya och främmande, oftast finnas något att hänga upp tankarna på. Människor jag delar perspektiv eller ideologi med. Gemensamma idéer och mål. Liknande analyser. När jag besöker vangujjarerna, nomadfolket i Himalayas skogar, finns inget sådant. Ingen igenkänning. Inget bekant.

Några äldre vangujjarmän med vita mössor och långa skägg kommer fram till oss. De hälsar varmt på Manto från vår samarbetsorganisation. De tittar knappt på mig. Ska jag tycka att det är sunt och bra att de struntar i mig – vit och från en biståndsorganisation – eller ska jag tänka att det representerar ett patriarkalt tänk som jag inte ställer upp på?

Jag blir fortsatt mer eller mindre ignorerad tills den äldste och mest respekterade vangujjaren börjar skämta med mig. Han gör det med samma stolta min och samma sträckta rygg som innan. Jag vet inte hur jag ska tolka det hela. Jag är i ett sammanhang där jag inte fattar någonting. Det som spelar roll är hur bufflarna mår. Om det finns tillräckligt med bete åt djuren. När de ske ge sig iväg på sina vandringar i skogen. Det jag kan: läsa, skriva, blogga, skriva projektplaner och hantera budgetar, har ingen betydelse här. Min familj äger inga bufflar.

På kvällen höjs rösterna runt elden. Två män verkar vara osams. Jag försöker förstå vad konflikten handlar om. Kanske politik? Eller en familjetvist? Nej, det visar sig att den ena mannen anklagar den andra för att ha låtit sina bufflar äta av de träd som är tilldelade den första mannens bufflar. Det är viktigt. Det spelar roll.

Jag har svårt att beskriva och tolka vangujjarerna. Ska jag tänka att de är jämställda för att det verkar gå lätt för unga kvinnor att skilja sig från män de inte vill leva med eller ojämställda för att kvinnorna inte deltar på mötena där viktiga beslut fattas? Ska jag tänka att de är rika för att de äger flockar av bufflar eller fattiga för att de inte har några prylar? Ska jag tänka att de är bildade för att de besitter en enorm kunskap om naturen eller obildade för att de inte kan skriva sina namn?

Jag heter Kristin. Jag har inga bufflar. Jag förstår ingenting. Och jag har nog aldrig varit med om någonting så nyttigt.

Jag vandrar ut i skogen på gränsen mellan de nordindiska delstaterna Uttar Pradesh och Uttarakhand för att besöka vangujjarer, några av Indiens ursprungsfolk. Jag andras in den rena luften och kan inte påminna mig att jag någonsin upplevt sådan tystnad i Indien. Men i den skog jag vandrar i pågår en kamp som snart inte kommer föras i det tysta. Det är vangujjarernas kamp för den skog de är helt beroende av. Det är en kamp för respekt, identitet och överlevnad.

Vangujjarerna är ett muslimskt buffelskötande nomadfolk och det enda ursprungsfolket i denna delen av Indien som inte är bofasta. För ett århundrade sedan rörde sig vangujjarerna över stora områden som innefattade Afghanistan, Pakistan, Kashmir och norra Indien. Allt eftersom gränser fastslagits har deras nomadtillvaro blivit mer och mer begränsad. De flesta vangujjarer har tvingats bli bofasta och integreras med den övriga befolkningen. De vangujjarer jag besöker tillhör den minoritet som fortfarande vandrar i norra Indiens skogar.

När vi når den khol (en liten utspridd by av hyddor) som vi ska besöka, har vangujjarerna nyligen kommit tillbaka från bergen. På vinterhalvåret bor de här, i skogarna vid Himalayas fot, med sina bufflar. Framåt april blir det för varmt för bufflarna och vangujjarerna packar ihop allt de äger och vandrar norrut – upp mot snögränsen. Det är en tuff vandring som tar upp till en månad. Bufflarna är en helt central del av vangujjarernas liv och tillvaron kretsar kring att hitta mat och vatten till dem. Det är också bufflarna som visar vägen när vangujjarerna ger sig ut på sina årliga vandringar.

