Archive for January, 2010
I’m dalit, how are you?
Friday, January 29th, 2010Indiens daliter reser sig mot förtrycket
Sunday, January 17th, 2010För några år sedan tänkte jag att kastsystemet nog hörde till det förgångna och att Indien idag, med sin snabba utveckling och växande medelklass, inte längre till särskilt hög grad präglas av detta system. Jag tänkte att det nog inte längre kan vara så att människor föds till att bli kloakrengörare. Till att bli oberörbara. Till att förtryckas från att de föds till att de dör. Jag hade fel.
Det var när jag 2007-08 jobbade med ett ungdomsutbyte mellan Indien och Sverige som jag på allvar började intresserade mig för, och lära mig om, kastsystemet och dalitfrågan (daliter är de människor som tidigare kallats ”kastlösa”). Min indiska kollega Maran, som själv är dalitaktivist, fick mig att inse vad kastsystemet innebär. En gång hade han varit hemma i sin by på besök och när han kom tillbaka berättade han för mig att han träffat en gammal klasskamrat. De hade utbytt artighetsfraser och han hade berättat att han var på väg till Sverige. Klasskamraten blev genast intresserad eftersom de som kan åka till Europa eller USA har hög status i Indien. Hon ställde många frågor om hans jobb och Sverige. Sedan ville hon veta i vilken del av byn Maran bor. Det är ett säkert sätt att få reda på vilken kast någon tillhör utan att fråga rakt ut. I Indiens byar bor människor fortfarande uppdelade i olika områden beroende på kasttillhörighet. Maran svarade och klasskamraten förstod på svaret att han är dalit. Utan att säga något mer vände hon på klacken och gick därifrån. En vardagssituation. En alldaglig händelse. Som händer Indiens daliter om och om igen, dag efter dag.
Kastsystemet delar in människor i fyra olika huvudgrupper. Brahminerna är den högst stående gruppen och anses komma från guds panna. Kshatriya, är den näst högsta gruppen och anses komma från guds axlar. Vaishyas sägs komma från guds höfter och shudras, arbetarna, kommer från fötterna. Indiens daliter, däremot, anses inte komma från gud. De står under, utanför hela systemet. Varje grupp: brahminer, kshatriyas, vaishyas, shudras och också daliter, är indelade i många, många undergrupper, så kallade kaster, som har specifika yrken. Människor föds in i en kast och kan aldrig byta eller ta sig ur sin kast. De olika dalitkasterna har yrken som har lägst status i samhället och som anses smutsiga, som att städa toaletter, rengöra kloaker, tvätta kläder, sopa gator mm.
Eftersom daliterna står under systemet har de ansetts vara oberörbara. Oberörbar – smaka på ordet. Icke berörbar. En människa som inte kan, inte bör, inte ska beröras. Indiska konstitutionen förbjöd oberörbarhet 1950. Ca 200 miljoner människor lever dock fortfarande i en verklighet där de dagligen blir stämplade som oberörbara. Indiens daliter är förtryckta av ett system de inte kan ta sig ur. De föds in i en ordning där de anses smutsiga, förorenade. Ett av de tydligaste exemplen är att det fortfarande är vanligt att daliter serveras te i metallmuggar medan människor från de övre kasterna dricker sitt te i glas. Annars riskerar de högre kasterna att röra vid något som daliter rört vid. Att röra vid de oberörbara.
Velan är en man i fyrtioårsåldern som jobbar på en av Svalornas samarbetsorganisationer. Han är själv dalit. Han berättade för mig att han har en god vän som är brahmin. De träffas, tar i hand och umgås. Efter det är Velan övertygad om att hans vän genomgår en reningsritual när han kommer hem. Alla brahminer har en länk runt halsen. Efter att de tagit i en dalit tar de av sig länken och tvättar sig. När de tar på sig länken har de blivit renade. Daliter däremot kan aldrig tvätta sig rena. De föds och dör förorenade.
Snart sextio år efter att den indiska konstitutionen förbjöd oberörbarhet fortsätter systemet prägla människors medvetande. Men motståndet växer bland daliter som vägrar finna sig i detta. De anmäler brott och diskriminering. De protesterar och demonstrerar. Som en konsekvens har våldet mot daliter ökat. Motsättningarna mellan högkastiga hinduer och daliter trappas upp. Kanske är det så att utveckling innebär konflikter. Kanske är de högkastigas ökade våld ett tecken på att de sakta håller på att förlora makt. Jag hoppas det. Det är dags att det land som kallas världens största demokrati utrotar ett apartheidsystem där en femtedel av befolkningen stämplas som förorenade.
Dalit eller inte dalit?
Kurs för daliter om deras rättigheter. Här rollspel om daliters möjligheter att driva diskrimineringsfall.
