Jag vandrar ut i skogen på gränsen mellan de nordindiska delstaterna Uttar Pradesh och Uttarakhand för att besöka vangujjarer, några av Indiens ursprungsfolk. Jag andras in den rena luften och kan inte påminna mig att jag någonsin upplevt sådan tystnad i Indien. Men i den skog jag vandrar i pågår en kamp som snart inte kommer föras i det tysta. Det är vangujjarernas kamp för den skog de är helt beroende av. Det är en kamp för respekt, identitet och överlevnad.

Vangujjarerna är ett muslimskt buffelskötande nomadfolk och det enda ursprungsfolket i denna delen av Indien som inte är bofasta. För ett århundrade sedan rörde sig vangujjarerna över stora områden som innefattade Afghanistan, Pakistan, Kashmir och norra Indien. Allt eftersom gränser fastslagits har deras nomadtillvaro blivit mer och mer begränsad. De flesta vangujjarer har tvingats bli bofasta och integreras med den övriga befolkningen. De vangujjarer jag besöker tillhör den minoritet som fortfarande vandrar i norra Indiens skogar.

När vi når den khol (en liten utspridd by av hyddor) som vi ska besöka, har vangujjarerna nyligen kommit tillbaka från bergen. På vinterhalvåret bor de här, i skogarna vid Himalayas fot, med sina bufflar. Framåt april blir det för varmt för bufflarna och vangujjarerna packar ihop allt de äger och vandrar norrut – upp mot snögränsen. Det är en tuff vandring som tar upp till en månad. Bufflarna är en helt central del av vangujjarernas liv och tillvaron kretsar kring att hitta mat och vatten till dem. Det är också bufflarna som visar vägen när vangujjarerna ger sig ut på sina årliga vandringar.

För några år sedan höjdes röster för att skydda Indiens allt mer hotade skogar. Att hålla ursprungsfolken borta från skogarna ansågs vara ett sätt. Delstaterna där vangujjarerna vandrar krävde att de skulle göra skriftliga ansökningar för att få röra sig i skogarna. I stort sett alla vangujjarer är analfabeter och saknade helt erfarenheter av kontakt med myndigheter och den byråkrati den indiska statsmakten utgör. De blev helt beroende av hjälp utifrån för att lämna in sina ansökningar. Varje år har inneburit förseningar och hårda strider med skogsdepartementet vars system inte är anpassat efter nomader som rör sig över delstatsgränserna. Departementet har krävt mutor för att överhuvudtaget ge tillåtelsen att förflytta sig. Förseningarna har lett till att bufflar dött och vangujjarerna, som är helt beroende av bufflarna för sin överlevnad, har stått maktlösa.

Men så 2008 kom lagen som väcker vangujjarernas hopp. Forest rights Act erkänner ursprungfolks och andra skogsfolks rätt till den skog där de levt i generationer. De har rätt till samma aktiviteter som de utförde för 75 år sedan. De som samlade ved för 75 år sedan har rätt att göra det idag. De som lät sina djur beta i skogarna för 75 år sedan har rätt att göra det idag. De som levde i skogarna för 75 år sedan har rätt att göra det idag. Lagen finns alltså där. Men den följs inte. I delstaten Uttarakhand som jag besöker har implementeringen överhuvudtaget inte påbörjats.

På kvällen deltar jag i ett möte där det diskuteras hur kampen om skogen ska utformas. Vangujjarerna är medvetna om sina rättigheter. Efter några timmars diskussion kring elden i hyddan med flera stopp för det söta teet enas de om strategier som innefattar att samla åsikter från vangujjarer från ett stort område och använda en annan lag – Right to Information Act – för att kräva information från regeringen om hur implementeringen går. De kommer att hålla de tjänstemän som inte följer den nya lagen ansvariga.

Att stänga ute vangujjarerna från den skog som rimligen måste kallas deras och försvåra för dem att leva sina liv är ett sorgligt stycke av Indiens historia. Ibland har det hävdats att skogarna ska skyddas som nationalparker och då kan inga människor bo där. Man kör ut ursprungsfolk för skogens skull. Det är ironiskt att de människor som levt i och med naturen i generationer är de som anklagas för att förstöra den. Dessutom är det märkligt att regeringen, om de nu vill skydda skogarna, kontrakterar ut den till företag som bedriver gruvdrift och förstör skogen för en oöverskådlig framtid.

Vangujjarerna är nomader i en värld av gränser. Skogsfolk i en värld av urbanisering. Analfabeter i en värld av byråkrati. De utkämpar nu sitt livs kamp. Kampen om skogen.

This entry was posted on Sunday, October 31st, 2010 at 2:10 pm and is filed under Minoritetsgrupper. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.