På pendeltåget till Chennais förorter möts en salig blandning människor. Jag går på en ”ladies only”-vagn och på väg till ett möte med en dalitaktivist betraktar jag människorna i min omgivning. Jag tittar nyfiket på kvinnan som säljer smycken, kammar, säkerhetsnålar, tops och många andra mer eller mindre nödvändiga saker. Hon rabblar upp vad hon har att sälja med stark och monoton röst. Jag tittar på medelklasskvinnorna med sina fina saris och handväskor som förmodligen är på väg hem från jobbet. Jag tittar på fnissande skolflickor i välstrukna uniformer.

En ung kvinna kliver på tåget och sätter sig mitt emot mig. Hon har utsläppt, långt hår, vit tunika och tajta jeans. Hon pratar intensivt i mobiltelefonen. Jag tänker att hon verkar frigjord. Västerländska kläder. Säkert från övre medelklassen. Säkert en kvinna som tar för sig. Efter ett tag tar hon fram en svart kappa. Jag tänker att hon kanske fryser eftersom det regnar ute. Hon börjar dock omsorgsfullt knäppa alla knappar i den hellånga svarta klänningen. När hon är klar tar hon fram en sjal som hon täcker hela håret med. En helt annan kvinna sitter framför mig. En beslöjad muslimsk kvinna. Inte frigjord. Som inte tar för sig.

Det blir smärtsamt tydligt hur utseende och attribut avgör hur jag ser på människor. Spontant tänkte jag: vilka normer och regler gör att du klär dig heltäckande när du ska hem? Kanske borde jag istället fundera över vilka normer som gör att hon väljer att klä sig västerländskt. Kanske är det befriande för henne när hon på slutet av dagen får ta på sig sina heltäckande kläder. Vad vet jag. Det var i alla fall inte så jag tänkte.

En annan kvinna kliver på tåget. Ung, max 18 år. Hon säljer bananer som hon bär i en stor korg på huvudet. Hennes kläder är smutsiga och trasiga och håret tovigt. Affärerna verkar inte gå så bra så hon ställer mödosamt ifrån sig korgen på ett säte, sätter sig bredvid och tar sig för den stora magen. Det ser ut som att hon ska föda vilken dag som helst. Jag tänker: varför ska du skaffa barn när du uppenbarligen inte kommer kunna försörja det? Du som är så ung.

Återigen avslöjar jag mig själv. Det är knappast hennes barn som är problemet. Det är inte hennes barn som kommer att bidra till att vi snart inte kan leva på denna planet. Hon har inte mindre rätt än någon annan att bringa nytt liv till jorden.

Två kvinnor och två blottlagda tankemönster. Min resa fortsätter och jag känner mig lite omskakad av mina avslöjade fördomar.

This entry was posted on Monday, January 4th, 2010 at 5:56 am and is filed under Självutveckling. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.