Archive for November, 2009

Byn alla lämnar – och längtar tillbaka till

Saturday, November 28th, 2009

Jag befinner mig i den lilla byn Tirupur. Jag har lite tid på mig innan mötet jag ska delta i börjar så jag vandrar runt i byn. Getter, får och höns springer runt mina ben. Bouganvillaträdens blommor är så starkt ceriserosa att jag nästan blir bländad. Människor har fullt upp med sina sysslor. Nyfikna barn kommer fram och pratar med mig och Poppy, som jobbar på en av våra partnerorganisationer, översätter. Efter att vi klarat av de inledande obligatoriska frågorna om vad jag heter, hur många syskon jag har och om jag är gift börjar jag ställa frågor till dem istället. Om deras liv. Det visar sig snart att flera av barnen har fäder som migrerat.

Hans pappa är i Singapore och arbetar. - Min pappa jobbar i Singapore, berättar en pojke. Jag kan inte urskilja om han är stolt eller ledsen över detta faktum. Kanske både och.
- Han har varit borta i ett och ett halvt år och kommer tillbaka om två år. Eller kanske om tre år. Ibland skickar han hem pengar till oss, förklarar pojken.

- Min pappa är i norra Indien, fortsätter ett annat barn. Sedan vill alla berätta om deras föräldrar eller släktingar som flyttat från byn för att arbeta och tjäna pengar.

Bavani, en kvinna på 22 år, kommer fram och börjar småprata med Poppy. Det visar sig att även hon lämnat byn för att tjäna pengar. För några månader sedan åkte hon till textilmetropolen med samma namn som denna by. Staden Tirupur ligger i västra Tamil Nadu och är känt för sin textilindustri. Många märken och klädföretag kända i Europa och Sverige har sina underleverantörer här.
- Vi är fyra döttrar i min familj, så jag var tvungen att åka iväg, berättar Bavani. Hon hörde talas om att man kunde åka till Tirupur och tjäna pengar från en bekant i en grannby och bestämde sig för att pröva lyckan. Hennes arbete bestod av att göra nystan av bomullstråd.
- Jag började klockan åtta på morgonen och slutade klockan åtta på kvällen. Hela dagen fick vi stå upp och jobba. Bavani berättar att på hennes avdelning var det jobb för nio personer, men de var bara fem där. När hon började fick hon 60 Rs per dag, vilket är ungefär 9 kr, alltså under FN:s fattigdomsgräns.

Efter bara tre månader lämnade Bavani arbetet och åkte tillbaka till byn. Hon berättar tyst att hon längtade hem. Att det är bättre att arbeta i jordbruket. Att hon saknade sina föräldrar.

Medan jag pratar med Bavani kommer en annan ung kvinna fram. Hon heter Anumani och även hon har jobbat i textilindustrin i Tirupur. Företaget hon arbetade på betalade en summa pengar till sina arbetare efter tre år. Fram till dess fick de en minimal lön varje månad. De som lämnade jobbet innan treårsperioden var slut får aldrig sina pengar.
- Jag tjänade 400 Rs (ca 55 kr) i månaden. Om jag stannade i tre år skulle jag fått 30 000 Rs. Men jag behövde återvända till byn och ta hand om mina föräldrar, så jag fick aldrig några pengar, berättar Anumani.

Klimatförändringarna är en av de faktorer som gör det svårt för många människor på den indiska landsbygden att livnära sig av jordbruk och en eller flera familjemedlemmar tvingas ofta migrera till städer eller andra länder. Familjer splittras och många blir hänsynslöst exploaterade, särskilt unga kvinnor. På besök i byn Tirupur, som alla tycks lämna men också sedan längtar tillbaka till, inser jag vikten av Svalornas fokusering på landsbygdsfrågor och människors rätt till självförsörjning. För städerna må vara lockande, men många hamnar istället i en fälla av exploatering och ensamhet.

Byn TirupurByn Tirupur

Barn i byn alla lämnarNågra av barnen i Tirupur vars föräldrar och släktingar migrerat.

Indiska regeringen går ut i krig – men vem är fienden?

