Jag sitter på en bastmatta med benen i kors och ser kvinnan i huset ösa upp ris på mitt bananblad som fungerar som tallrik.
- Podom, podom, säger jag och håller upp handen för att hindra henne från att ge mig ännu en slev. Det räcker!
Hon tittar missnöjt på mig och försöker åtskilliga gånger fylla på mer. Jag kämpar för att få i mig min portion, som knappt är en fjärdedel så stor som de andra i sällskapets, och tänker tillbaka på när jag gick dubbelvikt på ett risfält och hjälpte till att sätta risplantor. Med vatten till anklarna gjorde jag mitt bästa för att sätta dem i raka rader. Där, på risfältet, kändes det som att jag kom så nära det indiska man kan komma. På tamil, språket som talas i delstaten Tamil Nadu där jag bor, används orden för ris och mat ofta synonymt, vilket ytterligare förstärkte min bild av Indien som risets land.

Men efter att ha jobbat nära organisationer som arbetar med jordbruk, miljö och matsuveränitet för marginaliserade grupper har jag alltmer förstått att riset inte alls är ett så naturligt inslag i det indiska samhället som jag först trodde. Och att det finns många skäl att ifrågasätta risets ställning och betydelse.

Indien är ett jordbruksland där en majoritet försörjer sig som bönder. De flesta av dessa är fattiga och har inte råd med bevattning. De är helt beroende av regnet som ofta kommer oregelbundet och ibland uteblir helt, som en följd av klimatförändringarna. Traditionellt har dessa bönder, framför allt Daliter (tidigare kallade kastlösa) och Adivasis (ursprungsfolk) odlat millets, som är ett samlingsnamn för olika hirssorter och sorgum. Det finns flera fördelar med millets i jämförelse med ris. Millets är grödor som står emot torka och skadedjur betydigt bättre än ris. Detta känner fattiga bönder till sedan länge och de har utvecklat komplicerade system för hur olika milletssorter ska odlas tillsammans för att stå emot sjukdomar och skadedjur, ha så liten vattenåtgång som möjligt och öka skördarna.

Fram till 1960-talet dominerade millets det indiska jordbrukslandskapet. Då inleddes den gröna revolutionen vars intention var att minska svälten i Indien. Med hjälp av subventioner uppmanades Indiens bönder att gå över till att odla ris och vete. Istället för att odla sju, åtta grödor började de flesta bönder odla endast en eller två. Än idag är det betydligt mer lönsamt att odla ris och vete än att odla millets. Det utbredda matdistributionssystemet, som förser indier som lever under fattigdomsgränsen (vilket beräknas vara nästan halva befolkningen) med kraftigt subventionerad mat, innehåller framför allt ris och vete. Detta gynnar risbönderna och säkerställer ris som huvudkost även bland Indiens fattiga.

Riset har tidigare varit de rikas gröda. Det har gett status att äta ris medan millets har setts som de fattigas mat. Att bjuda någon på millets är som att säga att man inte har råd med något bättre. Ju mer processat riset är, desto bättre. Ju vitare det är, desto bättre. Att försöka höja sin status är en orsak till att även fattiga gärna överger millets till förmån för ris.

Jag har många gånger sett människor på landsbygden äta tallrik efter tallrik med ris, ofta med buljong (”peppar water”). Samtidigt har jag sett de karaktäristiska dragen för undernäring bland barnen i byarna. Knotorna som sticker ut på knäna. De runda magarna. 43 procent av barnen under fem år är undernärda. Många har mat på bordet – eller rättare sagt: de har ris på bordet. Men ris är inte särskilt nyttigt. Det ger dem helt enkelt inte tillräckligt med näring. För några veckor sedan deltog jag på en hälsodag om diabetes på landsbygden utanför Trichy där jag bor. Diabetes ökar lavinartat i Indien. Det är inte helt klarlagt vad det beror på, men den ensidiga kosten är sannolikt en orsak och nu rekommenderar läkarna sina patienter att byta ut ris mot millets. Detta är något som sannolikt även skulle minska undernäringen bland Indiens fattiga.

Det här är inte i första hand en text om vilken mat människor stoppar i sig eller borde stoppa i sig. Det handlar om makt. Än en gång. Riset slog på några årtionden igenom som den dominerande grödan och sades av experter vara lösningen på Indiens problem. Men de som definierades som experter var forskare och vetenskapsmän och inte de Daliter och Adivasis som känner sina torra jordar bättre än någon annan. Om vi lyssnar på dem får vi veta att de bekämpningsmedel de tvingas köpa för att hålla skadedjur borta från riset och vetet inte bara skadar deras hälsa utan försätter dem också i skuldfällor. Detta anses vara den främsta orsaken till att över 100 000 bönder på den indiska landsbygden har tagit livet av sig de senaste åren. Vi får också veta att bönderna numera måste köpa fröer av storföretag som patenterar frösorterna och skapar fröer som bara kan odlas ett år. Detta för att tvinga bönderna att köpa nya fröer varje år och på så sätt tjäna mer pengar. Om vi lyssnar får vi också veta att risfältens stillastående vatten avger metan som är en växthusgas. Risfälten står för en stor del av Indiens växthusutsläpp, som orsakar klimatförändringar som i sin tur slår hårdast mot just de fattiga bönder som mer eller mindre tvingats att överge de mer klimatvänliga millets-grödorna till förmån för riset. Det finns en tragisk ironi i det hela.

Trots den dystra bilden är det inte för sent. Runt om i Indien byggs återigen fröbanker upp där Dalitkvinnor byter milletsfröer med varandra, där Adivasi-grupper delar med sig av de milletsfröer de lyckats bevara och där fattiga människor tar makten över sin matproduktion.
- Det här är en ovanlig milletssort som jag fick från en Adivasi-grupp i bergen, berättar Velan, från en av Svalornas partnerorganisationer när han visar runt på sin ekologiska modellgård.
Människor i Indien börjar få upp ögonen för vikten av att slå in på en annan väg. Det sker i elfte timmen, så låt oss lära läxan en gång för alla. Makten att definiera ett problem och dess lösningar är kanske den viktigaste formen av makt. Nästa gång kanske vi kan lyssna på de verkliga experterna från början.

Fröbank

Risfält

Besprutning av risfält

Milletsmåltid