Den indiska regeringen rustar för krig. Diskussioner förs huruvida armén och flygvapnet ska sättas in. Regeringen förser ”folkliga” milisen Salwa Judum med vapen. Operation Green Hunt håller på att ta form. Tidningarna går igenom strategier och politiker tittar bestämt in i kameran och säger att nu är det dags att göra slut på det som kallats Indiens största inrikespolitiska hot. Och nej, de pratar inte om fattigdom, kastsystemet, kvinnoförtrycket, klimatförändringarna eller trafiken. De pratar om maoisterna (även kallade naxaliterna).

De senaste åren har maoisterna fått allt större inflytande, framför allt i nordöstra Indien. Konflikten går tillbaka till mitten av 1960-talet. Maoisterna för sedan dess en väpnad kamp mot en stat de menar förtrycket folket. På väg mot det de kallar rättvisa dödar de människor som betraktas som fiender, framför allt poliser, men även bybor i de områden de håller till som inte bekänner färg eller misstänks stödja regeringen. Tidningarna är inte nådiga i sin kritik av dessa “våldsamma galningar”. De lyfter fram att det är ursprungsbefolkningen som drabbas hårdast då de hamnar i kläm mellan maoister och regeringsstyrkor/den ”folkliga” milisen. Men när jag läser lite noggrannare inser jag att även en stor del av maoisterna tillhör ursprungsbefolkningen. Och att maoisterna har ett oerhört starkt stöd i många områden där ursprungsbefolkningen är i majoritet. Var finns logiken i detta?

En förklaring skulle kunna vara statens hänsynslösa förtryck av ursprungsbefolkningen, desperat fattigdom och, kanske värst av allt för dessa människor, hotet att bli ifråntagna sin mark, sina traditioner, sina liv. Arundhati Roy, författare till bland annat De små tingens gud och Den oändliga rättvisans matematik, skriver i tidningen Outlook: ”If the tribals have taken up arms, they have done so because a government which has given them nothing but violence and neglect now wants to snatch away the last thing they have – their land.”

Sedan jag kom till Indien har jag mött människor från tre olika ursprungsfolk, vangujjarerna vid Himalayas fot och Irulas och Sholigas-folken i västra Tamil Nadu. Dessa tre gruppernas traditioner, inkomster och hela existens är hotade. Vangujjarerna för en ständig kamp för att få leva som nomader i skogarna vid Himalaya. Irula- och Sholigas-folken får inte längre röra sig i skogarna som samlare, vilket de gjort i många, många generationer tillbaka. Regeringen menar att skogarna ska skyddas som naturreservat. Det låter ju fint men frågan är hur det kommer sig att regeringen upplåter marker till storföretag som tillåts bedriva en sanslös exploatering av naturresurserna i dessa områden. De förstör inte bara den biologiska mångfalden utan också möjligheterna för ursprungsfolken att leva i skogarna. Storföretagen lägger enorma summor på att lobba för sin verksamhet. De har allt att vinna på ett krig mot maoisterna, på att motståndarna till deras verksamhet bekämpas med våld. Är de inte maoister, kan man alltid säga att de är maoister.

Kanske är det så att ”The Shining India” med de senaste årens mirakulösa tillväxt har ett enormt högt socialt och ekologiskt pris. Och att de människor som får betala priset nu kämpar emot. Arundhati Roy skriver ”Suddenly, it’s beginning to look as though the 10 per cent growth rate and democracy are mutually incompatible. To get the bauxite out of the flat-topped hills, to get iron ore out from under the forest floor, to get 85 per cent of India’s people off their land and into the cities (which is what Mr Chindambaram says he’d like to see), India has to become a police state. The government has to militarise. To justify that militarisation, it needs an enemy. The Maoists are that enemy”.

Maoisterna må använda förfärande metoder, men att avfärda dem som onda galningar är destruktivt. För många av de som anslutit sig till maoisterna är det troligtvis inte den väpnade kampen som lockar. Det är mer sannolikt den sista desperata handlingen för människor vars hela existens står på spel.

Vangujjarbarnen riskerar att inte längre få röra sig i de skogar deras förfäder vistats i generationer.

Pusuvan är byledare i en by där Irula- och Sholigasfolk bor. Han undrar varför de inte längre får hämta vatten i den närliggande ån eller samla skogsprodukter som de alltid gjort.

Läs Arundhati Roys artikel i Outlook.