Thursday, November 19th, 2009

Den indiska regeringen rustar för krig. Diskussioner förs huruvida armén och flygvapnet ska sättas in. Regeringen förser ”folkliga” milisen Salwa Judum med vapen. Operation Green Hunt håller på att ta form. Tidningarna går igenom strategier och politiker tittar bestämt in i kameran och säger att nu är det dags att göra slut på det som kallats Indiens största inrikespolitiska hot. Och nej, de pratar inte om fattigdom, kastsystemet, kvinnoförtrycket, klimatförändringarna eller trafiken. De pratar om maoisterna (även kallade naxaliterna).

De senaste åren har maoisterna fått allt större inflytande, framför allt i nordöstra Indien. Konflikten går tillbaka till mitten av 1960-talet. Maoisterna för sedan dess en väpnad kamp mot en stat de menar förtrycket folket. På väg mot det de kallar rättvisa dödar de människor som betraktas som fiender, framför allt poliser, men även bybor i de områden de håller till som inte bekänner färg eller misstänks stödja regeringen. Tidningarna är inte nådiga i sin kritik av dessa “våldsamma galningar”. De lyfter fram att det är ursprungsbefolkningen som drabbas hårdast då de hamnar i kläm mellan maoister och regeringsstyrkor/den ”folkliga” milisen. Men när jag läser lite noggrannare inser jag att även en stor del av maoisterna tillhör ursprungsbefolkningen. Och att maoisterna har ett oerhört starkt stöd i många områden där ursprungsbefolkningen är i majoritet. Var finns logiken i detta?

En förklaring skulle kunna vara statens hänsynslösa förtryck av ursprungsbefolkningen, desperat fattigdom och, kanske värst av allt för dessa människor, hotet att bli ifråntagna sin mark, sina traditioner, sina liv. Arundhati Roy, författare till bland annat De små tingens gud och Den oändliga rättvisans matematik, skriver i tidningen Outlook: ”If the tribals have taken up arms, they have done so because a government which has given them nothing but violence and neglect now wants to snatch away the last thing they have – their land.”

Sedan jag kom till Indien har jag mött människor från tre olika ursprungsfolk, vangujjarerna vid Himalayas fot och Irulas och Sholigas-folken i västra Tamil Nadu. Dessa tre gruppernas traditioner, inkomster och hela existens är hotade. Vangujjarerna för en ständig kamp för att få leva som nomader i skogarna vid Himalaya. Irula- och Sholigas-folken får inte längre röra sig i skogarna som samlare, vilket de gjort i många, många generationer tillbaka. Regeringen menar att skogarna ska skyddas som naturreservat. Det låter ju fint men frågan är hur det kommer sig att regeringen upplåter marker till storföretag som tillåts bedriva en sanslös exploatering av naturresurserna i dessa områden. De förstör inte bara den biologiska mångfalden utan också möjligheterna för ursprungsfolken att leva i skogarna. Storföretagen lägger enorma summor på att lobba för sin verksamhet. De har allt att vinna på ett krig mot maoisterna, på att motståndarna till deras verksamhet bekämpas med våld. Är de inte maoister, kan man alltid säga att de är maoister.

Kanske är det så att ”The Shining India” med de senaste årens mirakulösa tillväxt har ett enormt högt socialt och ekologiskt pris. Och att de människor som får betala priset nu kämpar emot. Arundhati Roy skriver ”Suddenly, it’s beginning to look as though the 10 per cent growth rate and democracy are mutually incompatible. To get the bauxite out of the flat-topped hills, to get iron ore out from under the forest floor, to get 85 per cent of India’s people off their land and into the cities (which is what Mr Chindambaram says he’d like to see), India has to become a police state. The government has to militarise. To justify that militarisation, it needs an enemy. The Maoists are that enemy”.

Maoisterna må använda förfärande metoder, men att avfärda dem som onda galningar är destruktivt. För många av de som anslutit sig till maoisterna är det troligtvis inte den väpnade kampen som lockar. Det är mer sannolikt den sista desperata handlingen för människor vars hela existens står på spel.

Hur ser framtiden ut för vangujjarbarnen?Vangujjarbarnen riskerar att inte längre få röra sig i de skogar deras förfäder vistats i generationer.

Byledare för en Irula-byPusuvan är byledare i en by där Irula- och Sholigasfolk bor. Han undrar varför de inte längre får hämta vatten i den närliggande ån eller samla skogsprodukter som de alltid gjort.

Läs Arundhati Roys artikel i Outlook.

