Archive for December, 2010

Landet som aldrig tystnar

Wednesday, December 22nd, 2010

När jag satt på en tågstation härom veckan sprang ett litet barn förbi mig flera gånger. Hon var i den åldern när hon precis lärt sig att springa. På fötterna hade hon sandaler som för varje steg hon tog gav ifrån sig ett ljud. Det lät ungefär som en gnisslande dörr. En inbyggd hör-mig-varje-steg-jag-tar-mekanism.

För mig är Indien ljud. Trevliga, fina ljud och störande, obehagliga ljud. Allt låter. De första månaderna i mitt hem i Trichy vaknade jag varje morgon av en gäll melodi som min grannes bil gav ifrån sig när den backade. Se-upp-här-kommer-jag-melodin. Nu har jag vant mig och vaknar inte längre. Varje dag kommer glassmannen cyklande på gatan utanför mitt kontor. På sin cykel har han en fastsnörad liten frigolitlåda där han har glassarna och han skriker ”ice – creeeeeam, ice – creeeeeeam” och plingar i sin klocka så det hörs i hela kvarteret. Efter honom kommer andra försäljare som med hesa, ihärdiga, gälla röster ropar ut vad de har: mjölk, tomater, vattenkrus, snacks… ofta ackompanjerade av någon form av klocka eller tuta. Hör mig, liksom.

När jag reste med långfärdsbuss senast satte konduktören till mitt förtret på en tamilfilm på högsta volym. De pålagda ljudeffekterna när de mustashprydda männen slog varandra ekade i hela bussen. Musiken skar i öronen. Uppgivet stängde jag av Sommar i P1 som jag hade tänkt skulle förgylla min resa och stoppade in öronpropparna så långt jag kunde i hörselgångarna. Då blev volymen ungefär som på en bio i Sverige. Good enough in India.

Trafiken är ett kapitel för sig. Tutorna överröstar varandra, ofta enligt principen störst låter mest. Bussarnas tutor har det där starka ljudet som skär igenom allt. Jag har många gånger i lugn och ro suttit på bussen och funderat över livets underligheter då vi plötsligt mött en annan buss som tutat just i samma sekund som den passerade. Jag har inte kunnat släppa tanken på Robert i Utvandrarna som levde med tinnitus hela sitt liv och tänkt: Indien, om du gör det mot mig, förlåter jag dig aldrig. De små autorickshawrna har tutor som chaufförerna trycker på för hand. De är placerade långt uppe till höger så att chaufförerna måste släppa greppet för att nå tutan. Jag blir alltid nervös över att de ska göra detta precis när vi håller på att bli påkörda av en buss. Men trots att autorickshawrnas tutor mest låter som de pruttkuddar mina kusiner lade under dynan på folks stolar när vi var små, har jag hittills kommit undan med livet i behåll.

Kanske är det så att om man lever i ett land med en miljard människor gäller det att höras. Ska försäljarna få sina tomater sålda funkar det inte att sitta tyst på vägkanten. Kanske är ljuden en del av en entreprenörsanda som gör att Indien nu har en av världens snabbast växande ekonomier. Även om det sannerligen har sina baksidor är det som ett bevis på att människor aldrig ger upp. Tiggarna som gång på gång upprepar sina mantran. Försäljarna på tåget med sina coffiiiiiie, coffiiiiie, chaaaaai, chaaaaai, tomato soooooooup. Backningsmelodierna på bilarna. Flickan med de pipande skorna. Ice-creeeeeeeam-mannen. Trummandet. Visslandet. Tjutandet. Pipandet. Plingandet. Tutandet. Mitt i allt irriterande finns det något hoppfullt. Något som inte ger upp. Jag stoppar in öronpropparna och tänker att jag trots allt är tacksam över att vara i landet som aldrig tystnar.

Landet_som_aldrig_tystnar2De flesta fordon uppmanar: “Sound horn”!

Landet_som_aldrig_tystnar1Vilket skämt!

Vad är det vi ska vara rädda för?

