På väg till ett fältbesök såg jag massor av människor barfota vandra längst med vägarna. Jag fick förklarat för mig att det är den hinduiska månaden Adi och att människorna var på väg till ett tempel för att be och offra. Vissa går många mil barfota i tryckande värme för att nå målet. Många av de vi åkte förbi såg trötta ut. Jag föreställde mig hur ont det måste göra i fötterna av att gå på stekhet asfalt. En kvinna vi åkte förbi hade lindat in fötterna i bandage, andra såg ut att halta fram.
Tänk vad religion kan få människor att göra. Vill verkligen deras Gud att de ska plågas så? Är det på detta sätt de bäst visar sin tro? Jag tyckte synd om dem, för det kändes inte som att de har ett val. De är slavar under en tro som de inte förmår att ifrågasätta.
Jag uttryckte mitt medlidande inför för min kollega som tittade skeptiskt på mig.
-Har du tänkt på att det mest är kvinnor som vandrar, frågade hon. Jag tittade mig omkring och konstaterade att hon hade rätt.
-De är på väg till templet för att offra och be till gudinnan Mariamman. Hon är framför allt kvinnornas gudinna (och den man vänder sig till för att bota smittkoppor), fortsatte min kollega.
Hon berättade vidare att de flesta kvinnor aldrig skulle få åka själva på utflykter eller resor utan sina män. Men att vandra till ett tempel anses harmlöst. Jag tittade på kvinnorna och såg några gå i en klunga och sjunga. Andra pratade och skrattade. Kanske var detta ett sätt att komma ifrån vardagens slit. Att få umgås med väninnor. Att vara ute på sitt eget äventyr.
Plötsligt blev inte barfotavandringen en okritisk religiös handling utan något som stärker och ger kvinnor frihet. Mina invanda sanningar har ännu en gång blivit ifrågasatta. Det finns flera skäl att besöka ett tempel. Gud är kanske bara ett av dem.
