Vandana och Blossom bröt mot skolans regler när de i hemlighet spred flygblad om Västsahara. De talar inte om för sina föräldrar att de håller föredrag om Marockos ockupation eftersom de skulle misstycka. Deras vänner undrar varför de engagerar sig för ett folk på andra sidan jorden. Varför inte snällt följa strömmen och nöja sig med att skaffa en utbildning, ett bra jobb, en man och barn och slå sig ner?

Jag träffar Vandana och Blossom på ett café i mångmiljonstaden Bangalore. Båda har flyttat hit för att utbilda sig och de pluggar psykologi, journalism och litteratur på en kristen skola. De flesta bättre skolor i Indien är privata och ofta knuten till en religion. Politik däremot, är desto mer känsligt. Ledningen på Vandana och Blossoms skola är livrädd för att kopplas samman med politik. Att tillåta en grupp på skolan jobba mot Marockos ockupation av Västsahara går bara inte.

Det var när Vandana och Blossom spenderade ett respektive två år i Norge på Sunds folkhögskola som de kom i kontakt med Västsaharafrågan. De lärde känna Rabab som är aktivist från Västsahara och träffade andra elever som besökt flyktinglägren. De fick veta att Västsahara är ockuperat av Marocko sedan 1975 i strid med internationell rätt. De fick också veta att en majoritet av det västsahariska folket sedan dess lever som flyktingar i läger i Algeriets öken. Och att de som blev kvar i det ockuperade Västsahara utsätts för diskriminering, förtryck och förföljelse. Som så ofta med Västsahara – den som en gång kommer i kontakt med frågan har svårt att släppa den. Väl hemma i Indien ville Vandana och Blossom göra något och höll några föreläsningar på sina skola. Det gick bra så länge de pratade allmänt om människorättssituationen.

De har nu en liten stödgrupp för Västsahara som de hemligt sprider information om på skolan. Svårigheterna är dels att motivera människor att engagera sig för ett land på andra sidan jorden och dels skolans strikta regler. Om några månader får de sin examen och hoppas sedan kunna besöka andra skolor och berätta om Västsahara mer öppet.

Jag blir alltid glad av att träffa Västsaharaaktivister. Att möta Indiens troligen enda och höra hur de, ofta i motvind, kämpar för frihet i Västsahara gör mig alldeles varm. Det finns hopp – för Västsahara och världen.

This entry was posted on Sunday, February 28th, 2010 at 3:55 am and is filed under Inspirerande personer. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.