Tuesday, December 7th, 2010

Under mina tre dagar i Mumbai mötte jag en rädsla jag inte upplevt någon annanstans i Indien. Staden är full av rigorösa säkerhetsanordningar. Härom dagen när jag skulle gå på bio blev jag kroppsvisiterad och fick min väska kollad två gånger. Metalldetektorer undersöker besökare på caféer, shoppingscentras och biografer och budskapet som möter mig är: “Let us fight terrorism together”.

Jag kan inte klandra Mumbai-borna för att vara rädda. Den skräck bombattentaten 2008 förde med sig är på verklig. Människor minste livet och Mumbais medel- och överklass blev skakade i grunden. Mumbai-borna väntar därför snällt på sin tur och sträcker ut armarna för att polisen ska kunna kolla deras fickor och väskor. Människor verkar känna en tacksamhet mot polisen och säkerhetskontrollanterna. Kanske känner de sig tryggare när de shoppar, dricker kaffe eller sitter i biosalongen.

På mig har det motsatt effekt. Säkerhetsanordningarna får mig att tänka att jag verkligen har något att vara rädd för. När jag sitter på turisttäta Leopold’s Café, ett av målet för attackerna 2008, tänker jag för första gången tanken. Tänk om det smäller. Kanske har mannen bredvid mig en bomb på sig. Kanske kommer väskan som någon lämnat en minut sprängas. En del Mumbai-bor tänker säkert så varje dag. Jag förstår att det sliter. Men jag är övertygad om att jag tänker så för att jag samma dag fått min väska genomkollad fem gånger. För att jag läser skyltar på gatan om terrorism. Jag tänker på Michael Moores film ”Bowling for Columbine!” som så tydligt visade på den rädsla många amerikaner bär på. De ser vapen som ett sätt att vinna trygghet. Men det som istället verkar hända är att rädslan ökar. Kanske är det samma med dessa säkerhetskontroller, att de skapar mer rädsla och distansering människor emellan.

I attackerna i Mumbai 2008 dog runt 175 personer. 60 % av Mumbais invånare lever i fattigdom. Varken medel- och överklassen eller politikerna verkar tycka att denna fattigdom – detta strukturella våld – är så uppåt väggarna att de är beredda att göra något åt det. Föräldrar i den stad som satsar miljoner rupies på att skydda sin befolkningen mot terrorister, tvingas se på när sina barn dör i sjukdomar som skulle kosta färre rupies att bota än jag och de flesta av Mumbais rika lägger på en biobiljett. Jag borde inte oroa mig för att jag ska dö i en terroristattack. Om jag tycker att alla liv är lika mycket värda borde jag oroa mig för att en av Mumbais fattiga ska dö medan jag dricker min jordgubbsjuice.

Jag vet inte vad terrorism är. Men jag har förstått att det är det värsta. Och att det aldrig kallas terrorism när fattiga människor dör. Om Mumbais stad månar om sin befolkningen och vill hindra lidande och död, borde det finnas bra mycket effektivare sätt att göra det på än att sätta upp säkerhetskontroller på alla platser där medel- och överklassen rör sig. Kanske ett omfattande program för stadens sluminvånare? Rehabilitering av gatubarn? Stöd till prostituerade? Gatukök? Anything.

Kontrollerna utanför biografen säger mycket om det samhälle vi lever i. Det är ett samhälle där vi blir allt räddare för varandra. Ett samhälle där vi attackerar effekterna av den rädslan men sällan orsakerna. Ett samhälle där vi tror att kroppsvisitering snarare än fattigdomsbekämpning leder till trygghet. Ett samhälle där vi bygger murar för att skydda de rika, men knappt höjer på ögonbrynet när ytterligare en fattig människa dör. Ett samhälle där en rik människa är tusen och åter tusen gånger mer värd än en fattig.

Vem_ar_det_vi_ska_vara_radda_for1

Vem_ar_det_vi_ska_vara_radda_for2

Vem_ar_det_vi_ska_vara_radda_for3