För några år sedan såg jag filmen Ett land utan kvinnor på Göteborgs filmfestival. I början av filmen föds en flicka någonstans i Indien. När pappan får veta att han fått en dotter dränker han barnet. Många år senare försöker en annan far gifta bort sina söner, men det är omöjligt. Det finns bara män kvar i byn. En dag hittas en ung kvinna och hon tvingas gifta sig med mannens alla fem söner.

Det var en hemsk film, vars handling tyvärr inte är alltför långt ifrån verkligheten. I Indien dödas varje år tusentals barn – eller rättare sagt tusentals flickor. De dränks, begravs levande eller förgiftas. Förövarna är barnens egna föräldrar eller någon föräldrarna har anlitat. Logiken är enkel. Det är en alltför stor börda för många fattiga indier att ha döttrar. De har helt enkelt inte råd.

I Salem, ett distrikt några timmar från Trichy där jag bor, gör abortklinikerna reklam: ”Betala 500 rupier nu och spara 50 000 rupier senare”. De syftar till att en abort kostar 500 rupier, medan hemgiften när dottern ska gifta sig kostar 50 000 rupier. Vid ett bröllop betalar kvinnans familj en summa pengar och/eller gåvor såsom mopeder och guld till mannens familj. Jag kan inte förstå det på annat sätt än att kvinnan ses som en börda eftersom hon (traditionellt) inte kommer att tjäna några pengar till familjen. Att hon däremot kommer att vara den som sköter hemmet, barnen, mannens föräldrar och jordbruksarbetet räknas inte. Ofta rör sig hemgiften om enorma summor och de flesta familjer med döttrar sparar hela livet. Många sätter sig hellre i skuld än att inte kunna gifta bort sina döttrar. Skammen över att ha en ogift dotter är så stor att den oftast inte är ett alternativ.

Enligt FN saknas 62 miljoner indiska flickor och kvinnor. Det går 927 kvinnor på 1000 män. I Salem, som har bland de värsta siffrorna i landet, går det runt 750 kvinnor på 1000 män. Det innebär att en fjärdedel av alla kvinnor saknas. Många blev aborterade just för att de var flickfoster. Andra dödades precis efter att de föddes. Ytterligare har bragds om livet i vuxen ålder.

Orsaken till det omfattande dödliga våldet mot flickor och kvinnor är det mansdominerade samhället som tillskriver män ett högre värde än kvinnor. Hemgiften är ett av många exempel på detta. Våldet och dödandet sker i en utsträckning att det är läge att tala om folkmord. Fler flickor har dödats i Indien de senaste åren än i alla terroristdåd och tsunamis tillsammans. Jag ser fram emot att den indiska regeringen deklarerar våldet mot kvinnor som det största hotet mot sin befolkning. Jag ser fram emot ett internationellt ministermöte där detta folkmord diskuteras. Jag ser fram emot att feministiska rörelser runt om i världen sätter detta på dagordningen. Är inte 62 miljoner indiska flickor och kvinnor värda det?

När jag var i Indien första gången bodde jag hemma hos en familj i den lilla byn Khadlai i Rajasthan i nordvästra Indien. Rukmani, mamman i familjen, var blyg när jag först kom dit. Hon log och lagade mat. Varje morgon vaknade jag klockan fem av att hon gick ut med bufflarna och sopade golvet. Hennes arbetsdagar var så mycket längre än männen i familjens. Precis innan jag skulle lämna byn fick jag veta att hon var byns ledare. Jag kunde inte förstå hur det hängde ihop. Hennes man hade ju presenterat sig som byns ledare och Rukmani verkade inte vara en person som tog för sig, allra minst i politiska sammanhang.

Senare har jag förstått hur det troligen låg till. I de lokala politiska församlingarna, panchayaten, är 50% av platserna reserverade för kvinnor. När jag var i Khadlai var siffran 33%. I många fall ser männen till att deras hustrur blir valda när deras tid går ut. På så sätt har männen kvar makten genom att säga till sina hustrur hur de ska rösta. Troligen var det så Rukmani blev vald. Jag kan inte se att hon självmant skulle kandidera eller ens ta till orda på ett möte.

Återigen är kvotering för kvinnor på allas läppar i Indien. Den nionde mars, dagen efter den internationella kvinnodagen, lades ett lagförslag fram om att 33% av platserna till parlamentets ena kammare ska reserveras för kvinnor.

Många kvinnor jublar över lagförslaget, som stöds av de två största partierna, Kongresspartiet och BJP. Samtidigt får jag mail från vänner inom dalitrörelsen som uppmanar till protester mot lagförslaget. Så länge det inte innehåller delreservationer för daliter, adivasis (ursprungsfolk), muslimer och andra marginaliserade grupper, kommer högkastiga kvinnor att ta alla platser, menar de. Varken Kongresspartiet eller BJP har förklarat varför det inte finns reservationer för dessa grupper. De dalitaktivister jag pratat med, de flesta män, menar att detta är ytterligare ett sätt för högkastiga att försvara sina maktpositioner. Hur länge ska daliter, adivasis och muslimer behöva vänta innan de tillåts ta del av den politiska makten undrar de. Samtidigt finns det reservationer för dessa grupper och de har inte varit alltför duktiga på att dela med sig till kvinnorna av de platserna.

I den kammare kvoteringen är aktuell för, Lob Labha, besitter idag kvinnor 10% av platserna. Det placerar Indien på plats nummer 99 av 140 rankade länder – under Pakistan, Bangladesh och Irak. Med 90% män har besluten sällan något genusperspektiv och ofta är de rent kvinnofientliga. På nationell nivå tror jag inte risken är så stor att kvinnor som Rukmani fungerar som alibin för män som vill klamra sig fast vid makten. Och även om det kan tyckas meningslöst att kvinnor som Rukmani formellt har politiskt makt, medan hennes man fattar besluten, har reservationerna på lokal nivå inneburit framsteg för kvinnor. Det har varit en långt ifrån perfekt process, men den har berett vägen för nästa generations kvinnor att ta reell politisk makt. Därför är reservation för kvinnor nödvändig. På samma sätt som det är nödvändigt att kvotera in daliter, adivasis och muslimer. Borde det avvaktas till lagförslaget innefattar delkvotering för dessa grupper inom kvoteringen för kvinnor? Jag vet faktiskt inte. Det jag vet är att kvinnorörelsen domineras av högkastiga och dalitrörelen (liksom rörelserna för muslimers och adivasis rättigheter) domineras av män.

Det är dags att landets högkastiga och män inser att om Indien ska vara ett rättvist och demokratiskt land, är det dags att dela med sig av makten till dalitkvinnorna, ursprungskvinnorna och de muslimska kvinnorna. Att det behövs en lag för det är sorgligt, men nödvändigt. De bör kvoteras in eftersom deras erfarenheter och kunskap kommer att göra Indien till ett bättre land.

Laxmama är dalit från Medak-distriktet i Andra Pradesh.

Kvinna från adivasigruppen vangujjarerna i Uttarakhand i norra Indien.

Muslimska kvinnor i Hyderabad, Andra Pradesh.

Dalitkvinnogrupp i Tamil Nadu.

Dalitkvinnoorganisationen Dr Awards logga.