Archive for June, 2010

Berättelsen från Sivagangai

Sunday, June 27th, 2010

Ibland får jag höra perfekta berättelser. Sådana där som får mig att rysa av välbehag och lycka och som jag knappt kan bärga mig innan jag får berätta vidare. Sådana som får mig att tro att saker och ting kan förändras till det bättre. När jag var i Sivagangai-distriktet i den sydindiska delstaten Tamil Nadu fick jag höra just en sådan. Berättelsen från Sivagangai är en berättelse där David besegrar Goliat.

Goliat i berättelsen från Sivagangai är företaget Coca-Cola, som planerade att etablera en fabrik i detta torkdrabbade område. Enligt erfarenhet skulle detta leda till att de redan sinande vattenresurserna skulle slukas av fabriken och lämna lokalbefolkningen utan dricksvatten. David är lokalbefolkningen som bestämde sig för att ta upp kampen för sitt dricksvatten. Berättelsen från Sivagangai är också berättelsen om när daliter och högkastiga, jordlösa och storbönder, kvinnor och män gick samman och segrade i kampen mot ett av världens största multinationella företag.

Jag sitter tillsammans med Subbu och Maheshavi i bilen på väg till deras fältkontor. Vi åker förbi torra fält där de brunbrända grödorna är på väg att ge upp. Stora delar av Tamil Nadu plågas av torka. De rika bönderna har råd med bevattningssystem medan de fattiga är helt beroende av det opålitliga regnet. Klimatförändringarna har gjort en redan utsatt situation än värre. Subbu pekar mot en roströd stenbyggnad några hundra meter från vägen.
-Där skulle Coca-Cola-fabriken ha varit. Men vi tvingade dem att stänga fabriken redan innan de öppnade den, säger han stolt.

Och så börjar han sin berättelse. Han berättar att en sockerfabrik redan hade etablerats och slukade vattnet i området. Nu skulle sockerfabriken slås ihop med Coca-Cola och ytterligare fabriker byggas. Till en början skulle Coca-Cola tillverka flaskvatten, men med största sannolikhet var planen att sedan expandera till läskedrycker. För att tillverka en liter Coca-Cola krävs nio liter vatten. På andra platser där Coca-Cola etablerat sina fabriker har grundvattennivån sjunkit avsevärt. Lokalbefolkningen tvingas borra djupare och djupare för sitt dricksvatten. De som drabbas hårdast är de som inte har råd med den förföriska drycken oavsett hur många husväggar på landsbygden som målas rödvita med företagets logga.

När Subbu hörde talas om Coca-Colas planer åkte han runt i byarna och samlade befolkningen som snabbt enades i protest. Alla var engagerade. Alla insåg att de skulle förlora på företagets etablering.
-Medan vi kämpade var det inte längre viktigt vilken kast man tillhörde, berättar Subbu när vi kommit fram till fältkontoret. Vi kämpade sida vid sida för alla insåg att om vi splittrades skulle vi aldrig vinna kampen, fortsätter han.
Därför blev denna kamp en där daliter och högkastiga gick samman. Där jordlösa och storbönder gjorde gemensam sak. Där kvinnor och män kämpade sida vid sida. Kulmen av kampanjen mot Coca-Cola var när 100 000 protestvykort skickades till collectorn, den lokala politiska ledaren, och 15 000 människor samlades till protest utanför hans kontor. Polisen vägrade ge tillstånd för demonstrationen men inget kunde hindra dem. Subbu var en av 120 personer som polisanmäldes, men med 15 000 meddemonstranter vågade polisen inte arrestera någon. Efter kampanjen dök ägaren till den planerade Coca-Cola-fabriken upp på Subbus kontor. Med sig hade han en tom check.
-Han frågade mig vilken summa han skulle skriva på checken för att få oss att sluta, berättar Subbu.
Men ingen summa i världen kan ersätta möjligheten att kunna ge sina barn rent dricksvatten. Checken förblev tom och ägaren fick se sig besegrad. Pressen gjorde att de lokala myndigheterna inte gav Coca-Cola något tillstånd att etablera sig i området.

