Kvinnor i färgstarka saris dansar och sjunger. Några män blåser frenetiskt i sina trumpeter och det är bara de förbipasserande fordonens tutor som skär igenom ljudet. Bufflarna med sina bjällror runt de färgglada hornen rör sig i lugn takt framåt. Människor längst med vägen ansluter sig till festivaltåget. Överallt går uppklädda kvinnor. Detta är deras dag.

Jag är utanför byn Pastapur, några timmar från Hyderabad i delstaten Andra Pradesh i centrala Indien. Här firas för elfte året i rad en biodiversitetsfestival. Efter att i en månad ha rört sig från by till by är det idag dags för slutceremonin. Syftet med festivalen är att hylla biodiversiteten. För några månader sedan hade jag inte så mycket tankar eller kunskap om biodiversitet. Nu tänker jag att det är bland det mest genomgripande, radikala och viktiga vi kan sträva efter. Kvinnorna i byarna runt Pastapur har fått mig att inse varför.

På sextiotalet inleddes den gröna revolutionen i Indien. Den var dock varken grön eller revolutionär. Tanken var att Indien skulle öka produktionen av mat genom att satsa på kemiska bekämpningsmedel, konstgödsel och främjandet av två grödor: ris och vete. På några år hade jordbrukslandskapet ändrats helt. De traditionella grödorna millets (samlingsnamn för olika grödor, såsom hirs och sorgum) försvann allt mer och ris och vete både exporterades och låg snart på de flesta indiers tallrikar. Den tidigare så näringsrika kosten byttes ut och den traditionella kunskapen om odling försvann. Bönder skuldsatte sig för att ha råd att köpa bekämpningsmedel, gödsel och fröer.

I vissa områden fortsatte dock människor att odla millets. Kanske för att de inte hade råd att köpa in bekämpningsmedel. Kanske för att de ville hålla på sina traditioner. Kanske för att de var medvetna om hälsofördelarna. Fattiga kvinnor, daliter och ursprungsfolk har varit de främsta kunskapsbärarna när det gäller millets och biodiversitet. Detta syns tydligt i byarna runt Pastapur. Efter en guidning på ett av fälten får jag veta vilka system de har för sin odling. Hur de odlar många olika grödor på samma fält. Hur vissa blommor drar till sig skadedjur och därför strategiskt planeras vid fälten. Jag får besöka kvinnornas fröbanker. De byter fröer med varandra trots att det är förbjudet enligt indisk lag.

I festivaltåget fortsätter människor att dansa och sjunga. Vagnarna som dras av bufflarna är fulla av olika fröer. För kvinnorna verkar det självklart att sätta biodiversitet i ett större sammanhang. Det handlar om miljön och deras framtida möjligheter till försörjning. Om identitet och värderingen av kunskap. Om klimat och hälsa. Budskapet som dansas och sjungs fram i tåget är tydligt. Kunskapen om biodiversitet är avgörande för vår framtid och den står att finna hos kvinnor, daliter och ursprungsfolk på Indiens landsbygd.

Panchajat-ledaren deltog i festivalen. Han är politiskt vald ledare för området.

This entry was posted on Sunday, February 14th, 2010 at 5:12 pm and is filed under Miljö. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.