För några år sedan höjdes röster för att skydda Indiens allt mer hotade skogar. Att hålla ursprungsfolken borta från skogarna ansågs vara ett sätt. Delstaterna där vangujjarerna vandrar krävde att de skulle göra skriftliga ansökningar för att få röra sig i skogarna. I stort sett alla vangujjarer är analfabeter och saknade helt erfarenheter av kontakt med myndigheter och den byråkrati den indiska statsmakten utgör. De blev helt beroende av hjälp utifrån för att lämna in sina ansökningar. Varje år har inneburit förseningar och hårda strider med skogsdepartementet vars system inte är anpassat efter nomader som rör sig över delstatsgränserna. Departementet har krävt mutor för att överhuvudtaget ge tillåtelsen att förflytta sig. Förseningarna har lett till att bufflar dött och vangujjarerna, som är helt beroende av bufflarna för sin överlevnad, har stått maktlösa.

Men så 2008 kom lagen som väcker vangujjarernas hopp. Forest rights Act erkänner ursprungfolks och andra skogsfolks rätt till den skog där de levt i generationer. De har rätt till samma aktiviteter som de utförde för 75 år sedan. De som samlade ved för 75 år sedan har rätt att göra det idag. De som lät sina djur beta i skogarna för 75 år sedan har rätt att göra det idag. De som levde i skogarna för 75 år sedan har rätt att göra det idag. Lagen finns alltså där. Men den följs inte. I delstaten Uttarakhand som jag besöker har implementeringen överhuvudtaget inte påbörjats.

På kvällen deltar jag i ett möte där det diskuteras hur kampen om skogen ska utformas. Vangujjarerna är medvetna om sina rättigheter. Efter några timmars diskussion kring elden i hyddan med flera stopp för det söta teet enas de om strategier som innefattar att samla åsikter från vangujjarer från ett stort område och använda en annan lag – Right to Information Act – för att kräva information från regeringen om hur implementeringen går. De kommer att hålla de tjänstemän som inte följer den nya lagen ansvariga.

Att stänga ute vangujjarerna från den skog som rimligen måste kallas deras och försvåra för dem att leva sina liv är ett sorgligt stycke av Indiens historia. Ibland har det hävdats att skogarna ska skyddas som nationalparker och då kan inga människor bo där. Man kör ut ursprungsfolk för skogens skull. Det är ironiskt att de människor som levt i och med naturen i generationer är de som anklagas för att förstöra den. Dessutom är det märkligt att regeringen, om de nu vill skydda skogarna, kontrakterar ut den till företag som bedriver gruvdrift och förstör skogen för en oöverskådlig framtid.

Vangujjarerna är nomader i en värld av gränser. Skogsfolk i en värld av urbanisering. Analfabeter i en värld av byråkrati. De utkämpar nu sitt livs kamp. Kampen om skogen.

En kostymklädd man berättar sakligt att metallerna under berget där ursprungsfolket Na’vi lever är värda så mycket att inget pris är för högt att betala. En kamouflageklädd man tittar lite senare ut över en grupp soldater och förklarar att vildarna ska besegras. Na’vi-folket på planeten Pandora tar hjälp av naturens krafter, djuren och sina förfäder i kampen för att skydda sina liv, sin existens, allt som heligt och allt som betyder något för dem. De ska försvara sig mot angreppet. De kostym- och kamouflageklädda svarar att ”terror ska bekämpas med terror” och gör sig redo att utrota Na’vi. Inget pris är för högt.

Jag tittar på filmen Avatar på flyget på väg till Indien. Efteråt stirrar jag tomt framför mig. Livrädd. Jag är på väg till ett land vars regering säljer ut skogar och berg till företag som ska borra efter bauxit, järn och andra metaller. Detta utan hänsyn till att ursprungsfolk levt där i generationer. Kvar lämnar de hål i naturen och drar sedan vidare till nästa ställe. Ännu djupare är de hål de lämnar i människorna. För de ursprungsfolk som lever i dessa skogar och berg är det inte bara att dra vidare. Deras förfäder, deras natur, deras rötter och deras livsuppehällen tas ifrån dem. Vissa saker är ovärderliga. Vissa saker borde inte ha något pris.

