När jag kliver in i Evidence lokaler möter jag en kvinna på väg ut. Jag hälsar på henne och sätter mig sedan ner med Kathir, Yhiligam och Andal, som jobbar på daliträttsorganisationen Evidence.
- Hennes bror blev mördad för några veckor sedan. Hon har varit här för att få stöd och rådgivning, berättar Andal. Jag tittar efter kvinnan jag mötte. Hennes bror blev mördad för att han var dalit. För att han fötts in i ett förtryck som slutligen blev hans död. Jag undrar om det är vanligt med så grova brott mot daliter. Kathir letar fram foton på sin dator och visar mig. Bilder på sargade kroppar. Jag tittar på bilderna av en dalit som precis blivit dödad. På blodet. På skrikande anhöriga. På chockade vittnen.

De senaste åtta månaderna har jag träffat många organisationer, framför allt i södra Indien. En av de som gjort allra starkast intryck på mig är Evidence. Kanske för att jag trots alla fruktansvärda foton och berättelser gick därifrån med ett leende på läpparna. Organisationer som Evidence visar att det finns hopp.

Kathir, som grundade Evidence, deltog på FN:s konferens mot rasism i Durban 2001. Där hörde han indiska regeringsrepresentanter lobba för att kast inte skulle räknas som en diskrimineringsgrund. Han lyssnade när de berättade för omvärlden att Indien inte har något kastsystem längre och att daliter inte förtrycks. Han insåg att för att bemöta denna bild nationellt och internationellt krävs bevis. När han kom hem bildade han organisationen Evidence.

Evidence ger direkt stöd till offer för kastrelaterat våld och jobbar förebyggande genom att visa på diskriminering genom undersökningar och studier. De får snabbt reda på när ett brott begåtts av volontärer och genom att scanna tidningarna. Ett ”fact finding mission” skickas till platsen. De fotar och intervjuar offer, anhöriga och vittnen. Bevis och material samlas in. Efter det sammanställer Evidence en rapport och samlar en lokal stödgrupp runt offret. Sedan undersöks möjligheterna att driva fallet rättsligt. Evidence stödjer offret hela vägen till domstolen.

Evidence har också utfört en mängd studier om diskriminering och oberörbarhet. De fick till exempel dalitledare runt om i landet att beskriva hur de blev diskriminerade i sina jobb så till det grad att de inte kunde fungera som de faktiska ledarna. Detta blev förstasidesnyheter på de största nationella tidningarna i Indien.

Innan jag lämnade Evidence berättade Yhiligam och Andal om ett fall de nyligen drivit. De hörde talas om att en dalit tvingast äta mänsklig avföring – något som genom historien varit en vanlig behandling av daliter som högkastiga ansett inte underkastar sig tillräckligt. Tidningarna fick nys om fallet och skrev en artikel. Domstolen i området väckte åtal, vilket är unikt utan en anmälan från offret. Domstolen i området gav collectorn, ledaren för området, i uppgift att genomföra en undersökning av fallet. Collectorn, som inte ville att hans område skulle förknippas med sådana brott, skrev en falsk rapport. Bland annat tvingade han dalitledare skriva under på att detta inte hänt, utan att de visste vad de skrev under. När Evidence hörde talas om fallet skickade de ett ”fact finding mission” till byn och gjorde sin egen undersökning. De pratade med anhöriga, vittnen och dalitledare.

Efter att Evidence mobiliserat folk i byn var det många som stod på offrets sida. Han hade gått under jorden efter kränkningen, men när Evidence hittade honom gick han, tillsammans med hundratals stödjande bybor, i samlad trupp till domstolen, som aldrig sett en sådan folkmassa på en rättegång. Stödet gjorde att han vågade berätta vad som hänt. Med Evidence bevis blev två högkastiga män dömda till fängelse för brottet.

Högkastiga som tvingat daliter äta mänsklig avföring får sina straff. För några veckor sedan fritogs 32 dalitslavarbetare i norra Tamil Nadu. Våldtäksmän grips. Högkastiga poliser som begått kastbrott blir av med jobbet. Politiker som menar att det inte finns några dalitbarnarbetare avslöjas med bevis som gör att de står mållösa. Förtrycket mot daliter må vara kompakt. Men det är sannerligen motståndet också.

