Archive for April, 2010

Sorry we’re not pure vegetarian

Sunday, April 25th, 2010

Jag har gått runt och varit allmänt lycklig över att vara i Indien, detta paradis för vegetarianer. Jag har njutit av smakerna, dofterna, färgerna och det faktum att vegetarianismen är så utbredd. Färre djur behöver plågas och dödas och miljön tar inte lika mycket stryk som i länder där köttätande är norm. Men så en dag besökte jag en dalitaktivist som började skruva på sig när jag berättade att jag är vegetarian. Jag insåg att det inte är helt okomplicerat i detta land.

Den vegetariska normen är nämligen nära sammanlänkad med kastsystemet. Kastsystemet vilar på en indelning mellan rent och orent. Daliter, tidigare kallade kastlösa, står utanför, under, hela systemet och anses vara orena och förorenade. De utstår än idag ett obeskrivligt förtryck. De tvingas utföra jobb som i samhället ses som smutsiga, som att rengöra toaletter, putsa skor och ta hand om döda djur. Enligt kastsystemet är döda djur smutsiga och att äta döda djur är smutsigt. Därför är de högt stående inom kastsystemet vegetarianer.

De senaste åren har dalitrörelsen vuxit sig starkare och många dalitaktivister vill upphöja värdet av daliters kultur och traditioner. Därför händer det att dalitaktivister äter kött av ren princip, ibland till och med nötkött, som annars är tabu i Indien. Detta gör de för att visa att de inte tror på indelningen mellan rent och orent – en indelning som förtryckt dem i årtusenden.

Att vara vegetarian och mot kastsystemet kan därför vara komplicerat. Det har flera gånger blivit en spänd stämning när jag berättat för dalitaktivister att jag är vegetarian. Jag har fått intrycket av att de tänker att jag inte är med dem, utan med de högkastiga. Jag brukar snabbt försöka förklara mina skäl och understryka att det inte har med kast att göra. Jag vet inte om de förstår vad jag menar. Jag vet inte om de tycker att mina skäl är relevanta i en kontext där kast och indelningen mellan rent och orent präglar hela deras liv.

Det jag tror att jag ska säga nästa gång är att jag är vegetarian för att jag inte tror på förtryck av andra varelser. Jag tycker inte att någon har rätt att misshandla och döda. Alla varelser har rätt att finnas till för sin egen skull. Att vissa genom historien blivit degraderade, gör inte förtrycket försvarbart. Daliter, om några, borde förstå detta.

På samma sätt som jag skulle njuta av att befinna mig i ett samhälle som inte präglas av kastförtryck eller andra förtryck av människor, njuter jag av att befinna mig i ett land där vegetarianism är norm. Där restauranger är ”vegetarian” eller ”non-vegetarian”. Där köttätarna är avvikande. Där restauranger ber om ursäkt för att de serverar ägg. Där färre djur plågas och dödas.

De högkastigas indelning mellan rent och orent är nonsens. Visst har deras kastsystem lett till att vegetarianism är norm, men systemet i sig är ruttet. Låt oss skilja mellan vegetarianism och kastsystemet. Låt oss behålla vegetarianismen och kasta kastsystemet i soptunnan. För det finns bara en relevant uppdelning – den mellan system som förtrycker och system som inte förtrycker. Jag vet vilket jag vill ha.

Sorry_were_not_pure_vegetarian1

Sorry_were_not_pure_vegetarian2

Kravlöst bistånd?

Saturday, April 17th, 2010

Biståndet har återigen hamnat i blåsväder. Denna gång kommer kritiken från den person som kanske borde vara dess främsta försvarare: Sveriges biståndsminister, Gunilla Carlsson. Hon menar att det inte går att se något resultat av bistånd och att det varit kravlöst och passivt. Som en konsekvens ska biståndet skäras ner. I en tid när antalet fattiga i världen ökar, när klimatförändringarna lämnar människor utan försörjningsmöjligheter och när matkrisen bokstavligt talat dödar fattiga människor hade jag önskat att ministern inte var så snabb i sina slutsatser. För mig är det tydligt att det kanske snarare ställts för höga krav på biståndet under de förutsättningar som ges. Det är också tydligt att biståndet faktiskt ger resultat. Och att om och när biståndet ska bytas ut, så bör det vara mot ett system som är mer radikalt – inte mindre.