I Avatar gör Na’vi-folket motstånd. Många förlorar livet, men de är inte beredda att ge upp utan en kamp. Det är inte Indiens ursprungsfolk heller. Kriget pågår här och nu, på olika fronter och med olika metoder. Den väpnade motståndskampen sprider sig. Naxaliterna har blivit den rörelse som fångar upp de exploaterade ursprungsfolken. Det är naturligtvis en stor skillnad mellan maktlystna naxalitledare och de fattiga kvinnor och män som ansluter sig som ett sista desperat försök att skydda sin existens. För dem handlar det om självförsvar.

Rätten till självförsvar finns inskriven i den svenska lagen. Om jag blir anfallen har jag rätt att värja mig med fysiska medel för att förhindra att jag blir skadad. Det är också en internationellt erkänd princip, som bland annat använts flitigt av USA och Israel. Enligt denna princip borde de ursprungsfolk vars liv hotas av regeringars och företags exploatering, ha rätt att försvara sig. Det är svårt att föreställa sig ett grövre våld än det som i utvecklingens och tillväxtens namn riktas mot ursprungsfolk i länder som Indien. När de slår tillbaka, hittills med en liten bråkdel av det våld de själva mött, blir de kallade terrorister som ska bekämpas och utrotas. Det gäller dottern som såg sin mamma bli våldtagen. Det gäller mannen som såg sin bror sprängas i bitar. Det gäller familjen vars hem sattes i brand. Gör de motstånd är de terrorister. Allihop.

De verkliga våldsutövarna; ockupationsmakterna, militärerna, företagen och regeringarna slipper lindrigt undan. Västvärlden talar varmt om mänskliga rättigheter men tiger när företag utsätter ursprungsfolk i andra delar av världen för strukturellt och fysiskt våld i sin strävan efter profit. Allt för att behålla den ekonomiska och politiska makten. Det påminner alltför väl om slaveriets och kolonialismens dagar.

Na’vi- folket går samman med andra förtryckta grupper och segrar. Kanske kommer den dagen när världens ursprungsfolk och andra exploaterade grupper går samman – gärna då utan en västerländsk hjälte som i Avatar. Jag hoppas att de väljer en fredlig kamp. Jag tror inte på våld som motstånd. Jag tror att det förstör och förgör inte bara de som möts av det utan också de som utövar det. Men om vi inte agerar mot det våld ursprungsfolken utsätts för ger vi dem inte så mycket val. Om de då inte väljer en fredlig kamp kommer jag att förstå dem. Med kniven på strupen är det ibland svårt att förhandla med fredliga metoder. Låt oss behålla huvudet kallt när vi talar om detta. Ha proportionerna klara för oss. Det är skillnad mellan anfall och försvar. Mellan ockuperad och ockupant. Mellan maktens våld och de förtrycktas.

Ursprungsfolket vangujjarerna i Uttarakhand i norra Indien.

Flicka ur vangujjarfolket. Vad har hon för framtid?

Indiens maoister, eller naxaliter som de kallas efter byn Naxalbari i Västbengalen där rörelsen startade 1967, har fått internationell uppmärksamhet efter tågolyckan/dådet härom veckan. Upp emot 100 människor dog när ett tåg spårade ur mellan Kolkata och Mumbai. Intressant nog sker uppmärksamheten trots att det är långt ifrån klarlagt att maoisterna låg bakom dådet. Dagens Nyheter (DN) publicerade härom veckan en artikel om maoisterna med rubriken: ”Maoister hot mot Indiens växande ekonomi”. I DN:s artikel kan vi läsa att ”Enligt Asian Times sammanfaller maoisternas geografiska utbredning också med de stater där de allra största, såväl inhemska som internationella, investeringarna är planerade, vilket i sin tur slår direkt mot landets ekonomiska tillväxt”. Det intressanta är att DN stannar där. Tycker de inte att det är intressant att fråga sig varför maoisterna är som starkast där ekonomiska investeringar görs? Varför sticker DN, liksom den indiska regeringen, huvudet i sanden innan ens frågan kommer upp?

