Under mina tre dagar i Mumbai mötte jag en rädsla jag inte upplevt någon annanstans i Indien. Staden är full av rigorösa säkerhetsanordningar. Härom dagen när jag skulle gå på bio blev jag kroppsvisiterad och fick min väska kollad två gånger. Metalldetektorer undersöker besökare på caféer, shoppingscentras och biografer och budskapet som möter mig är: “Let us fight terrorism together”.

Jag kan inte klandra Mumbai-borna för att vara rädda. Den skräck bombattentaten 2008 förde med sig är på verklig. Människor minste livet och Mumbais medel- och överklass blev skakade i grunden. Mumbai-borna väntar därför snällt på sin tur och sträcker ut armarna för att polisen ska kunna kolla deras fickor och väskor. Människor verkar känna en tacksamhet mot polisen och säkerhetskontrollanterna. Kanske känner de sig tryggare när de shoppar, dricker kaffe eller sitter i biosalongen.

På mig har det motsatt effekt. Säkerhetsanordningarna får mig att tänka att jag verkligen har något att vara rädd för. När jag sitter på turisttäta Leopold’s Café, ett av målet för attackerna 2008, tänker jag för första gången tanken. Tänk om det smäller. Kanske har mannen bredvid mig en bomb på sig. Kanske kommer väskan som någon lämnat en minut sprängas. En del Mumbai-bor tänker säkert så varje dag. Jag förstår att det sliter. Men jag är övertygad om att jag tänker så för att jag samma dag fått min väska genomkollad fem gånger. För att jag läser skyltar på gatan om terrorism. Jag tänker på Michael Moores film ”Bowling for Columbine!” som så tydligt visade på den rädsla många amerikaner bär på. De ser vapen som ett sätt att vinna trygghet. Men det som istället verkar hända är att rädslan ökar. Kanske är det samma med dessa säkerhetskontroller, att de skapar mer rädsla och distansering människor emellan.

I attackerna i Mumbai 2008 dog runt 175 personer. 60 % av Mumbais invånare lever i fattigdom. Varken medel- och överklassen eller politikerna verkar tycka att denna fattigdom – detta strukturella våld – är så uppåt väggarna att de är beredda att göra något åt det. Föräldrar i den stad som satsar miljoner rupies på att skydda sin befolkningen mot terrorister, tvingas se på när sina barn dör i sjukdomar som skulle kosta färre rupies att bota än jag och de flesta av Mumbais rika lägger på en biobiljett. Jag borde inte oroa mig för att jag ska dö i en terroristattack. Om jag tycker att alla liv är lika mycket värda borde jag oroa mig för att en av Mumbais fattiga ska dö medan jag dricker min jordgubbsjuice.

Jag vet inte vad terrorism är. Men jag har förstått att det är det värsta. Och att det aldrig kallas terrorism när fattiga människor dör. Om Mumbais stad månar om sin befolkningen och vill hindra lidande och död, borde det finnas bra mycket effektivare sätt att göra det på än att sätta upp säkerhetskontroller på alla platser där medel- och överklassen rör sig. Kanske ett omfattande program för stadens sluminvånare? Rehabilitering av gatubarn? Stöd till prostituerade? Gatukök? Anything.

Kontrollerna utanför biografen säger mycket om det samhälle vi lever i. Det är ett samhälle där vi blir allt räddare för varandra. Ett samhälle där vi attackerar effekterna av den rädslan men sällan orsakerna. Ett samhälle där vi tror att kroppsvisitering snarare än fattigdomsbekämpning leder till trygghet. Ett samhälle där vi bygger murar för att skydda de rika, men knappt höjer på ögonbrynet när ytterligare en fattig människa dör. Ett samhälle där en rik människa är tusen och åter tusen gånger mer värd än en fattig.

This entry was posted on Tuesday, December 7th, 2010 at 2:15 pm and is filed under Utvecklingsfrågor. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.