Jag sitter på tågstationen i Chennai och betraktar en gammal kvinna som tigger bland resenärerna. Hon har vitt hår, ljusblå sari och när våra blickar möts ger hon mig ett tandlöst leende. Mitt hjärta smälter och jag sträcker fram en skrynklig sedel och en banan jag har över.

I Indien tillåts vi rika aldrig glömma våra privilegier. Vi möter varje dag dem som inte har något och då blir det vi har så tydligt liksom orättvisan i att vi har och de inte har. Kanske är det det jag är mest tacksam mot Indien för – att jag hela tiden tvingas hantera det obekväma i att vara privilegierad i en hopplöst orättvis värld. Många som besökt mig i Indien har frågat hur jag förhåller mig till tiggare – ska man ge eller inte ge? Jag brukar svara att jag inte vet, att jag inte har någon konsekvent linje. Jag brukar tänka att det nästan är hjärtlöst att ha en linje. Tiggeri är ingen långsiktig lösning och vill man bidra till att bekämpa fattigdom kanske inte den bästa strategin är att ge bort alla pengar till tiggare. Men att skaffa ett så hårt skal som det behövs för att alltid säga nej till någon som ber om pengar eller mat, tror jag riskerar att skada det viktigaste jag har – min medmänsklighet.

Jag försöker att inte ge till barn då jag inte vill att det ska löna sig att skicka ut sina barn i den farliga miljö det innebär att tigga, snarare än att föräldrarna själva gör det. Då ger jag hellre till vuxna. Jag ger ofta till gamla och människor med funktionsnedsättningar, då det inte finns något skyddsnät för dem. Jag försöker att alltid ta med mat som blir över på restauranger så att någon mer kan få bli mätt. Men inte heller detta följer jag alltid för i mötena med människor vet jag aldrig vad som ska hända. Vissa dagar är jag varm och trött och irriterad och orkar inte. Andra dagar kan jag inte bara gå förbi ett litet barn.

En gång stannade autorickshawn jag åkte med vid ett rödljus och en kvinna med ett barn på höften kom fram. Barnet var svårt brännskadat på armen. Såren var färska och varade. Jag tänkte på boken jag läste om ligor som skadar människor för att de ska tigga bättre. Jag undrade om det var så i detta fall. Jag gav inget. Men jag vet inte vad som är grymmast. Att ge och riskera att stödja något sådant eller att inte ge och riskera att ett litet barn inte får den läkarvård det behöver. Jag tror att jag kanske gjorde fel den gången.

Jag blir skeptisk när människor säger att de har en konsekvent linje till tiggare. Det är som att de har svar på en fråga som saknar svar. Jag tänker fortsätta brottas. Kämpa för att alltid, vare sig jag ger eller inte, se personen i ögonen och stå för mitt beslut. Och låta varje person inspirera mig att sträva efter att utrota de orättvisor som gör att de tvingas be om mitt överflöd.

This entry was posted on Saturday, January 15th, 2011 at 11:54 am and is filed under Utvecklingsfrågor. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.