För den indiska regeringen är det nog så det är lättare att få stöd för sitt krig mot maoisterna, ett krig de kallar ”Operation Green Hunt”, om frågan inte ställs. Det är lättare att få hjälp av USA att bekämpa terroristerna och att ta in flygvapnet som en del i kampen, vilket diskuterats det senaste halvåret. Kampen mot maoisterna blir då en kamp för Indien, för dess utvecklingspolitik och för den växande ekonomin, och den kampen har alla sympati för.

Men ju djupare ner i sanden regeringen sticker huvudet, desto mer tydligt blir det att de inte kan fly undan frågan – eller svaret. De flesta aktörer inom Indiens mångsidiga sociala rörelser kämpar emot stora delar av landets så kallade utvecklingspolitik. Det har visat sig att mycket av det regeringen kallar utveckling har inneburit ett hänsynslöst förtryck av Indiens fattiga, framför allt adivasis (ursprungsfolk) och daliter (tidigare kallade kastlösa). Denna utvecklingen har lett till miljöförstöring så allvarlig att den kanske inte går att reparera samt ökade klyftor i samhället. Några exempel på regeringens utvecklingsprojekt är gigantiska dammbyggen, att bereda vägen för företag att starta gruvdrift och så kallade Special Economic Zones, vilket innebär att regeringen upplåter mark åt storföretag, där de som tack för att de bidrar till Indiens ekonomiska utveckling får förmånliga skattevillkor. Save the Narmada Movement, en av de mest kända av Indiens radikala ickevåldsrörelser, har i tre decennier kämpat mot dammbyggena i Narmadadalen, eftersom dessa inneburit att runt en miljon fattiga människor tvångsförflyttats. Save Western Ghats Movement och andra rörelser kämpar emot gruvföretagens exploatering av de skogar adivasis är beroende av. De allra flesta organisationer och aktivister jag träffar är djupt oroade över att fattiga körs bort från sina marker för att Special Economic Zones ska upprättas åt storföretag.

Kanske är svaret på frågan som DN och indiska regeringen aldrig ställde, att människor som bor i de områden där inhemska och internationella investeringar görs har utsatts för grova kränkningar. En cynisk negligering av fattigas rättigheter har pågått alltför länge. Många av dem ser sina försörjningsmöjligheter och liv hotade. De enda som på allvar utmanar de krafter som exploaterar dem är maoisterna. Det är föga förvånande att dessa människor utgör maoisternas främsta rekryteringsbas.

DN har nog rätt. Maoisterna är ett hot mot Indiens ekonomi – den ekonomi som bygger på kränkningar av fattiga människors mänskliga rättigheter. Jag påstår inte att maoisterna är några förespråkare för respekten av mänskliga rättigheter. Jag tror inte på deras metoder eller att deras kamp kommer att leda till den respekt Indiens fattiga förtjänar. Jag ser maoisterna som ett sorgligt symptom på att något har gått snett i det indiska samhället. Att starta krig mot symptomet kommer inte att ta bort orsakerna.

2002 låste någon dörrarna till en av tågvagnarna i Sabarmati Express vid staden Godhra i delstaten Gujarat, och tände sedan på vagnen. Över femtio hinduiska pilgrimer brändes levande.

Månaderna som följde utfördes hämndattacker mot statens muslimer. De torterades, våldtogs och höggs i bitar. De fick hinduiska tecken inskurna i sina sönderslagna kroppar, magarna uppskurna och glödande kol över och i sina kroppar. Deras hus, affärer och moskéer brändes och förstördes. Över två tusen människor dödades och hundratusentals flydde. Händelserna påhejades offentligt av det i Gujarat styrande hindunationalistiska partiet BJP. Det är klarlagt och allmänt känt att Gujarats ’chief minister’, omvald två gånger efter massakrerna, var en av hjärnorna bakom dåden.

