Selvi och jag tränger ihop oss på golvet i den lilla affären. Hon är entusiastisk och tar sin roll som min matlagningslärare på stort allvar. Jag är en lika dedikerad elev. Nu ska jag få lära mig att göra vadas – indiska linsbiffar.

½ kg daal (gula eller röda linser) har legat i blöt i två timmar. Det var två år sedan jag för första gången besökte Dalitkvarteret i utkanten av staden Kilpenathur i norra Tamil Nadu. Det var också då jag första gången träffade Selvi.

Selvi börjar med att mosa linserna i en stenmortel, men försäkrar att det går lika bra med en elektriskt mixer för dem som kan köpa en sådan. Sådana möjligheter har inte Selvi. Ingredienserna till linsbiffarna kostar 50 rupier. Av detta gör hon 60 vadas som hon säljer i sin affär för 1 rupie styck. Vinsten är alltså 10 rupier, som är knappt 2 kronor. Det, tillsammans med inkomsten från kex, schampo och cigaretter som hon också säljer, räcker precis för att hon ska kunna köpa några lökar och tomater och ge sina tre barn mat för dagen.

.
Vi skivar sedan ½ kg lök. Jag får lära mig en ny teknik där jag håller fast kniven mellan tårna med den vassa sidan uppåt. Tårarna rinner efter en stund. I våras dog Selvis man. Jag besökte byn två veckor efter det och tog del av kvinnornas sorgeritualer. De satt i en ring och jämrade sig. Selvi stod en bit ifrån och tittade på ett foto av sin man. Samlad men med blanka ögon.

Vi blandar löken med bladen från flera rejäla knippen currykvistar och ett par gröna chilifrukter. Detta mortlar vi så att saften från löken utsöndras. Selvi berättar att vi också kan lägga till vitlök och koriander för att få mer smak. Hon blandar lökröran och linserna med ena handen och tillsätter några teskedar salt. Eftersom Selvi är Dalit vill människor från högre kaster inte köpa hennes vadas. De vill inte komma i kontakt med något hon eller någon annan Dalit lagat eller tagit i. Detta gör att kundkretsen är begränsad till familjen, släktingarna och grannarna från samma Dalitgrupp.

Selvi hettar upp olja för att fritera linsbiffarna och jag formar dem till små plättar och stoppar ner dem i den heta oljan. Innan brukade Selvis man forma biffarna medan Selvi friterade dem. Numera får Selvi göra sina vadas själv. Hon är fattig, kvinna, Dalit och änka. Men Selvi är en person som det lyser om. Som gör vad hon kan och lite till av de förutsättningar hon fått. För några månader sedan startade hon den lilla affären för att utöka verksamheten som hade börjat i hennes hem. Hennes vadas har rykande åtgång. Selvi är okuvlig – ett av de vackraste ord jag vet – och hon lagar de godaste linsbiffarna i världen. Testa själva!

Ibland får jag höra perfekta berättelser. Sådana där som får mig att rysa av välbehag och lycka och som jag knappt kan bärga mig innan jag får berätta vidare. Sådana som får mig att tro att saker och ting kan förändras till det bättre. När jag var i Sivagangai-distriktet i den sydindiska delstaten Tamil Nadu fick jag höra just en sådan. Berättelsen från Sivagangai är en berättelse där David besegrar Goliat.

Goliat i berättelsen från Sivagangai är företaget Coca-Cola, som planerade att etablera en fabrik i detta torkdrabbade område. Enligt erfarenhet skulle detta leda till att de redan sinande vattenresurserna skulle slukas av fabriken och lämna lokalbefolkningen utan dricksvatten. David är lokalbefolkningen som bestämde sig för att ta upp kampen för sitt dricksvatten. Berättelsen från Sivagangai är också berättelsen om när daliter och högkastiga, jordlösa och storbönder, kvinnor och män gick samman och segrade i kampen mot ett av världens största multinationella företag.

Jag sitter tillsammans med Subbu och Maheshavi i bilen på väg till deras fältkontor. Vi åker förbi torra fält där de brunbrända grödorna är på väg att ge upp. Stora delar av Tamil Nadu plågas av torka. De rika bönderna har råd med bevattningssystem medan de fattiga är helt beroende av det opålitliga regnet. Klimatförändringarna har gjort en redan utsatt situation än värre. Subbu pekar mot en roströd stenbyggnad några hundra meter från vägen.
-Där skulle Coca-Cola-fabriken ha varit. Men vi tvingade dem att stänga fabriken redan innan de öppnade den, säger han stolt.