Jag lyssnar på Subbu och hans berättelse och fylls av beundran. Svetten rinner i min panna av den tryckande värmen och jag sträcker mig fram för att ta en klunk vatten ur min flaska. Skamsen ser jag texten ”A product of Coca-Cola company” på min flaska. Kunde jag inte åtminstone haft en Pepsi-flaska? Det hade blivit mindre pinsamt, mindre uppenbart att hur mycket jag än beundrar deras kamp kommer jag från en annan värld. Ibland är en rimlig uppdelning den mellan de som dricker Coca-Cola-vatten på flaska och de som kämpar mot Coca-Cola för att kunna dricka något vatten alls. Till min förfärelse får Subbu syn på flaskan.
- Sådana där flaskor tänkte de tillverka, utbrister han, pekar på flaskan och ler mot mig. I hans ögon finns inget fördömande. Kanske är indelningen mellan de som fördömer och de som inte fördömer mer relevant. I alla fall för mig denna dag.

Berattelsen_fran_Sivagangai1Subbu visar foton från kampanjen.

Berattelsen_fran_Sivagangai2Maheshavi, som deltog i kampanjen, bläddrar bland tidningsurklipp.

Posted in Inspirerande personer | 1 Comment »

Att globalisera tanken

Sunday, June 13th, 2010

Snart ska jag åka till Sverige på semester. Jag ska resa från en värld till en annan. När jag förra året reste till Indien från Köpenhamns flygplats kommer jag ihåg att jag tittade förundrat på människor som febrilt shoppade parfymer, godis, alkohol och tobak. Kontrasten var total mellan dem och den gravt funktionshindrade man som sträckte fram sin hand mot mig i Chennai några timmar senare i hopp om att jag skulle dela med mig av mitt överflöd.

Nu när jag rör mig snabbt mellan olika världar påminns jag om vilken hög acceptans det finns för orättvisor. För att vissa handlar taxfree på Kastrup medan andra får vara glada om de får i sig ett mål mat om dagen. Att vissa med ett klick bokar en koldioxidsprutande biljett till en spännande plats medan andra tar sig fram på Chennais gator på en trävagn eftersom benen förtvinat. Dessa orättvisor har ekonomiska, sociala och politiska orsaker. Men kanske är det så att den avgörande faktorn som tillåter detta är ditt och mitt tysta accepterande. Jag tittar förstrött på godishyllorna och funderar över om även jag ska inhandla en chokladbit. Lika förstrött räcker jag fram ett mynt till tiggaren och ler ett ursäktande leende.

Om jag på allvar tyckte att tiggaren har lika stor rätt som jag att leva ett gott liv, skulle jag då bara fortsätta som om ingenting? Om jag på allvar insåg att det precis lika gärna kunde varit jag som tvingades tjäna mitt levebröd genom att tigga på Chennais gator, skulle jag då agerat annorlunda? Jag tror det.

När jag reser från en värld till en annan blir globaliseringen tydlig. Affärsmannen från Delhi som jag satt bredvid på planet när jag reste hit jobbade för ett amerikanskt multinationellt företag och betonade åtskilliga gånger att en av hans söner bor i USA och den andra i Storbritannien. Jag äter indisk mat på favoritrestaurangen i Göteborg, lagad av människor från Indien, Bangladesh eller Pakistan och letar programmerare i Indien åt en vän i Sverige. Världar möts.

Ekonomin har globaliserats. Och till viss del västerlänningars och rika indiers liv och rörelsemönster. Men vad har hänt med tanken? Om globaliseringen ska bli något annat än en god affär för storföretag och privilegierade, tror jag att det krävs att vi globaliserar tanken. Att vi inser att tiggaren på Chennais gator har samma rätt till frihet, materiell rikedom och livsmöjligheter som de shoppande världsresenärerna på Kastrup. Denna tankerevolution tror jag behövs överallt. Även hos de som är engagerade mot orättvisorna tror jag att den ganska ofta saknas. I alla fall gör den det hos mig. Jag är glad att jag ska åka tillbaka till Indien efter min semester. Jag hoppas att jag varje dag det kommande året ska bli påmind om att jag inte förtjänar alla mina privilegier mer än alla de fattiga människor jag möter. Och att jag tar konkreta steg mot att veta vad sådana insikter bör få för konsekvenser.

