Biståndet har återigen hamnat i blåsväder. Denna gång kommer kritiken från den person som kanske borde vara dess främsta försvarare: Sveriges biståndsminister, Gunilla Carlsson. Hon menar att det inte går att se något resultat av bistånd och att det varit kravlöst och passivt. Som en konsekvens ska biståndet skäras ner. I en tid när antalet fattiga i världen ökar, när klimatförändringarna lämnar människor utan försörjningsmöjligheter och när matkrisen bokstavligt talat dödar fattiga människor hade jag önskat att ministern inte var så snabb i sina slutsatser. För mig är det tydligt att det kanske snarare ställts för höga krav på biståndet under de förutsättningar som ges. Det är också tydligt att biståndet faktiskt ger resultat. Och att om och när biståndet ska bytas ut, så bör det vara mot ett system som är mer radikalt – inte mindre.
Jag tror att det är viktigt att vara tydlig med i vilken miljö biståndet verkar. I ett land som Indien kämpar vi i våra projekt mot klimatförändringar, ett flertusenårigt kastsystem och ett ännu äldre patriarkat för att nämna några exempel. Med Sveriges mindre än 1% av BNI:n lyckas vi inte riktigt utrota dessa system och dess konsekvenser. Ibland lyckas vi rubba dem lite och då jublar vi. Vi kämpar också mot Sveriges och andra västländers hyckleri. För samtidigt som vi bekämpar fattigdom med bistånd, subventionerar vi vårt jordbruk vilket slår ut fattiga bönder i Syd inte bara från världsmarknaden utan också från de nationella marknaderna. Vi exporterar vapen som, förutom att döda människor, orsakar förstörelse som tar fler biståndskronor att bygga upp än någon regering någonsin lagt. Vi orsakar klimatförändringar som gör att de fattigaste av de fattiga på Indiens landsbygd står utan skördar. Listan kan göras lång. Under dessa förutsättningar vill regeringen att vi ska redovisa hur ett projekt för några tusen svenska kronor minskar HIV/Aids (oavsett om projektet handlade om det eller inte), vilka regionala och nationella effekter vi kan se och hur vi bidragit till fred och säkerhet. Vilka projekt i Sverige för några tusen skattekronor skulle vi ställa de kraven på? Det är helt enkelt inte rimligt.
Men under de förutsättningar vi har händer det saker. Ibland små och ibland större saker som faktiskt förändrar fattiga människors liv. Gunilla Carlsson säger att hon inte sett resultat av biståndet. Jag skulle önska att hon följde med mig till Dehradun i norra Indien. Där skulle vi snöra på oss gympaskorna och vandra några timmar rakt ut i skogen, upp mot Himalaya, för att stråla samman med några familjer från nomadfolket vangujjarerna. Jag önskar att de skulle plocka fram sina hälsokort, som de fått av regeringen efter en lång kamp med stöd av Svalornas partner SOPHIA och som ger dem samma rätt som andra invånare till sjukvård. Jag önskar att de skulle berätta för henne vad det innebär att kämpa för något så fundamentalt som rätten att inte bli nekad sjukvård för att man tillhör ett ursprungsfolk. Kanske skulle hon efter den resan sluta upp att säga att biståndet inte gett några resultat för det är faktiskt bara dumt.
Diskussionen om bistånd är sannerligen inte lätt, helt enkelt för att det inte är lätt att bekämpa fattigdom. Makt, risk för beroende, prioriteringar och förväntningar är inblandat. Mycket har gått fel genom åren. Min resa i tsunamibiståndets spår visade sorgligt tydligt hur fel det kan gå. Jag vill mer än gärna diskutera utmaningarna inom biståndet – och dess framtida existens. Men jag vill göra det med människor som vill gå längre, göra mer, vara radikalare.
Jag ser bistånd som ett steg mot ett mer långtgående och radikalt utjämningssystem. Med fördel kan det kopplas samman med en återbetalning av Nords historiska, sociala och ekologiska skuld till Syd. Låt oss inte stanna vid bistånd. Och kanske framför allt: låt oss ta strid mot den fattigdomsskapande politik Sverige idag bedriver.
Vangujjarbarn som efter en lång kamp av Svalornas partner SOPHIA nu fått rätt till utbildning.