Och så börjar han sin berättelse. Han berättar att en sockerfabrik redan hade etablerats och slukade vattnet i området. Nu skulle sockerfabriken slås ihop med Coca-Cola och ytterligare fabriker byggas. Till en början skulle Coca-Cola tillverka flaskvatten, men med största sannolikhet var planen att sedan expandera till läskedrycker. För att tillverka en liter Coca-Cola krävs nio liter vatten. På andra platser där Coca-Cola etablerat sina fabriker har grundvattennivån sjunkit avsevärt. Lokalbefolkningen tvingas borra djupare och djupare för sitt dricksvatten. De som drabbas hårdast är de som inte har råd med den förföriska drycken oavsett hur många husväggar på landsbygden som målas rödvita med företagets logga.

När Subbu hörde talas om Coca-Colas planer åkte han runt i byarna och samlade befolkningen som snabbt enades i protest. Alla var engagerade. Alla insåg att de skulle förlora på företagets etablering.
-Medan vi kämpade var det inte längre viktigt vilken kast man tillhörde, berättar Subbu när vi kommit fram till fältkontoret. Vi kämpade sida vid sida för alla insåg att om vi splittrades skulle vi aldrig vinna kampen, fortsätter han.
Därför blev denna kamp en där daliter och högkastiga gick samman. Där jordlösa och storbönder gjorde gemensam sak. Där kvinnor och män kämpade sida vid sida. Kulmen av kampanjen mot Coca-Cola var när 100 000 protestvykort skickades till collectorn, den lokala politiska ledaren, och 15 000 människor samlades till protest utanför hans kontor. Polisen vägrade ge tillstånd för demonstrationen men inget kunde hindra dem. Subbu var en av 120 personer som polisanmäldes, men med 15 000 meddemonstranter vågade polisen inte arrestera någon. Efter kampanjen dök ägaren till den planerade Coca-Cola-fabriken upp på Subbus kontor. Med sig hade han en tom check.
-Han frågade mig vilken summa han skulle skriva på checken för att få oss att sluta, berättar Subbu.
Men ingen summa i världen kan ersätta möjligheten att kunna ge sina barn rent dricksvatten. Checken förblev tom och ägaren fick se sig besegrad. Pressen gjorde att de lokala myndigheterna inte gav Coca-Cola något tillstånd att etablera sig i området.

Jag lyssnar på Subbu och hans berättelse och fylls av beundran. Svetten rinner i min panna av den tryckande värmen och jag sträcker mig fram för att ta en klunk vatten ur min flaska. Skamsen ser jag texten ”A product of Coca-Cola company” på min flaska. Kunde jag inte åtminstone haft en Pepsi-flaska? Det hade blivit mindre pinsamt, mindre uppenbart att hur mycket jag än beundrar deras kamp kommer jag från en annan värld. Ibland är en rimlig uppdelning den mellan de som dricker Coca-Cola-vatten på flaska och de som kämpar mot Coca-Cola för att kunna dricka något vatten alls. Till min förfärelse får Subbu syn på flaskan.
- Sådana där flaskor tänkte de tillverka, utbrister han, pekar på flaskan och ler mot mig. I hans ögon finns inget fördömande. Kanske är indelningen mellan de som fördömer och de som inte fördömer mer relevant. I alla fall för mig denna dag.

Subbu visar foton från kampanjen.

Maheshavi, som deltog i kampanjen, bläddrar bland tidningsurklipp.

Indiens mest omtalade film just nu är My name is Khan. Den utspelar sig i USA och handlar om en muslimsk man med indiska rötter. Att leva som muslim i USA ett ämne som är både aktuellt och som berör. Men det är inte därför den blivit så omtalad. Det första skälet är att två av Bollywoods mest kända filmstjärnor möts i filmen, en av dem Shah Rukh Khan. Det andra skälet är mer intressant – och tragiskt.

För några månader sedan utsåg Indian Premier League sina lag i cricket. Inga spelare från ärkefienden Pakistan valdes ut. Shah Rukh Khan, en av skådespelarna i My name is Khan, uttalade sitt missnöje över detta eftersom han inte tyckte att pakistanska cricketspelare ska lida för konflikten mellan Indien och Pakistan. Han vände sig emot den inofficiella bojkotten av pakistanska spelare.

