Jag tänker på känslan av att sticka ner fingrarna i en kikärtsmasala och blanda runt med riset och riktigt känna med alla sinnen. Jag tänker på det brutala uppvaknandet det innebär när jag sitter på bussen i mina egna tankar och ett mötande fordon tutar precis när vi möts. Det ekar i huvudet. Jag tänker på grönsaksstånden vid mitt hem i Trichy, på limefrukternas starka gröna färg. Jag tänker på lukten vid busshållplatsen i Trichy. På ljudet av barnens lek en tidig morgon i byn Kilpenathur. Jag tänker på den gamla tandlösa mannen utanför min favoritrestaurang och på hans leende. Jag tänker på böneutrop från kyrkor och moskéer. På hur ryggen känns efter en natt på stengolv. Jag tänker på försäljarnas klockor ute på gatan. På känslan av litenhet när Himalayas snöklädda berg sträcker ut sig framför mig. På milsvidda gröna risfält. Jag tänker på Selvis leende när hon för första gången stolt visade upp sin affär.

Jag har levt med alla sinnen på vid gavel. Jag har känt, luktat, smakat, sett och hört. Indien har fått mig att känna mig så levande.

Jag tänker också på ursprungsfolket van gujjarerna som kämpar för sin rätt att leva i skogarna. På den sena kväll när jag somnade vid elden till deras engagerade röster. Jag tänker på dalitaktivisterna som kämpar mot ett mångtusenårigt förtryck. På vilken motståndshandling det kan vara att hämta vatten i byns brunn. Jag tänker på de aktivister som är först på plats när högkastiga mördat, våldtagit eller misshandlat daliter. På deras kraft och mod. Jag tänker på Selvi som vägrar låta samhället trycka ner henne. Som sprudlar trots hur samhället ser på henne som kvinna, fattig, dalit och änka. Jag tänker på de som ser igenom indiska statens försök att marknadsföra ”the shining India”. På de som kämpar emot tvångsförflyttningar av de allra fattigaste när statens bygger sina så kallade utvecklingsprojekt. Jag tänker på HBT-personerna i Bangalore. På transpersonen Sneha som åker runt bland skolor och pratar om HIV. Jag tänker på alla de aktivister som tror på, och arbetar för, en annan utveckling. Ni, och inga andra, är det bästa med Indien.

Jag gjort mitt bästa för att stödja er. Och jag vet att ni besitter kunskapen, modet och handlingskraften att förändra Indien. Nu är det dags för mig att åka hem till Sverige. För nu måste jag föra min kamp. Jag behövs i det land som toppar listan över koldioxidutsläpp. Där rasister sitter i riksdagen och regeringen ser ekonomisk tillväxt som en lösning och inte ett problem. Där kvinnor förvägras samma lön som män för lika arbete. Där HBT-personer diskrimineras. Där papperslösa lever i skräck. Där apatiska flyktingbarn skickas ut med chartrade flygplan. Där man exporterar mer vapen per capita än någon annat land. Där man tar ställning mot diktaturer och ockupationsmakter bara om det går hand i hand med ens ekonomiska och politiska intressen. Men också där fina aktivister kämpar mot allt detta. För en annan utveckling. Ni, och inga andra, är det bästa med Sverige. Och nu vill jag vara med.

Där, i det landet, hittar ni mig ett tag framöver.

När jag satt på en tågstation härom veckan sprang ett litet barn förbi mig flera gånger. Hon var i den åldern när hon precis lärt sig att springa. På fötterna hade hon sandaler som för varje steg hon tog gav ifrån sig ett ljud. Det lät ungefär som en gnisslande dörr. En inbyggd hör-mig-varje-steg-jag-tar-mekanism.