Att_globalisera_tanken2 Kontraster.
Att_globalisera_tanken1

Posted in Utvecklingsfrågor | No Comments »

Svaret på frågan som aldrig ställdes

Sunday, June 6th, 2010

Indiens maoister, eller naxaliter som de kallas efter byn Naxalbari i Västbengalen där rörelsen startade 1967, har fått internationell uppmärksamhet efter tågolyckan/dådet härom veckan. Upp emot 100 människor dog när ett tåg spårade ur mellan Kolkata och Mumbai. Intressant nog sker uppmärksamheten trots att det är långt ifrån klarlagt att maoisterna låg bakom dådet. Dagens Nyheter (DN) publicerade härom veckan en artikel om maoisterna med rubriken: ”Maoister hot mot Indiens växande ekonomi”. I DN:s artikel kan vi läsa att ”Enligt Asian Times sammanfaller maoisternas geografiska utbredning också med de stater där de allra största, såväl inhemska som internationella, investeringarna är planerade, vilket i sin tur slår direkt mot landets ekonomiska tillväxt”. Det intressanta är att DN stannar där. Tycker de inte att det är intressant att fråga sig varför maoisterna är som starkast där ekonomiska investeringar görs? Varför sticker DN, liksom den indiska regeringen, huvudet i sanden innan ens frågan kommer upp?

För den indiska regeringen är det nog så det är lättare att få stöd för sitt krig mot maoisterna, ett krig de kallar ”Operation Green Hunt”, om frågan inte ställs. Det är lättare att få hjälp av USA att bekämpa terroristerna och att ta in flygvapnet som en del i kampen, vilket diskuterats det senaste halvåret. Kampen mot maoisterna blir då en kamp för Indien, för dess utvecklingspolitik och för den växande ekonomin, och den kampen har alla sympati för.

Men ju djupare ner i sanden regeringen sticker huvudet, desto mer tydligt blir det att de inte kan fly undan frågan – eller svaret. De flesta aktörer inom Indiens mångsidiga sociala rörelser kämpar emot stora delar av landets så kallade utvecklingspolitik. Det har visat sig att mycket av det regeringen kallar utveckling har inneburit ett hänsynslöst förtryck av Indiens fattiga, framför allt adivasis (ursprungsfolk) och daliter (tidigare kallade kastlösa). Denna utvecklingen har lett till miljöförstöring så allvarlig att den kanske inte går att reparera samt ökade klyftor i samhället. Några exempel på regeringens utvecklingsprojekt är gigantiska dammbyggen, att bereda vägen för företag att starta gruvdrift och så kallade Special Economic Zones, vilket innebär att regeringen upplåter mark åt storföretag, där de som tack för att de bidrar till Indiens ekonomiska utveckling får förmånliga skattevillkor. Save the Narmada Movement, en av de mest kända av Indiens radikala ickevåldsrörelser, har i tre decennier kämpat mot dammbyggena i Narmadadalen, eftersom dessa inneburit att runt en miljon fattiga människor tvångsförflyttats. Save Western Ghats Movement och andra rörelser kämpar emot gruvföretagens exploatering av de skogar adivasis är beroende av. De allra flesta organisationer och aktivister jag träffar är djupt oroade över att fattiga körs bort från sina marker för att Special Economic Zones ska upprättas åt storföretag.

Kanske är svaret på frågan som DN och indiska regeringen aldrig ställde, att människor som bor i de områden där inhemska och internationella investeringar görs har utsatts för grova kränkningar. En cynisk negligering av fattigas rättigheter har pågått alltför länge. Många av dem ser sina försörjningsmöjligheter och liv hotade. De enda som på allvar utmanar de krafter som exploaterar dem är maoisterna. Det är föga förvånande att dessa människor utgör maoisternas främsta rekryteringsbas.

DN har nog rätt. Maoisterna är ett hot mot Indiens ekonomi – den ekonomi som bygger på kränkningar av fattiga människors mänskliga rättigheter. Jag påstår inte att maoisterna är några förespråkare för respekten av mänskliga rättigheter. Jag tror inte på deras metoder eller att deras kamp kommer att leda till den respekt Indiens fattiga förtjänar. Jag ser maoisterna som ett sorgligt symptom på att något har gått snett i det indiska samhället. Att starta krig mot symptomet kommer inte att ta bort orsakerna.

Posted in Minoritetsgrupper | 3 Comments »