En av de mest extrema hindunationalistiska grupperna i Indien, Shiv Sena, blev rasande och har sedan dess hotat att utföra attentat mot biografer som visar My name is Khan, vilket är de flesta i landet. På premiären fanns poliser utplacerade på biograferna för att garantera besökarnas säkerhet.

På premiären i Mumbai strömmade människor till biosalongerna, trots att många trodde att salongerna skulle stå tomma. Hela historien visar hur känslig konflikten mellan Indien och Pakistan är och hur farligt det kan vara att inte hata fienden tillräckligt mycket. Den visar också hur människor, kanske i ren protest, gick till biosalongerna för att visa sitt stöd för Khan och sitt missnöje över hindunationalisternas alltmer våldsamma metoder.

Vandana och Blossom bröt mot skolans regler när de i hemlighet spred flygblad om Västsahara. De talar inte om för sina föräldrar att de håller föredrag om Marockos ockupation eftersom de skulle misstycka. Deras vänner undrar varför de engagerar sig för ett folk på andra sidan jorden. Varför inte snällt följa strömmen och nöja sig med att skaffa en utbildning, ett bra jobb, en man och barn och slå sig ner?

Jag träffar Vandana och Blossom på ett café i mångmiljonstaden Bangalore. Båda har flyttat hit för att utbilda sig och de pluggar psykologi, journalism och litteratur på en kristen skola. De flesta bättre skolor i Indien är privata och ofta knuten till en religion. Politik däremot, är desto mer känsligt. Ledningen på Vandana och Blossoms skola är livrädd för att kopplas samman med politik. Att tillåta en grupp på skolan jobba mot Marockos ockupation av Västsahara går bara inte.

Det var när Vandana och Blossom spenderade ett respektive två år i Norge på Sunds folkhögskola som de kom i kontakt med Västsaharafrågan. De lärde känna Rabab som är aktivist från Västsahara och träffade andra elever som besökt flyktinglägren. De fick veta att Västsahara är ockuperat av Marocko sedan 1975 i strid med internationell rätt. De fick också veta att en majoritet av det västsahariska folket sedan dess lever som flyktingar i läger i Algeriets öken. Och att de som blev kvar i det ockuperade Västsahara utsätts för diskriminering, förtryck och förföljelse. Som så ofta med Västsahara – den som en gång kommer i kontakt med frågan har svårt att släppa den. Väl hemma i Indien ville Vandana och Blossom göra något och höll några föreläsningar på sina skola. Det gick bra så länge de pratade allmänt om människorättssituationen.

De har nu en liten stödgrupp för Västsahara som de hemligt sprider information om på skolan. Svårigheterna är dels att motivera människor att engagera sig för ett land på andra sidan jorden och dels skolans strikta regler. Om några månader får de sin examen och hoppas sedan kunna besöka andra skolor och berätta om Västsahara mer öppet.

Jag blir alltid glad av att träffa Västsaharaaktivister. Att möta Indiens troligen enda och höra hur de, ofta i motvind, kämpar för frihet i Västsahara gör mig alldeles varm. Det finns hopp – för Västsahara och världen.

Innan du besöker Mr Prabalan bör du ringa innan för att se till att han är där. Kunderna är få och det är inte lönt att han håller öppet varje dag. Ringer du kommer han garanterat, varje kund är viktig.

Mr Prabalam öppnade Oasis Books för ungefär tio år sedan eftersom han och hans vänner tyckte att det saknades en alternativ bokhandel i Chennai. De tog in titlar om kastsystemet, dalitrörelsen, genusfrågor och feminism, miljö, minoritetsgrupper, globaliseringen och andra viktiga samhällsfrågor.

I andra bokaffärer har jag varit med om att personalen tittar frågande på mig när jag ber om litteratur om kastsystemet och dalitrörelsen.
- Nej, sådana böcker har vi inte, har de sagt och skakat på huvudet. Som om de inte vill befatta sig med den typen av böcker. En gång hittade jag ändå en bok av Ambedkhar, en av författarna till indiska konstitutionen och daliternas hjälte. De har alltså böcker de inte vill sälja.

Så går det inte till hos Mr Prabalam. Han plockar fram bok efter bok om dalitrörelsen. Något säger mig att han själv har sin bakgrund som dalitaktivist. Mr Prabalam har vigt sitt liv åt att det ska gå att få tag på radikal litteratur. Jag fyller min ryggsäck med böcker och är alldeles varm i hjärtat.