För mig är Indien ljud. Trevliga, fina ljud och störande, obehagliga ljud. Allt låter. De första månaderna i mitt hem i Trichy vaknade jag varje morgon av en gäll melodi som min grannes bil gav ifrån sig när den backade. Se-upp-här-kommer-jag-melodin. Nu har jag vant mig och vaknar inte längre. Varje dag kommer glassmannen cyklande på gatan utanför mitt kontor. På sin cykel har han en fastsnörad liten frigolitlåda där han har glassarna och han skriker ”ice – creeeeeam, ice – creeeeeeam” och plingar i sin klocka så det hörs i hela kvarteret. Efter honom kommer andra försäljare som med hesa, ihärdiga, gälla röster ropar ut vad de har: mjölk, tomater, vattenkrus, snacks… ofta ackompanjerade av någon form av klocka eller tuta. Hör mig, liksom.

När jag reste med långfärdsbuss senast satte konduktören till mitt förtret på en tamilfilm på högsta volym. De pålagda ljudeffekterna när de mustashprydda männen slog varandra ekade i hela bussen. Musiken skar i öronen. Uppgivet stängde jag av Sommar i P1 som jag hade tänkt skulle förgylla min resa och stoppade in öronpropparna så långt jag kunde i hörselgångarna. Då blev volymen ungefär som på en bio i Sverige. Good enough in India.

Trafiken är ett kapitel för sig. Tutorna överröstar varandra, ofta enligt principen störst låter mest. Bussarnas tutor har det där starka ljudet som skär igenom allt. Jag har många gånger i lugn och ro suttit på bussen och funderat över livets underligheter då vi plötsligt mött en annan buss som tutat just i samma sekund som den passerade. Jag har inte kunnat släppa tanken på Robert i Utvandrarna som levde med tinnitus hela sitt liv och tänkt: Indien, om du gör det mot mig, förlåter jag dig aldrig. De små autorickshawrna har tutor som chaufförerna trycker på för hand. De är placerade långt uppe till höger så att chaufförerna måste släppa greppet för att nå tutan. Jag blir alltid nervös över att de ska göra detta precis när vi håller på att bli påkörda av en buss. Men trots att autorickshawrnas tutor mest låter som de pruttkuddar mina kusiner lade under dynan på folks stolar när vi var små, har jag hittills kommit undan med livet i behåll.

Kanske är det så att om man lever i ett land med en miljard människor gäller det att höras. Ska försäljarna få sina tomater sålda funkar det inte att sitta tyst på vägkanten. Kanske är ljuden en del av en entreprenörsanda som gör att Indien nu har en av världens snabbast växande ekonomier. Även om det sannerligen har sina baksidor är det som ett bevis på att människor aldrig ger upp. Tiggarna som gång på gång upprepar sina mantran. Försäljarna på tåget med sina coffiiiiiie, coffiiiiie, chaaaaai, chaaaaai, tomato soooooooup. Backningsmelodierna på bilarna. Flickan med de pipande skorna. Ice-creeeeeeeam-mannen. Trummandet. Visslandet. Tjutandet. Pipandet. Plingandet. Tutandet. Mitt i allt irriterande finns det något hoppfullt. Något som inte ger upp. Jag stoppar in öronpropparna och tänker att jag trots allt är tacksam över att vara i landet som aldrig tystnar.

De flesta fordon uppmanar: “Sound horn”!

Vilket skämt!

På väg till ett fältbesök såg jag massor av människor barfota vandra längst med vägarna. Jag fick förklarat för mig att det är den hinduiska månaden Adi och att människorna var på väg till ett tempel för att be och offra. Vissa går många mil barfota i tryckande värme för att nå målet. Många av de vi åkte förbi såg trötta ut. Jag föreställde mig hur ont det måste göra i fötterna av att gå på stekhet asfalt. En kvinna vi åkte förbi hade lindat in fötterna i bandage, andra såg ut att halta fram.

Tänk vad religion kan få människor att göra. Vill verkligen deras Gud att de ska plågas så? Är det på detta sätt de bäst visar sin tro? Jag tyckte synd om dem, för det kändes inte som att de har ett val. De är slavar under en tro som de inte förmår att ifrågasätta.