Jag tror att det är viktigt att vara tydlig med i vilken miljö biståndet verkar. I ett land som Indien kämpar vi i våra projekt mot klimatförändringar, ett flertusenårigt kastsystem och ett ännu äldre patriarkat för att nämna några exempel. Med Sveriges mindre än 1% av BNI:n lyckas vi inte riktigt utrota dessa system och dess konsekvenser. Ibland lyckas vi rubba dem lite och då jublar vi. Vi kämpar också mot Sveriges och andra västländers hyckleri. För samtidigt som vi bekämpar fattigdom med bistånd, subventionerar vi vårt jordbruk vilket slår ut fattiga bönder i Syd inte bara från världsmarknaden utan också från de nationella marknaderna. Vi exporterar vapen som, förutom att döda människor, orsakar förstörelse som tar fler biståndskronor att bygga upp än någon regering någonsin lagt. Vi orsakar klimatförändringar som gör att de fattigaste av de fattiga på Indiens landsbygd står utan skördar. Listan kan göras lång. Under dessa förutsättningar vill regeringen att vi ska redovisa hur ett projekt för några tusen svenska kronor minskar HIV/Aids (oavsett om projektet handlade om det eller inte), vilka regionala och nationella effekter vi kan se och hur vi bidragit till fred och säkerhet. Vilka projekt i Sverige för några tusen skattekronor skulle vi ställa de kraven på? Det är helt enkelt inte rimligt.

Men under de förutsättningar vi har händer det saker. Ibland små och ibland större saker som faktiskt förändrar fattiga människors liv. Gunilla Carlsson säger att hon inte sett resultat av biståndet. Jag skulle önska att hon följde med mig till Dehradun i norra Indien. Där skulle vi snöra på oss gympaskorna och vandra några timmar rakt ut i skogen, upp mot Himalaya, för att stråla samman med några familjer från nomadfolket vangujjarerna. Jag önskar att de skulle plocka fram sina hälsokort, som de fått av regeringen efter en lång kamp med stöd av Svalornas partner SOPHIA och som ger dem samma rätt som andra invånare till sjukvård. Jag önskar att de skulle berätta för henne vad det innebär att kämpa för något så fundamentalt som rätten att inte bli nekad sjukvård för att man tillhör ett ursprungsfolk. Kanske skulle hon efter den resan sluta upp att säga att biståndet inte gett några resultat för det är faktiskt bara dumt.

Diskussionen om bistånd är sannerligen inte lätt, helt enkelt för att det inte är lätt att bekämpa fattigdom. Makt, risk för beroende, prioriteringar och förväntningar är inblandat. Mycket har gått fel genom åren. Min resa i tsunamibiståndets spår visade sorgligt tydligt hur fel det kan gå. Jag vill mer än gärna diskutera utmaningarna inom biståndet – och dess framtida existens. Men jag vill göra det med människor som vill gå längre, göra mer, vara radikalare.

Jag ser bistånd som ett steg mot ett mer långtgående och radikalt utjämningssystem. Med fördel kan det kopplas samman med en återbetalning av Nords historiska, sociala och ekologiska skuld till Syd. Låt oss inte stanna vid bistånd. Och kanske framför allt: låt oss ta strid mot den fattigdomsskapande politik Sverige idag bedriver.

Kravlost_bistandVangujjarbarn som efter en lång kamp av Svalornas partner SOPHIA nu fått rätt till utbildning.

Indiens kvinnor splittrade i kvoteringsfrågan

Sunday, April 11th, 2010

När jag var i Indien första gången bodde jag hemma hos en familj i den lilla byn Khadlai i Rajasthan i nordvästra Indien. Rukmani, mamman i familjen, var blyg när jag först kom dit. Hon log och lagade mat. Varje morgon vaknade jag klockan fem av att hon gick ut med bufflarna och sopade golvet. Hennes arbetsdagar var så mycket längre än männen i familjens. Precis innan jag skulle lämna byn fick jag veta att hon var byns ledare. Jag kunde inte förstå hur det hängde ihop. Hennes man hade ju presenterat sig som byns ledare och Rukmani verkade inte vara en person som tog för sig, allra minst i politiska sammanhang.

