Archive for February, 2010

Möte med Indiens (troligen) enda Västsaharaaktivister

Sunday, February 28th, 2010

Vandana och Blossom bröt mot skolans regler när de i hemlighet spred flygblad om Västsahara. De talar inte om för sina föräldrar att de håller föredrag om Marockos ockupation eftersom de skulle misstycka. Deras vänner undrar varför de engagerar sig för ett folk på andra sidan jorden. Varför inte snällt följa strömmen och nöja sig med att skaffa en utbildning, ett bra jobb, en man och barn och slå sig ner?

Jag träffar Vandana och Blossom på ett café i mångmiljonstaden Bangalore. Båda har flyttat hit för att utbilda sig och de pluggar psykologi, journalism och litteratur på en kristen skola. De flesta bättre skolor i Indien är privata och ofta knuten till en religion. Politik däremot, är desto mer känsligt. Ledningen på Vandana och Blossoms skola är livrädd för att kopplas samman med politik. Att tillåta en grupp på skolan jobba mot Marockos ockupation av Västsahara går bara inte.

Det var när Vandana och Blossom spenderade ett respektive två år i Norge på Sunds folkhögskola som de kom i kontakt med Västsaharafrågan. De lärde känna Rabab som är aktivist från Västsahara och träffade andra elever som besökt flyktinglägren. De fick veta att Västsahara är ockuperat av Marocko sedan 1975 i strid med internationell rätt. De fick också veta att en majoritet av det västsahariska folket sedan dess lever som flyktingar i läger i Algeriets öken. Och att de som blev kvar i det ockuperade Västsahara utsätts för diskriminering, förtryck och förföljelse. Som så ofta med Västsahara – den som en gång kommer i kontakt med frågan har svårt att släppa den. Väl hemma i Indien ville Vandana och Blossom göra något och höll några föreläsningar på sina skola. Det gick bra så länge de pratade allmänt om människorättssituationen.

De har nu en liten stödgrupp för Västsahara som de hemligt sprider information om på skolan. Svårigheterna är dels att motivera människor att engagera sig för ett land på andra sidan jorden och dels skolans strikta regler. Om några månader får de sin examen och hoppas sedan kunna besöka andra skolor och berätta om Västsahara mer öppet.

Jag blir alltid glad av att träffa Västsaharaaktivister. Att möta Indiens troligen enda och höra hur de, ofta i motvind, kämpar för frihet i Västsahara gör mig alldeles varm. Det finns hopp – för Västsahara och världen.

Indiens_enda_Vastsaharaaktivister

Bangladesh i bilder

Wednesday, February 24th, 2010

Bangladesh1Dhaka – en myllrande storstad med ständiga trafikstockningar.

Bangladesh2I Bangladesh, liksom i Indien, är det ofta kvinnor som utför det hårdaste arbetet.

Bangladesh3

Bangladesh4

Bangladesh5En bondegrupp i sydvästra Bangladesh.

Bangladesh6Risfält.

Bangladesh7

Bangladesh8En nyfunnen vän.

Årets bästa festival

Sunday, February 14th, 2010

Kvinnor i färgstarka saris dansar och sjunger. Några män blåser frenetiskt i sina trumpeter och det är bara de förbipasserande fordonens tutor som skär igenom ljudet. Bufflarna med sina bjällror runt de färgglada hornen rör sig i lugn takt framåt. Människor längst med vägen ansluter sig till festivaltåget. Överallt går uppklädda kvinnor. Detta är deras dag.

Jag är utanför byn Pastapur, några timmar från Hyderabad i delstaten Andra Pradesh i centrala Indien. Här firas för elfte året i rad en biodiversitetsfestival. Efter att i en månad ha rört sig från by till by är det idag dags för slutceremonin. Syftet med festivalen är att hylla biodiversiteten. För några månader sedan hade jag inte så mycket tankar eller kunskap om biodiversitet. Nu tänker jag att det är bland det mest genomgripande, radikala och viktiga vi kan sträva efter. Kvinnorna i byarna runt Pastapur har fått mig att inse varför.

På sextiotalet inleddes den gröna revolutionen i Indien. Den var dock varken grön eller revolutionär. Tanken var att Indien skulle öka produktionen av mat genom att satsa på kemiska bekämpningsmedel, konstgödsel och främjandet av två grödor: ris och vete. På några år hade jordbrukslandskapet ändrats helt. De traditionella grödorna millets (samlingsnamn för olika grödor, såsom hirs och sorgum) försvann allt mer och ris och vete både exporterades och låg snart på de flesta indiers tallrikar. Den tidigare så näringsrika kosten byttes ut och den traditionella kunskapen om odling försvann. Bönder skuldsatte sig för att ha råd att köpa bekämpningsmedel, gödsel och fröer.

I vissa områden fortsatte dock människor att odla millets. Kanske för att de inte hade råd att köpa in bekämpningsmedel. Kanske för att de ville hålla på sina traditioner. Kanske för att de var medvetna om hälsofördelarna. Fattiga kvinnor, daliter och ursprungsfolk har varit de främsta kunskapsbärarna när det gäller millets och biodiversitet. Detta syns tydligt i byarna runt Pastapur. Efter en guidning på ett av fälten får jag veta vilka system de har för sin odling. Hur de odlar många olika grödor på samma fält. Hur vissa blommor drar till sig skadedjur och därför strategiskt planeras vid fälten. Jag får besöka kvinnornas fröbanker. De byter fröer med varandra trots att det är förbjudet enligt indisk lag.

I festivaltåget fortsätter människor att dansa och sjunga. Vagnarna som dras av bufflarna är fulla av olika fröer. För kvinnorna verkar det självklart att sätta biodiversitet i ett större sammanhang. Det handlar om miljön och deras framtida möjligheter till försörjning. Om identitet och värderingen av kunskap. Om klimat och hälsa. Budskapet som dansas och sjungs fram i tåget är tydligt. Kunskapen om biodiversitet är avgörande för vår framtid och den står att finna hos kvinnor, daliter och ursprungsfolk på Indiens landsbygd.

Arets_basta_festival1

Arets_basta_festival3

Arets_basta_festival4

Arets_basta_festival5

Arets_basta_festival6Panchajat-ledaren deltog i festivalen. Han är politiskt vald ledare för området.

Arets_basta_festival8

Arets_basta_festival7