Den senaste tiden tycker jag mig ha förstått lite mer om makt och maktutövning. Mina insikter fick jag på polisens utlänningsavdelning och i ett möte med min hyresvärd.

För att få uppehålla mig i Indien med ett arbetsvisum var jag tvungen att registrera mig hos polisen och där få ett certifikat som säger att jag har rätt att vara här. Första gången jag klev in på polisstationen var jag naivt hoppfull och till och med lite nyfiken. Poliskonstapeln bad mig sitta ner och vänta. Efter att ha väntat i korridoren på en smutsig plaststol i ungefär en timma förstod jag att ingenting skulle hända om inte jag drev på. Jag knackade på hos konstapeln. Han tittade förstrött på mig och jag förklarade mitt ärende.
- Kom tillbaka imorgon, svarade han.
Kunde han inte sagt det från början? Nåväl. Jag frågade vad jag skulle ha med mig och han meddelade att jag bara skulle ha med mig passet och komma klockan tre. Tio i tre nästa dag var jag på plats i polishuset. Jag fick veta att polisen jag skulle träffa var på möte och skulle komma senare. En och en halv timma senare dök han upp. Han bad mig fylla i två blanketter och komma tillbaka med diverse brev och passfoton en annan dag.
- Din kollega sa att jag bara skulle ta med mig passet, försökte jag men gav snart upp.

En till synes ändlös process hade satt igång. De kommande sju besöken blev jag hänvisad att vänta i korridoren, bortviftad, avbruten, ignorerad och varje gång tillsagd att ta med mig något nytt papper eller brev. Istället för att säga ifrån blev jag artigare och trevligare för varje besök, av ren desperation. Jag smörade och underkastade mig och klämde in ”thank you, Sir” i varje mening. Jag insåg att det var enda sättet. Underkastelse. När jag väl fick mitt certifikat var jag så glad att jag ville krama poliskonstapeln. Äntligen. Vad snäll han var ändå. Allt var glömt.

Jag hade bara hört talas om hyresvärden innan. Så helt plötsligt stod han vid min dörr och begärde att få komma in. Det var inte precis nystädat och jag hade bröd i ugnen. Han började gå runt och syna alla rum. Jag hade meddelat honom att golvet i hallen hade spruckit och han gick fram och tittade på detta med bister min.
- Hur hände detta, frågade han.
Jag förklarade att det var problem med hela golvet i hallen. Det var luftbubblor under plattorna, vilket ledde till att en platta sprack. Jag pekade på ojämnheterna för att visa.
- Nej, svarade hyresvärden. Du har tappat något och därför har golvet gått sönder. Nu får du betala.

Jag blev chockad och upprörd och förklarade att jag inte alls hade tappat något och pekade igen på ojämnheterna. Jag lade till att en golvläggare tittat på golvet och han menade att det var dåligt gjort från början. Jag såg att hyresvärden blev arg och mindes att jag fått veta att han utan anledning sagt upp familjen under mig. Han upprepade att orsaken till att golvet gått sönder var att jag hade tappat något och fortsatte med att kommentera min städning. Han uppmanade mig att skaffa tjänstefolk och skällde lite på mig för att jag använde tempelrummet som förråd. Sedan gick han.

Tre dagar senare hade golvläggarna fixat golvet och jag bad en kollega på en samarbetsorganisation att prata med hyresvärden. Vi kanske kunde betala halva var. Min kollega återkom med bister min.
- Hyresvärden vägrade betala. Och så höjde han hyran retroaktivt. Vi måste betala in extrapengar för förra månaden och för denna. Vi kan inte säga något, då sparkar han ut dig. Förhoppningsvis är han tyst något halvår nu, meddelade min kollega.

Mötena med dessa människor, med makt att kasta ut mig ur landet och ur mitt hem, har fått mig att inse hur makt fungerar. Att det handlar om rätten att definiera hur saker ska gå till och vad som hänt och inte hänt. Om det är sanning eller inte spelar ingen roll.

Känslan av maktlöshet har gjort mig frustrerad, orolig, arg och osäker. Jag tänker på flyktingarna från Sri Lanka som stod efter mig i kön på polisens utlänningsavdelning. Jag tänker på fattiga dalitfamiljers möten med sina hyresvärdar. Jag är privilegierad i detta land. Min maktlöshet går inte att jämföra med deras. Men den har gett mig en lite djupare förståelse för maktutövningens mekanismer och vilka processer den sätter igång hos de maktlösa. Plötsligt förstår jag hur den kan leda både till passivitet och till ilska och i förlängningen våld.