Jag uttryckte mitt medlidande inför för min kollega som tittade skeptiskt på mig.
-Har du tänkt på att det mest är kvinnor som vandrar, frågade hon. Jag tittade mig omkring och konstaterade att hon hade rätt.
-De är på väg till templet för att offra och be till gudinnan Mariamman. Hon är framför allt kvinnornas gudinna (och den man vänder sig till för att bota smittkoppor), fortsatte min kollega.

Hon berättade vidare att de flesta kvinnor aldrig skulle få åka själva på utflykter eller resor utan sina män. Men att vandra till ett tempel anses harmlöst. Jag tittade på kvinnorna och såg några gå i en klunga och sjunga. Andra pratade och skrattade. Kanske var detta ett sätt att komma ifrån vardagens slit. Att få umgås med väninnor. Att vara ute på sitt eget äventyr.

Plötsligt blev inte barfotavandringen en okritisk religiös handling utan något som stärker och ger kvinnor frihet. Mina invanda sanningar har ännu en gång blivit ifrågasatta. Det finns flera skäl att besöka ett tempel. Gud är kanske bara ett av dem.

På pendeltåget till Chennais förorter möts en salig blandning människor. Jag går på en ”ladies only”-vagn och på väg till ett möte med en dalitaktivist betraktar jag människorna i min omgivning. Jag tittar nyfiket på kvinnan som säljer smycken, kammar, säkerhetsnålar, tops och många andra mer eller mindre nödvändiga saker. Hon rabblar upp vad hon har att sälja med stark och monoton röst. Jag tittar på medelklasskvinnorna med sina fina saris och handväskor som förmodligen är på väg hem från jobbet. Jag tittar på fnissande skolflickor i välstrukna uniformer.

En ung kvinna kliver på tåget och sätter sig mitt emot mig. Hon har utsläppt, långt hår, vit tunika och tajta jeans. Hon pratar intensivt i mobiltelefonen. Jag tänker att hon verkar frigjord. Västerländska kläder. Säkert från övre medelklassen. Säkert en kvinna som tar för sig. Efter ett tag tar hon fram en svart kappa. Jag tänker att hon kanske fryser eftersom det regnar ute. Hon börjar dock omsorgsfullt knäppa alla knappar i den hellånga svarta klänningen. När hon är klar tar hon fram en sjal som hon täcker hela håret med. En helt annan kvinna sitter framför mig. En beslöjad muslimsk kvinna. Inte frigjord. Som inte tar för sig.

Det blir smärtsamt tydligt hur utseende och attribut avgör hur jag ser på människor. Spontant tänkte jag: vilka normer och regler gör att du klär dig heltäckande när du ska hem? Kanske borde jag istället fundera över vilka normer som gör att hon väljer att klä sig västerländskt. Kanske är det befriande för henne när hon på slutet av dagen får ta på sig sina heltäckande kläder. Vad vet jag. Det var i alla fall inte så jag tänkte.

En annan kvinna kliver på tåget. Ung, max 18 år. Hon säljer bananer som hon bär i en stor korg på huvudet. Hennes kläder är smutsiga och trasiga och håret tovigt. Affärerna verkar inte gå så bra så hon ställer mödosamt ifrån sig korgen på ett säte, sätter sig bredvid och tar sig för den stora magen. Det ser ut som att hon ska föda vilken dag som helst. Jag tänker: varför ska du skaffa barn när du uppenbarligen inte kommer kunna försörja det? Du som är så ung.

Återigen avslöjar jag mig själv. Det är knappast hennes barn som är problemet. Det är inte hennes barn som kommer att bidra till att vi snart inte kan leva på denna planet. Hon har inte mindre rätt än någon annan att bringa nytt liv till jorden.

Två kvinnor och två blottlagda tankemönster. Min resa fortsätter och jag känner mig lite omskakad av mina avslöjade fördomar.