Tribunal där dalitkvinnor och ursprungskvinnor vittnar om övergrepp.

Evidence anordnar kurser för människorättsaktivister. Här har de en värderingsövning. En man har våldtagit och mördat en dalitkvinna. Polisen torterar förövaren för att få honom att erkänna. Är det rätt eller fel?

På Evicence kurs för människorättsaktivister.

På Evicence kurs för människorättsaktivister.

Yhiligam, som jobbar på Evicence.

Jag har gått runt och varit allmänt lycklig över att vara i Indien, detta paradis för vegetarianer. Jag har njutit av smakerna, dofterna, färgerna och det faktum att vegetarianismen är så utbredd. Färre djur behöver plågas och dödas och miljön tar inte lika mycket stryk som i länder där köttätande är norm. Men så en dag besökte jag en dalitaktivist som började skruva på sig när jag berättade att jag är vegetarian. Jag insåg att det inte är helt okomplicerat i detta land.

Den vegetariska normen är nämligen nära sammanlänkad med kastsystemet. Kastsystemet vilar på en indelning mellan rent och orent. Daliter, tidigare kallade kastlösa, står utanför, under, hela systemet och anses vara orena och förorenade. De utstår än idag ett obeskrivligt förtryck. De tvingas utföra jobb som i samhället ses som smutsiga, som att rengöra toaletter, putsa skor och ta hand om döda djur. Enligt kastsystemet är döda djur smutsiga och att äta döda djur är smutsigt. Därför är de högt stående inom kastsystemet vegetarianer.

De senaste åren har dalitrörelsen vuxit sig starkare och många dalitaktivister vill upphöja värdet av daliters kultur och traditioner. Därför händer det att dalitaktivister äter kött av ren princip, ibland till och med nötkött, som annars är tabu i Indien. Detta gör de för att visa att de inte tror på indelningen mellan rent och orent – en indelning som förtryckt dem i årtusenden.

Att vara vegetarian och mot kastsystemet kan därför vara komplicerat. Det har flera gånger blivit en spänd stämning när jag berättat för dalitaktivister att jag är vegetarian. Jag har fått intrycket av att de tänker att jag inte är med dem, utan med de högkastiga. Jag brukar snabbt försöka förklara mina skäl och understryka att det inte har med kast att göra. Jag vet inte om de förstår vad jag menar. Jag vet inte om de tycker att mina skäl är relevanta i en kontext där kast och indelningen mellan rent och orent präglar hela deras liv.

Det jag tror att jag ska säga nästa gång är att jag är vegetarian för att jag inte tror på förtryck av andra varelser. Jag tycker inte att någon har rätt att misshandla och döda. Alla varelser har rätt att finnas till för sin egen skull. Att vissa genom historien blivit degraderade, gör inte förtrycket försvarbart. Daliter, om några, borde förstå detta.

På samma sätt som jag skulle njuta av att befinna mig i ett samhälle som inte präglas av kastförtryck eller andra förtryck av människor, njuter jag av att befinna mig i ett land där vegetarianism är norm. Där restauranger är ”vegetarian” eller ”non-vegetarian”. Där köttätarna är avvikande. Där restauranger ber om ursäkt för att de serverar ägg. Där färre djur plågas och dödas.

De högkastigas indelning mellan rent och orent är nonsens. Visst har deras kastsystem lett till att vegetarianism är norm, men systemet i sig är ruttet. Låt oss skilja mellan vegetarianism och kastsystemet. Låt oss behålla vegetarianismen och kasta kastsystemet i soptunnan. För det finns bara en relevant uppdelning – den mellan system som förtrycker och system som inte förtrycker. Jag vet vilket jag vill ha.

För några år sedan tänkte jag att kastsystemet nog hörde till det förgångna och att Indien idag, med sin snabba utveckling och växande medelklass, inte längre till särskilt hög grad präglas av detta system. Jag tänkte att det nog inte längre kan vara så att människor föds till att bli kloakrengörare. Till att bli oberörbara. Till att förtryckas från att de föds till att de dör. Jag hade fel.