Senare har jag förstått hur det troligen låg till. I de lokala politiska församlingarna, panchayaten, är 50% av platserna reserverade för kvinnor. När jag var i Khadlai var siffran 33%. I många fall ser männen till att deras hustrur blir valda när deras tid går ut. På så sätt har männen kvar makten genom att säga till sina hustrur hur de ska rösta. Troligen var det så Rukmani blev vald. Jag kan inte se att hon självmant skulle kandidera eller ens ta till orda på ett möte.

Återigen är kvotering för kvinnor på allas läppar i Indien. Den nionde mars, dagen efter den internationella kvinnodagen, lades ett lagförslag fram om att 33% av platserna till parlamentets ena kammare ska reserveras för kvinnor.

Många kvinnor jublar över lagförslaget, som stöds av de två största partierna, Kongresspartiet och BJP. Samtidigt får jag mail från vänner inom dalitrörelsen som uppmanar till protester mot lagförslaget. Så länge det inte innehåller delreservationer för daliter, adivasis (ursprungsfolk), muslimer och andra marginaliserade grupper, kommer högkastiga kvinnor att ta alla platser, menar de. Varken Kongresspartiet eller BJP har förklarat varför det inte finns reservationer för dessa grupper. De dalitaktivister jag pratat med, de flesta män, menar att detta är ytterligare ett sätt för högkastiga att försvara sina maktpositioner. Hur länge ska daliter, adivasis och muslimer behöva vänta innan de tillåts ta del av den politiska makten undrar de. Samtidigt finns det reservationer för dessa grupper och de har inte varit alltför duktiga på att dela med sig till kvinnorna av de platserna.

I den kammare kvoteringen är aktuell för, Lob Labha, besitter idag kvinnor 10% av platserna. Det placerar Indien på plats nummer 99 av 140 rankade länder – under Pakistan, Bangladesh och Irak. Med 90% män har besluten sällan något genusperspektiv och ofta är de rent kvinnofientliga. På nationell nivå tror jag inte risken är så stor att kvinnor som Rukmani fungerar som alibin för män som vill klamra sig fast vid makten. Och även om det kan tyckas meningslöst att kvinnor som Rukmani formellt har politiskt makt, medan hennes man fattar besluten, har reservationerna på lokal nivå inneburit framsteg för kvinnor. Det har varit en långt ifrån perfekt process, men den har berett vägen för nästa generations kvinnor att ta reell politisk makt. Därför är reservation för kvinnor nödvändig. På samma sätt som det är nödvändigt att kvotera in daliter, adivasis och muslimer. Borde det avvaktas till lagförslaget innefattar delkvotering för dessa grupper inom kvoteringen för kvinnor? Jag vet faktiskt inte. Det jag vet är att kvinnorörelsen domineras av högkastiga och dalitrörelen (liksom rörelserna för muslimers och adivasis rättigheter) domineras av män.

Det är dags att landets högkastiga och män inser att om Indien ska vara ett rättvist och demokratiskt land, är det dags att dela med sig av makten till dalitkvinnorna, ursprungskvinnorna och de muslimska kvinnorna. Att det behövs en lag för det är sorgligt, men nödvändigt. De bör kvoteras in eftersom deras erfarenheter och kunskap kommer att göra Indien till ett bättre land.

Indiens_kvinnor_splittrade1 Laxmama är dalit från Medak-distriktet i Andra Pradesh.

Indiens_kvinnor_splittrade2Kvinna från adivasigruppen vangujjarerna i Uttarakhand i norra Indien.

Indiens_kvinnor_splittrade3Muslimska kvinnor i Hyderabad, Andra Pradesh.

Indiens_kvinnor_splittrade4Dalitkvinnogrupp i Tamil Nadu.

Indiens_kvinnor_splittrade5Dalitkvinnoorganisationen Dr Awards logga.