Ingen vet än idag vem som låste dörrarna och tände på tågvagnen. Om det var en muslim. Statens hinduextremister behövde inte veta.

Knappt någon har blivit gripen för massakrerna. Hjärnorna sitter på den politiska toppen. Indiens muslimer, däremot, lever efter attackerna i New York 2001 och händelserna i Gujarat 2002, i rädsla. De utgör alltmer, tillsammans med daliter (tidigare kallade kastlösa) och minoritetsfolk, Indiens andraklasskikt.

Samtidigt har Indien antagit en antiterroristlag (Prevention of Terrorism Act, POTA). Fram till januari 2008 hade 287 personer åtalats under denna lag i Gujarat. Av dem var 286 muslimer och en sikh. Att de hinduer som är ansvariga för massakrerna mot muslimer skulle åtalas under POTA har inte varit aktuellt. BJP har deklarerat att ”hinduer kan inte vara terrorister”. På samma sätt som att kristna inte kan vara terrorister i väst. För terrorister är muslimer. Muslimer är terrorister.

Terrorismlagar är kontraproduktiva när de endast definierar en grupps våld som terrorism. Särskilt när det sker på så vaga, och ofta obefintliga grunder, som anklagelserna mot många muslimer. Och även om det var muslimer som tände eld på tågvagnen i Gujarat (eller låg bakom attackerna i New York 2001 eller i Mumbai 2008): Är det någon som tror att massakrer, förtryck, rädsla och en redan på förhand bestämd uppfattning att muslimer är terrorister leder till mindre extremism och färre terrorhandlingar?

Ljusspel i Kerela med en kristen kyrka, ett hinduiskt tempel och en muslimsk moské sida vid sida.

När Gujarat stod i lågor och muslimer massakrerades ställde min favoritförfattare Arundhati Roy en fråga som jag vill ställa till mig själv och er:

”Fascism itself can only be turned away if all those who are outraged by it show a committment to social justice that equals the intensity of their indignation. Are we ready to get out of our starting blocks? Are we ready, many million of us, to rally, not just on the streets, but at work and in schools and in our homes, in every decision we take, and every choice we make? Or not just yet?”

Den indiska regeringen rustar för krig. Diskussioner förs huruvida armén och flygvapnet ska sättas in. Regeringen förser ”folkliga” milisen Salwa Judum med vapen. Operation Green Hunt håller på att ta form. Tidningarna går igenom strategier och politiker tittar bestämt in i kameran och säger att nu är det dags att göra slut på det som kallats Indiens största inrikespolitiska hot. Och nej, de pratar inte om fattigdom, kastsystemet, kvinnoförtrycket, klimatförändringarna eller trafiken. De pratar om maoisterna (även kallade naxaliterna).

De senaste åren har maoisterna fått allt större inflytande, framför allt i nordöstra Indien. Konflikten går tillbaka till mitten av 1960-talet. Maoisterna för sedan dess en väpnad kamp mot en stat de menar förtrycket folket. På väg mot det de kallar rättvisa dödar de människor som betraktas som fiender, framför allt poliser, men även bybor i de områden de håller till som inte bekänner färg eller misstänks stödja regeringen. Tidningarna är inte nådiga i sin kritik av dessa “våldsamma galningar”. De lyfter fram att det är ursprungsbefolkningen som drabbas hårdast då de hamnar i kläm mellan maoister och regeringsstyrkor/den ”folkliga” milisen. Men när jag läser lite noggrannare inser jag att även en stor del av maoisterna tillhör ursprungsbefolkningen. Och att maoisterna har ett oerhört starkt stöd i många områden där ursprungsbefolkningen är i majoritet. Var finns logiken i detta?

