Klimatmötet i Köpenhamn närmar sig och klimatfrågan är på allas läppar också i Indien. Det märks varje gång jag öppnar en tidning och det märks när jag pratar med bönder. De fattiga på Indiens landsbygd möter varje dag klimatkrisens konsekvenser. I Karnataka i centrala Indien har byar spolats bort i översvämningarna. Här i Tamil Nadu är torkan så allvarlig att många bönder fått hela skördar förstörda.
Samtidigt som tidningarna rapporterar från översvämningar och torka diskuteras det häftigt huruvida Indien håller på att överge sin tidigare position i klimatförhandlingarna. Indien har tidigare varit ledande i kravet att de rika, utvecklade länderna ska ge teknologiskt och finansiellt stöd till de fattiga länderna för en grön övergång. Logiken är enkel: de rika länderna skapade klimatkrisen och blev rika på kuppen. Nu är det deras ansvar att betala för konsekvenserna.
Nu befarar många här att Indien, under amerikansk press, håller på att ändra inställning. Farhågan är att Indien ska acceptera bindande avtal utan direkt stöd från de rika länderna. Skribenter höjer röster om vikten av de nationella intressena och att Indien, under inga villkor, borde kompromissa med utveckling (läs: industrialisering).
Någonstans här tappar jag bort mig. För låt oss rika, som suttit i våra bilar, flugit kors och tvärs, ätit en massa kött och konsumerat oss till bristningsgränsen, betala för den galenskap vi ställt till med, i den mån det överhuvudtaget är möjligt att kompensera med pengar. Men ändå – var är Indien i allt det här? Indien har en gigantisk medel- och överklass, vars vanor och attityder minst sagt oroar mig. Staten kör bort fattiga människor från sina marker för att företag ska få bygga upp sina avgassprutande fabriker. Tillväxt, tillväxt, tillväxt. För de rika, vill säga.
De rika länderna har helt klart det största ansvaret för klimatkrisen. Det indiska toppskiktet står heller inte utan ansvar. Men medan de debatterar ansvarsfördelning, utsläppsnivåer och paragrafer i avtal fortsätter Indiens fattiga vara de som verkligen betalar priset för klimatkrisen.
Tidningen Outlooks illustration av ansvaret för klimatkrisen.
Hej!
Men det är roligt att vara ute hos kossorna igen och mysigt att komma hem på kvällen.
Vilken vacker och välformulerad blogg du har. Jag är annars ofta mycket kritisk till bloggar med detta gillar jag.
Man kan ju bara hoppas att alla makthavare helt plötsligt inser att det finns ekonomisk tillväxst i en hållbar utveckling. Det vill i alla fall jag hoppas och tror att det gör.
Jag har börjat jobba igen och Jesper är pappaledig, vilket vi får spännande respons på
Ha det bra och fortsätt blogga
Puss puss
Tinc
Hej Krititin!
Jag premunerar på ett nyhetsblad om forskning. Jag tänkte att denna avhandling kunde intressera dig i ditt jobb. Jag tycker den verkar jättespännande! Underbart härlig blogg du har skapat. Jag kommer följa den med spänning!
Kram!
http://www.forskning.se/pressmeddelanden/pressmeddelanden/bistandetsovantaderesultat.5.51a596771249797ef1280001415.html
Ursäkta felstavningen. Du heter ju Kristin! Kram!
Katinca: Tack! Kul att du är tillbaka ute bland alla djuren! Hoppas att allt är bra med dig och lilla Joakim! Kramar!
Jessika: Tack för tipset! Jätteintressant. Jag hade faktiskt Malin Hasselskog som föreläsare för flera år sedan – hon var en av mina allra första föreläsare på universitetet. Det är verkligen så viktigt att ifrågasätta vilka “sanningar” som ligger bakom de insatser man gör. Kramar!