Många av oss som inte är indier själva tänker inte på att indier har olika hudfärg. Men Indien är ett samhälle där de olika nyanserna av människors hudfärg avgör deras möjligheter i livet. Rasismen är ständigt närvarande.

Det koloniala arvet och kastsystemet är troligen de främsta orsakerna till den utbredda rasismen. Britterna lämnade mycket sorgligt efter sig i Indien – synen på vitt som mer värt en svart är kanske det värsta. Kastsystemet har också bidragit, då Daliterna utfört det hårda arbetet på fälten och därav har mörkare hudfärg. Att vara mörk och Dalit är inte synonymt, men nästan.

De senaste dagarna har kommentarer om människors hudfärg stått mig upp i halsen. Ofta sägs det i förbifarten. Min vän servitören kommenterade en kollega genom att säga att hon är väldigt svart. Hon tittade ner i golvet och gick därifrån. Autorickshawchauffören skämtade med en annan chaufför genom att kommentera hur svart han är. Bara så där: black man, go away! De två kenyanerna som var före mig i kön hos utlänningsavdelningen på polisen blev så illa bemötta att jag hade ont i magen resten av dagen. Min vän berättade hur svårt det är för honom att fråga människor i nya städer han besöker om hjälp eftersom han är mörk. Hans mamma är missnöjd för att han är mörkare än sina syskon. I de stora städerna slår företagen upp gigantiska reklamskyltar för vitkrämer, där smyckade ljusa kvinnor ler in i kameran.

När jag är ute i byar pratar människor ofta om min hudfärg. Jämför min med deras. Kommenterar hur svarta de är och hur vit jag är. De pekar ut vilka i familjen som fått ljus hud (lyckliga dem) och vilka som fått mörk hud (stackars). Detta kommer, tillsammans med kast, klass, kön, sexualitet och funktionalitet avgöra deras möjligheter till utbildning, jobb och äktenskap. Jag brukar försöka att alltid säga ifrån. Men det jag säger känns ihåligt. Jag tycker inte att det är viktigt vilken hudfärg man har. Nähä – och rika tycker inte det är viktigt hur mycket pengar man har. Det är lätt att säga om man får alla fördelar som kommer med ens hudfärg eller ekonomiska status. I Indien blir jag så oerhört väl behandlad. Alla är snälla mot mig. Jag blir hembjuden till människor. På gatan ler och hälsar folk på mig. Frågar om jag behöver hjälp. Tar hand om mig. Bjuder mig på godsaker. Ibland är jag så lycklig över hur väl behandlad jag blir att jag nästa glömmer bort att tänka på hur en kenyan blir behandlad här. Eller en mörk Dalit. Att jag nästan glömmer bort att min hudfärg är en av de avgörande orsakerna till att Indien behandlar mig så väl.

Jag sitter på tågstationen i Chennai och betraktar en gammal kvinna som tigger bland resenärerna. Hon har vitt hår, ljusblå sari och när våra blickar möts ger hon mig ett tandlöst leende. Mitt hjärta smälter och jag sträcker fram en skrynklig sedel och en banan jag har över.

I Indien tillåts vi rika aldrig glömma våra privilegier. Vi möter varje dag dem som inte har något och då blir det vi har så tydligt liksom orättvisan i att vi har och de inte har. Kanske är det det jag är mest tacksam mot Indien för – att jag hela tiden tvingas hantera det obekväma i att vara privilegierad i en hopplöst orättvis värld. Många som besökt mig i Indien har frågat hur jag förhåller mig till tiggare – ska man ge eller inte ge? Jag brukar svara att jag inte vet, att jag inte har någon konsekvent linje. Jag brukar tänka att det nästan är hjärtlöst att ha en linje. Tiggeri är ingen långsiktig lösning och vill man bidra till att bekämpa fattigdom kanske inte den bästa strategin är att ge bort alla pengar till tiggare. Men att skaffa ett så hårt skal som det behövs för att alltid säga nej till någon som ber om pengar eller mat, tror jag riskerar att skada det viktigaste jag har – min medmänsklighet.

Jag försöker att inte ge till barn då jag inte vill att det ska löna sig att skicka ut sina barn i den farliga miljö det innebär att tigga, snarare än att föräldrarna själva gör det. Då ger jag hellre till vuxna. Jag ger ofta till gamla och människor med funktionsnedsättningar, då det inte finns något skyddsnät för dem. Jag försöker att alltid ta med mat som blir över på restauranger så att någon mer kan få bli mätt. Men inte heller detta följer jag alltid för i mötena med människor vet jag aldrig vad som ska hända. Vissa dagar är jag varm och trött och irriterad och orkar inte. Andra dagar kan jag inte bara gå förbi ett litet barn.

En gång stannade autorickshawn jag åkte med vid ett rödljus och en kvinna med ett barn på höften kom fram. Barnet var svårt brännskadat på armen. Såren var färska och varade. Jag tänkte på boken jag läste om ligor som skadar människor för att de ska tigga bättre. Jag undrade om det var så i detta fall. Jag gav inget. Men jag vet inte vad som är grymmast. Att ge och riskera att stödja något sådant eller att inte ge och riskera att ett litet barn inte får den läkarvård det behöver. Jag tror att jag kanske gjorde fel den gången.

Jag blir skeptisk när människor säger att de har en konsekvent linje till tiggare. Det är som att de har svar på en fråga som saknar svar. Jag tänker fortsätta brottas. Kämpa för att alltid, vare sig jag ger eller inte, se personen i ögonen och stå för mitt beslut. Och låta varje person inspirera mig att sträva efter att utrota de orättvisor som gör att de tvingas be om mitt överflöd.

Indien 2011. Utkanten av en liten stad i en av de delstater som kallas de mest välmående. En tvååring som var nära att förlora livet i svåra magsmärtor som följd av att hon druckit smutsigt vatten. Vattnet var smutsigt eftersom soporna ligger i drivor och förgiftar vattnet. Lokala myndigheter håller inte rent i denna del av staden eftersom den befolkas av Daliter. En farbror som använder alla sina sparade pengar för att betala för tvååringens sjukvårdskostnader. En familj som får äta ännu näringsfattigare mat ett tag framöver.

Samma stad. Samma område. En man som dör i tuberkulos och en kvinna som blir änka. Hon öppnar en liten affär där hon säljer linsbiffar. Men så går priset på lök upp med 70 procent och det lönar sig inte längre att sälja biffarna och hon förlorar sin inkomst. Hennes tre barn får äta ännu näringsfattigare mat ett tag framöver.

Det här är Indien 2011. Landet som har en av världens snabbast växande ekonomier. Landet som kallas världens största demokrati. Landet som förutspås bli en ny supermakt.

Det här är Indien 2011. Landet som ligger efter Sudan och Zimbabwe på det globala hungersindexet. Landet där 47 procent av barnen är undernärda.