Fångad av en stormvind

Sunday, November 15th, 2009

Det som var tänkt att bli ett lugnt fältbesök hos en av Svalornas samarbetsorganisationer blev en dramatisk upplevelse av vädrets makter och – troligtvis – klimatförändringarnas effekter i Indien. När vi närmade oss Kotagiri i Nilgirisbergen mellan Tamil Nadu och Kerela föll de första regndropparna. Väl framme vid vårt guest house öste regnet ner. De få metrarna från bilen till dörren var nog för att bli genomblöta.

De kommande två dygnen fortsatte det ösa ner regn utan uppehåll. Ofattbara 80 cm föll över bergen dessa dagar, vilket man inte upplevt på över 30 år. Vägar stängdes av, hus spolades bort och människor dog av av hus- och vägras och fallande träd. Överallt hördes orden “roads blocked” – vägarna är blockerade, det går inte komma härifrån. Blöta och kalla kunde vi inte göra något annat än att vänta. Vänta på att det skulle sluta regna. Vänta på att våra genomblöta kläder skulle torka och våra frusna kroppar tina. Vänta på att vägarna skulle röjas upp så att vi kunde ta oss därifrån.

Efter två dygns regn och blåst lättade det lite så att vi kunde ta oss ut till de byar där vi, ironiskt nog, stödjer vattenprojekt. Vår resa fortsatte, om än på sippriga omvägar, med bussar som plötsligt stannade och lät sina passagerare gå några kilometer förbi de värsta passagen. För andra börjar nu ett gigantiskt arbete med att återställa alla de vägar och hus som spolats bort i ovädret. Och att sörja de många människor som förlorade livet i stormen.

Oväder i Nilgiris-bergenNerfallna träd

JordrasJordras

Kotagiri i Nilgiris-bergenStaden Kotagiri i Nilgirisbergen

Teplantage i NilgirisbergenTeplantage i Nilgirisbergen

Vem betalar för klimatkrisen?

Friday, November 6th, 2009

Klimatmötet i Köpenhamn närmar sig och klimatfrågan är på allas läppar också i Indien. Det märks varje gång jag öppnar en tidning och det märks när jag pratar med bönder. De fattiga på Indiens landsbygd möter varje dag klimatkrisens konsekvenser. I Karnataka i centrala Indien har byar spolats bort i översvämningarna. Här i Tamil Nadu är torkan så allvarlig att många bönder fått hela skördar förstörda.

Samtidigt som tidningarna rapporterar från översvämningar och torka diskuteras det häftigt huruvida Indien håller på att överge sin tidigare position i klimatförhandlingarna. Indien har tidigare varit ledande i kravet att de rika, utvecklade länderna ska ge teknologiskt och finansiellt stöd till de fattiga länderna för en grön övergång. Logiken är enkel: de rika länderna skapade klimatkrisen och blev rika på kuppen. Nu är det deras ansvar att betala för konsekvenserna.

Nu befarar många här att Indien, under amerikansk press, håller på att ändra inställning. Farhågan är att Indien ska acceptera bindande avtal utan direkt stöd från de rika länderna. Skribenter höjer röster om vikten av de nationella intressena och att Indien, under inga villkor, borde kompromissa med utveckling (läs: industrialisering).

Någonstans här tappar jag bort mig. För låt oss rika, som suttit i våra bilar, flugit kors och tvärs, ätit en massa kött och konsumerat oss till bristningsgränsen, betala för den galenskap vi ställt till med, i den mån det överhuvudtaget är möjligt att kompensera med pengar. Men ändå – var är Indien i allt det här? Indien har en gigantisk medel- och överklass, vars vanor och attityder minst sagt oroar mig. Staten kör bort fattiga människor från sina marker för att företag ska få bygga upp sina avgassprutande fabriker. Tillväxt, tillväxt, tillväxt. För de rika, vill säga.

De rika länderna har helt klart det största ansvaret för klimatkrisen. Det indiska toppskiktet står heller inte utan ansvar. Men medan de debatterar ansvarsfördelning, utsläppsnivåer och paragrafer i avtal fortsätter Indiens fattiga vara de som verkligen betalar priset för klimatkrisen.

Illustration i tidningen Outlook Tidningen Outlooks illustration av ansvaret för klimatkrisen.