När jag satt på en tågstation härom veckan sprang ett litet barn förbi mig flera gånger. Hon var i den åldern när hon precis lärt sig att springa. På fötterna hade hon sandaler som för varje steg hon tog gav ifrån sig ett ljud. Det lät ungefär som en gnisslande dörr. En inbyggd hör-mig-varje-steg-jag-tar-mekanism.
För mig är Indien ljud. Trevliga, fina ljud och störande, obehagliga ljud. Allt låter. De första månaderna i mitt hem i Trichy vaknade jag varje morgon av en gäll melodi som min grannes bil gav ifrån sig när den backade. Se-upp-här-kommer-jag-melodin. Nu har jag vant mig och vaknar inte längre. Varje dag kommer glassmannen cyklande på gatan utanför mitt kontor. På sin cykel har han en fastsnörad liten frigolitlåda där han har glassarna och han skriker ”ice – creeeeeam, ice – creeeeeeam” och plingar i sin klocka så det hörs i hela kvarteret. Efter honom kommer andra försäljare som med hesa, ihärdiga, gälla röster ropar ut vad de har: mjölk, tomater, vattenkrus, snacks… ofta ackompanjerade av någon form av klocka eller tuta. Hör mig, liksom.
När jag reste med långfärdsbuss senast satte konduktören till mitt förtret på en tamilfilm på högsta volym. De pålagda ljudeffekterna när de mustashprydda männen slog varandra ekade i hela bussen. Musiken skar i öronen. Uppgivet stängde jag av Sommar i P1 som jag hade tänkt skulle förgylla min resa och stoppade in öronpropparna så långt jag kunde i hörselgångarna. Då blev volymen ungefär som på en bio i Sverige. Good enough in India.
Trafiken är ett kapitel för sig. Tutorna överröstar varandra, ofta enligt principen störst låter mest. Bussarnas tutor har det där starka ljudet som skär igenom allt. Jag har många gånger i lugn och ro suttit på bussen och funderat över livets underligheter då vi plötsligt mött en annan buss som tutat just i samma sekund som den passerade. Jag har inte kunnat släppa tanken på Robert i Utvandrarna som levde med tinnitus hela sitt liv och tänkt: Indien, om du gör det mot mig, förlåter jag dig aldrig. De små autorickshawrna har tutor som chaufförerna trycker på för hand. De är placerade långt uppe till höger så att chaufförerna måste släppa greppet för att nå tutan. Jag blir alltid nervös över att de ska göra detta precis när vi håller på att bli påkörda av en buss. Men trots att autorickshawrnas tutor mest låter som de pruttkuddar mina kusiner lade under dynan på folks stolar när vi var små, har jag hittills kommit undan med livet i behåll.
Kanske är det så att om man lever i ett land med en miljard människor gäller det att höras. Ska försäljarna få sina tomater sålda funkar det inte att sitta tyst på vägkanten. Kanske är ljuden en del av en entreprenörsanda som gör att Indien nu har en av världens snabbast växande ekonomier. Även om det sannerligen har sina baksidor är det som ett bevis på att människor aldrig ger upp. Tiggarna som gång på gång upprepar sina mantran. Försäljarna på tåget med sina coffiiiiiie, coffiiiiie, chaaaaai, chaaaaai, tomato soooooooup. Backningsmelodierna på bilarna. Flickan med de pipande skorna. Ice-creeeeeeeam-mannen. Trummandet. Visslandet. Tjutandet. Pipandet. Plingandet. Tutandet. Mitt i allt irriterande finns det något hoppfullt. Något som inte ger upp. Jag stoppar in öronpropparna och tänker att jag trots allt är tacksam över att vara i landet som aldrig tystnar.
De flesta fordon uppmanar: “Sound horn”!
Vilket skämt!
