Ibland får jag höra perfekta berättelser. Sådana där som får mig att rysa av välbehag och lycka och som jag knappt kan bärga mig innan jag får berätta vidare. Sådana som får mig att tro att saker och ting kan förändras till det bättre. När jag var i Sivagangai-distriktet i den sydindiska delstaten Tamil Nadu fick jag höra just en sådan. Berättelsen från Sivagangai är en berättelse där David besegrar Goliat.
Goliat i berättelsen från Sivagangai är företaget Coca-Cola, som planerade att etablera en fabrik i detta torkdrabbade område. Enligt erfarenhet skulle detta leda till att de redan sinande vattenresurserna skulle slukas av fabriken och lämna lokalbefolkningen utan dricksvatten. David är lokalbefolkningen som bestämde sig för att ta upp kampen för sitt dricksvatten. Berättelsen från Sivagangai är också berättelsen om när daliter och högkastiga, jordlösa och storbönder, kvinnor och män gick samman och segrade i kampen mot ett av världens största multinationella företag.
Jag sitter tillsammans med Subbu och Maheshavi i bilen på väg till deras fältkontor. Vi åker förbi torra fält där de brunbrända grödorna är på väg att ge upp. Stora delar av Tamil Nadu plågas av torka. De rika bönderna har råd med bevattningssystem medan de fattiga är helt beroende av det opålitliga regnet. Klimatförändringarna har gjort en redan utsatt situation än värre. Subbu pekar mot en roströd stenbyggnad några hundra meter från vägen.
-Där skulle Coca-Cola-fabriken ha varit. Men vi tvingade dem att stänga fabriken redan innan de öppnade den, säger han stolt.
Och så börjar han sin berättelse. Han berättar att en sockerfabrik redan hade etablerats och slukade vattnet i området. Nu skulle sockerfabriken slås ihop med Coca-Cola och ytterligare fabriker byggas. Till en början skulle Coca-Cola tillverka flaskvatten, men med största sannolikhet var planen att sedan expandera till läskedrycker. För att tillverka en liter Coca-Cola krävs nio liter vatten. På andra platser där Coca-Cola etablerat sina fabriker har grundvattennivån sjunkit avsevärt. Lokalbefolkningen tvingas borra djupare och djupare för sitt dricksvatten. De som drabbas hårdast är de som inte har råd med den förföriska drycken oavsett hur många husväggar på landsbygden som målas rödvita med företagets logga.
När Subbu hörde talas om Coca-Colas planer åkte han runt i byarna och samlade befolkningen som snabbt enades i protest. Alla var engagerade. Alla insåg att de skulle förlora på företagets etablering.
-Medan vi kämpade var det inte längre viktigt vilken kast man tillhörde, berättar Subbu när vi kommit fram till fältkontoret. Vi kämpade sida vid sida för alla insåg att om vi splittrades skulle vi aldrig vinna kampen, fortsätter han.
Därför blev denna kamp en där daliter och högkastiga gick samman. Där jordlösa och storbönder gjorde gemensam sak. Där kvinnor och män kämpade sida vid sida. Kulmen av kampanjen mot Coca-Cola var när 100 000 protestvykort skickades till collectorn, den lokala politiska ledaren, och 15 000 människor samlades till protest utanför hans kontor. Polisen vägrade ge tillstånd för demonstrationen men inget kunde hindra dem. Subbu var en av 120 personer som polisanmäldes, men med 15 000 meddemonstranter vågade polisen inte arrestera någon. Efter kampanjen dök ägaren till den planerade Coca-Cola-fabriken upp på Subbus kontor. Med sig hade han en tom check.
-Han frågade mig vilken summa han skulle skriva på checken för att få oss att sluta, berättar Subbu.
Men ingen summa i världen kan ersätta möjligheten att kunna ge sina barn rent dricksvatten. Checken förblev tom och ägaren fick se sig besegrad. Pressen gjorde att de lokala myndigheterna inte gav Coca-Cola något tillstånd att etablera sig i området.
Jag lyssnar på Subbu och hans berättelse och fylls av beundran. Svetten rinner i min panna av den tryckande värmen och jag sträcker mig fram för att ta en klunk vatten ur min flaska. Skamsen ser jag texten ”A product of Coca-Cola company” på min flaska. Kunde jag inte åtminstone haft en Pepsi-flaska? Det hade blivit mindre pinsamt, mindre uppenbart att hur mycket jag än beundrar deras kamp kommer jag från en annan värld. Ibland är en rimlig uppdelning den mellan de som dricker Coca-Cola-vatten på flaska och de som kämpar mot Coca-Cola för att kunna dricka något vatten alls. Till min förfärelse får Subbu syn på flaskan.
- Sådana där flaskor tänkte de tillverka, utbrister han, pekar på flaskan och ler mot mig. I hans ögon finns inget fördömande. Kanske är indelningen mellan de som fördömer och de som inte fördömer mer relevant. I alla fall för mig denna dag.
Subbu visar foton från kampanjen.
Maheshavi, som deltog i kampanjen, bläddrar bland tidningsurklipp.