Det var när jag 2007-08 jobbade med ett ungdomsutbyte mellan Indien och Sverige som jag på allvar började intresserade mig för, och lära mig om, kastsystemet och dalitfrågan (daliter är de människor som tidigare kallats ”kastlösa”). Min indiska kollega Maran, som själv är dalitaktivist, fick mig att inse vad kastsystemet innebär. En gång hade han varit hemma i sin by på besök och när han kom tillbaka berättade han för mig att han träffat en gammal klasskamrat. De hade utbytt artighetsfraser och han hade berättat att han var på väg till Sverige. Klasskamraten blev genast intresserad eftersom de som kan åka till Europa eller USA har hög status i Indien. Hon ställde många frågor om hans jobb och Sverige. Sedan ville hon veta i vilken del av byn Maran bor. Det är ett säkert sätt att få reda på vilken kast någon tillhör utan att fråga rakt ut. I Indiens byar bor människor fortfarande uppdelade i olika områden beroende på kasttillhörighet. Maran svarade och klasskamraten förstod på svaret att han är dalit. Utan att säga något mer vände hon på klacken och gick därifrån. En vardagssituation. En alldaglig händelse. Som händer Indiens daliter om och om igen, dag efter dag.

Kastsystemet delar in människor i fyra olika huvudgrupper. Brahminerna är den högst stående gruppen och anses komma från guds panna. Kshatriya, är den näst högsta gruppen och anses komma från guds axlar. Vaishyas sägs komma från guds höfter och shudras, arbetarna, kommer från fötterna. Indiens daliter, däremot, anses inte komma från gud. De står under, utanför hela systemet. Varje grupp: brahminer, kshatriyas, vaishyas, shudras och också daliter, är indelade i många, många undergrupper, så kallade kaster, som har specifika yrken. Människor föds in i en kast och kan aldrig byta eller ta sig ur sin kast. De olika dalitkasterna har yrken som har lägst status i samhället och som anses smutsiga, som att städa toaletter, rengöra kloaker, tvätta kläder, sopa gator mm.

Eftersom daliterna står under systemet har de ansetts vara oberörbara. Oberörbar – smaka på ordet. Icke berörbar. En människa som inte kan, inte bör, inte ska beröras. Indiska konstitutionen förbjöd oberörbarhet 1950. Ca 200 miljoner människor lever dock fortfarande i en verklighet där de dagligen blir stämplade som oberörbara. Indiens daliter är förtryckta av ett system de inte kan ta sig ur. De föds in i en ordning där de anses smutsiga, förorenade. Ett av de tydligaste exemplen är att det fortfarande är vanligt att daliter serveras te i metallmuggar medan människor från de övre kasterna dricker sitt te i glas. Annars riskerar de högre kasterna att röra vid något som daliter rört vid. Att röra vid de oberörbara.

Velan är en man i fyrtioårsåldern som jobbar på en av Svalornas samarbetsorganisationer. Han är själv dalit. Han berättade för mig att han har en god vän som är brahmin. De träffas, tar i hand och umgås. Efter det är Velan övertygad om att hans vän genomgår en reningsritual när han kommer hem. Alla brahminer har en länk runt halsen. Efter att de tagit i en dalit tar de av sig länken och tvättar sig. När de tar på sig länken har de blivit renade. Daliter däremot kan aldrig tvätta sig rena. De föds och dör förorenade.

Snart sextio år efter att den indiska konstitutionen förbjöd oberörbarhet fortsätter systemet prägla människors medvetande. Men motståndet växer bland daliter som vägrar finna sig i detta. De anmäler brott och diskriminering. De protesterar och demonstrerar. Som en konsekvens har våldet mot daliter ökat. Motsättningarna mellan högkastiga hinduer och daliter trappas upp. Kanske är det så att utveckling innebär konflikter. Kanske är de högkastigas ökade våld ett tecken på att de sakta håller på att förlora makt. Jag hoppas det. Det är dags att det land som kallas världens största demokrati utrotar ett apartheidsystem där en femtedel av befolkningen stämplas som förorenade.

Dalit eller inte dalit?

Kurs för daliter om deras rättigheter. Här rollspel om daliters möjligheter att driva diskrimineringsfall.

Rollspel om ett dalitbarn som inte får följa med hem till sin vän som är högkastig.

Kursen avslutas med vilka strategier som finns för förändring!