En annan bild av makt/löshet. En tiggare på Hyderabads gator.

En annan bild av makt/löshet. En vakt övervakar teplockande kvinnor.

Jag hade tackat ja till att hålla tal om socialt entreprenörskap och Corporate Social Responsibility (CSR) på Centre for Women’s studies i Trichy. När jag väl stod inför publiken blev jag nervös. Jag hade inte förberett mig på att få tala precis före två män från relativt stora företag i Trichy, som precis innan hade berättat att deras företag inte hade några som helst negativa sociala inverkningar och att de minsann hade byggt en skola åt fattiga barn. Jag hade inte förberett mig på att det skulle vara så lite kritik i atmosfären.

Det är dumt att ändra sitt tal i sista sekund så jag höll talet såsom jag hade förberett. I första delen berättade jag om storföretagens framfart i Indien. Jag berättade om hur Vedanta vill påbörja borrning efter bauxit i bergen i Orissa trots att området är skyddat och trots att tusentals adivasis (ursprungsfolk) är beroende av skogarna för sina livsuppehällen, för sin identitet, för sin existens. Jag berättade om hur Coca-Cola etablerat fabriker som pumpar upp vatten och gör att grundvattennivån i många områden sjunkit från 15 meter till 150 meter. För att göra en liter Coca-Cola går det åt nio liter vatten. Befolkningen i en by i Kerala där Coca-Cola har en fabrik gör tålmodigt motstånd, för där har de inte längre rent vatten att dricka. De fattiga barnen i området dricker inte Coca-Cola, det har de inte råd med. Numera dricker de inte heller rent vatten. Jag berättade om Union Carbide, ägare till konstgödsel-fabriken i Bhopal som en natt 1984 började läcka ut farliga gaser. Ingen vet hur många som dog den natten och veckorna därefter. En gissning är 10-15 000 människor. En halv miljon människor skadades och minst 120 000 människor lider av olyckan än idag. Ingen har tagit sitt ansvar för det som hände. Ägarna till fabriken har inte ens bemödat sig att ta bort de farliga gifter som dumpats utanför den nedstängda fabriken, vilket gör att vattnet fortsätter att förorenas.

Det finns goda skäl att vara skeptisk mot företag. Står det inte i ekonomiboken att ett företags enda syfte är att gå med vinst? Detta i kombination med ett kapitalistiskt system där få tjänar och många jobbar, möjliggör för företag som Vedanta, Coca-Cola och Union Carbide.

Men jag stannade inte där i mitt tal. Det hade varit för enkelt (och inte riktigt passat in på temat). Alla företag är inte onda. Det finns företag vars enda syfte INTE är att tjäna pengar. Ekonomiboken hade fel. Martins ickevåldsföretag vill inte bara tjäna pengar. Affären som säljer ekorättvisa unisexbarnkläder vill inte bara tjäna pengar. Alvines dataföretag som jobbar för att servrarna ska drivas på förnyelsebar energi och som säger nej till kunder som samarbetar med Migrationsverket vill inte bara tjäna pengar. De är alla sociala entreprenörer – människor som använder en del av den privata sfärens strategier och metoder för att verka för ett bättre samhälle. I like!

Efter att ha varit på seminariet på Centre for Women’s studies känner jag att det är mer komplicerat med CSR. Herrarna från företagen höll låda i timmar och visade mängder av power-point-bilder över skolor de byggt och matpaket de delat ut som en del av CSR. Jag är skeptisk mot när företag som Coca-Cola stoltserar med Code of Conduct och CSR, så länge de inte hanterar det faktum att människorna i byarna där deras fabriker ligger inte längre har tillgång till rent vatten. Jag är också skeptisk till att företag ska bedriva någon slags välgörenhet, som verkar vara trenden här. När företag, som helt saknar kunskap om utvecklingsfrågor och förändringsarbete, bedriver socialt arbete är det rent av farligt och kontraproduktivt. Kommer människorna i byarna där de tillhandahåller skola eller sjukvård, anmäla dem om de förgiftar dricksvattnet?

Alla företag har inte som enda syfte att tjäna pengar. De som har det, bör vi vara efter som iglar tills de slutar ha det.

Kvinnor demonstrerar för att företaget som nu äger Union Carbide ska hållas ansvariga för olyckan i Bhopal 1984. Fotot kommer från www.flickr.com/photos/therebel68/231583728/