Monsunen skulle kommit i augusti. Först igår föll dropparna över Trichy i Tamil Nadu och bönderna kunde andas ut, åtminstone för ett litet tag. Men det behövs mer än ett par dagars regn. Förr brukade monsunen vara i två månader, nu hoppas bönderna på en vecka. För många är det redan för sent. Hoppet är ute för deras uttorkade fält. För slår monsunen fel blir det ingen skörd. Blir det ingen skörd finns det varken pengar eller mat till familjen.

När jag var i Rajasthan i norra Indien 2003 gjorde jag och två vänner en studie av vad människor i den lilla byn Khadlai tyckte var viktigt för att leva ett gott liv. På små kort lät vi människor rita vad de tyckte var viktigt för att sedan ranka korten efter hur betydelsefulla de var. Gud och regn hamnade överst för de flesta. Dessa två livsnödvändiga fenomen.

Monsunen är det självklara samtalsämnet i Trichy just nu. Hur länge ska den hålla i sig? Här har vatten en helt annan betydelse än i Sverige där vi alltid kan vrida på kranen. Här betyder regnet skillnad mellan liv och död.

Jag står mitt i ett fält där olika hirssorter och sorgum odlas, liksom koriander, chili och en massa andra grödor. Laxmama heter bonden som visar oss runt samtidigt som hon förklarar det geniala i att odla olika grödor om vartannat på samma fält. Hon förklarar att det finns ett system, men det är svårt för utomstående att upptäcka. Laxmama berättar hur hon hanterar skadedjur och ogräs utan att använda kemiska bekämpningsmedel, till exempel genom att odla några få blommor som skadedjuren gillar, för att dra dem till sig så att djuren inte ska angripa de andra grödorna.

Millets (ett samlingsnamn för olika sorters hirs och sorgum) har traditionellt varit de fattigas föda. Liksom det mesta förknippat med fattiga står dessa grödor lågt i status. Kvinnorna jag träffar i Medak-distriktet i delstaten Andhra Pradesh håller sakta men säkert på att ändra på detta. De tar tillbaka de traditionella grödorna och sätten att bedriva jordbruk och gör det med en styrka och självklarhet som får storböndernas exportbomull på fälten bredvid att blekna.

Och de har argument. Indiens risodlingar är inte hållbara. Risodlingar kräver enorma vattenmängder som inte finns idag. När vattnet står stilla, som det krävs för att ris ska växa, avges metangas. Dessa står för en stor del av Indiens växthusutsläpp, enligt vissa källor upp till en fjärdedel. Millets däremot, står emot både torka och angrepp på ett helt annat sätt. De klarar sig utan kemiska bekämpningsmedel och är dessutom mycket mer näringsrika än ris, vilket lett till att hungern minskat bland dessa kvinnor.

Laxmama fortsätter visa sina grödor. Jag förundras över hur hon kan hålla koll på alla grödor: när de ska sås, vilka kombinationer som är bra och hur hon ska hantera angrepp. Hon besitter en enorm kunskap om hur man kan producera mat utan att tära på miljön. Plötsligt blir det så självklart att det är hon och hennes vänner som bär nyckeln till allas vår framtid.