En förklaring skulle kunna vara statens hänsynslösa förtryck av ursprungsbefolkningen, desperat fattigdom och, kanske värst av allt för dessa människor, hotet att bli ifråntagna sin mark, sina traditioner, sina liv. Arundhati Roy, författare till bland annat De små tingens gud och Den oändliga rättvisans matematik, skriver i tidningen Outlook: ”If the tribals have taken up arms, they have done so because a government which has given them nothing but violence and neglect now wants to snatch away the last thing they have – their land.”

Sedan jag kom till Indien har jag mött människor från tre olika ursprungsfolk, vangujjarerna vid Himalayas fot och Irulas och Sholigas-folken i västra Tamil Nadu. Dessa tre gruppernas traditioner, inkomster och hela existens är hotade. Vangujjarerna för en ständig kamp för att få leva som nomader i skogarna vid Himalaya. Irula- och Sholigas-folken får inte längre röra sig i skogarna som samlare, vilket de gjort i många, många generationer tillbaka. Regeringen menar att skogarna ska skyddas som naturreservat. Det låter ju fint men frågan är hur det kommer sig att regeringen upplåter marker till storföretag som tillåts bedriva en sanslös exploatering av naturresurserna i dessa områden. De förstör inte bara den biologiska mångfalden utan också möjligheterna för ursprungsfolken att leva i skogarna. Storföretagen lägger enorma summor på att lobba för sin verksamhet. De har allt att vinna på ett krig mot maoisterna, på att motståndarna till deras verksamhet bekämpas med våld. Är de inte maoister, kan man alltid säga att de är maoister.

Kanske är det så att ”The Shining India” med de senaste årens mirakulösa tillväxt har ett enormt högt socialt och ekologiskt pris. Och att de människor som får betala priset nu kämpar emot. Arundhati Roy skriver ”Suddenly, it’s beginning to look as though the 10 per cent growth rate and democracy are mutually incompatible. To get the bauxite out of the flat-topped hills, to get iron ore out from under the forest floor, to get 85 per cent of India’s people off their land and into the cities (which is what Mr Chindambaram says he’d like to see), India has to become a police state. The government has to militarise. To justify that militarisation, it needs an enemy. The Maoists are that enemy”.

Maoisterna må använda förfärande metoder, men att avfärda dem som onda galningar är destruktivt. För många av de som anslutit sig till maoisterna är det troligtvis inte den väpnade kampen som lockar. Det är mer sannolikt den sista desperata handlingen för människor vars hela existens står på spel.

Vangujjarbarnen riskerar att inte längre få röra sig i de skogar deras förfäder vistats i generationer.

Pusuvan är byledare i en by där Irula- och Sholigasfolk bor. Han undrar varför de inte längre får hämta vatten i den närliggande ån eller samla skogsprodukter som de alltid gjort.

Läs Arundhati Roys artikel i Outlook.

För mig är Indien människor. Fattiga, rika, brahminer, daliter, ursprungsbefolkning – människor, människor, människor. Min vistelse i Indien började därför på ett ovanligt sätt. Vi åkte mot Himalaya, vandrade en timma rakt ut i skogen utan att möta en enda människa. Allt (o)ljud, bland annat i form av fordonens signalhorn (som används mycket flitigt) och musik på högsta volym byttes mot kvittrande fåglar. Vi vandrade genom en massiv skog innan vi kom fram till några av vangujjarernas hyddor. Vangujjarerna är ett ursprungsfolk som lever som buffelskötande nomader i skogarna vid Himalaya. Hos dem mötte jag ett lugn som jag aldrig tidigare upplevt i Indien.

Svalornas samarbetsorganisation Sophia arbetar för och med vangujjarerna i deras kamp för en tillvaro i Himalayas fridfulla skogar mot delstatens ständiga negligering och förtryck av ursprungsfolk. Jag ser redan fram emot nästa besök och hoppas då att få stanna betydligt längre. Det kommer definitivt mer om vangujjarerna här framöver!