Rollspel om ett dalitbarn som inte får följa med hem till sin vän som är högkastig.
Kursen avslutas med vilka strategier som finns för förändring!
”Hinduer kan inte vara terrorister”
Monday, January 11th, 20102002 låste någon dörrarna till en av tågvagnarna i Sabarmati Express vid staden Godhra i delstaten Gujarat, och tände sedan på vagnen. Över femtio hinduiska pilgrimer brändes levande.
Månaderna som följde utfördes hämndattacker mot statens muslimer. De torterades, våldtogs och höggs i bitar. De fick hinduiska tecken inskurna i sina sönderslagna kroppar, magarna uppskurna och glödande kol över och i sina kroppar. Deras hus, affärer och moskéer brändes och förstördes. Över två tusen människor dödades och hundratusentals flydde. Händelserna påhejades offentligt av det i Gujarat styrande hindunationalistiska partiet BJP. Det är klarlagt och allmänt känt att Gujarats ’chief minister’, omvald två gånger efter massakrerna, var en av hjärnorna bakom dåden.
Ingen vet än idag vem som låste dörrarna och tände på tågvagnen. Om det var en muslim. Statens hinduextremister behövde inte veta.
Knappt någon har blivit gripen för massakrerna. Hjärnorna sitter på den politiska toppen. Indiens muslimer, däremot, lever efter attackerna i New York 2001 och händelserna i Gujarat 2002, i rädsla. De utgör alltmer, tillsammans med daliter (tidigare kallade kastlösa) och minoritetsfolk, Indiens andraklasskikt.
Samtidigt har Indien antagit en antiterroristlag (Prevention of Terrorism Act, POTA). Fram till januari 2008 hade 287 personer åtalats under denna lag i Gujarat. Av dem var 286 muslimer och en sikh. Att de hinduer som är ansvariga för massakrerna mot muslimer skulle åtalas under POTA har inte varit aktuellt. BJP har deklarerat att ”hinduer kan inte vara terrorister”. På samma sätt som att kristna inte kan vara terrorister i väst. För terrorister är muslimer. Muslimer är terrorister.
Terrorismlagar är kontraproduktiva när de endast definierar en grupps våld som terrorism. Särskilt när det sker på så vaga, och ofta obefintliga grunder, som anklagelserna mot många muslimer. Och även om det var muslimer som tände eld på tågvagnen i Gujarat (eller låg bakom attackerna i New York 2001 eller i Mumbai 2008): Är det någon som tror att massakrer, förtryck, rädsla och en redan på förhand bestämd uppfattning att muslimer är terrorister leder till mindre extremism och färre terrorhandlingar?
Ljusspel i Kerela med en kristen kyrka, ett hinduiskt tempel och en muslimsk moské sida vid sida.
Are we ready?
Monday, January 11th, 2010När Gujarat stod i lågor och muslimer massakrerades ställde min favoritförfattare Arundhati Roy en fråga som jag vill ställa till mig själv och er:
”Fascism itself can only be turned away if all those who are outraged by it show a committment to social justice that equals the intensity of their indignation. Are we ready to get out of our starting blocks? Are we ready, many million of us, to rally, not just on the streets, but at work and in schools and in our homes, in every decision we take, and every choice we make? Or not just yet?”
En avslöjande resa
Monday, January 4th, 2010På pendeltåget till Chennais förorter möts en salig blandning människor. Jag går på en ”ladies only”-vagn och på väg till ett möte med en dalitaktivist betraktar jag människorna i min omgivning. Jag tittar nyfiket på kvinnan som säljer smycken, kammar, säkerhetsnålar, tops och många andra mer eller mindre nödvändiga saker. Hon rabblar upp vad hon har att sälja med stark och monoton röst. Jag tittar på medelklasskvinnorna med sina fina saris och handväskor som förmodligen är på väg hem från jobbet. Jag tittar på fnissande skolflickor i välstrukna uniformer.
En ung kvinna kliver på tåget och sätter sig mitt emot mig. Hon har utsläppt, långt hår, vit tunika och tajta jeans. Hon pratar intensivt i mobiltelefonen. Jag tänker att hon verkar frigjord. Västerländska kläder. Säkert från övre medelklassen. Säkert en kvinna som tar för sig. Efter ett tag tar hon fram en svart kappa. Jag tänker att hon kanske fryser eftersom det regnar ute. Hon börjar dock omsorgsfullt knäppa alla knappar i den hellånga svarta klänningen. När hon är klar tar hon fram en sjal som hon täcker hela håret med. En helt annan kvinna sitter framför mig. En beslöjad muslimsk kvinna. Inte frigjord. Som inte tar för sig.
Det blir smärtsamt tydligt hur utseende och attribut avgör hur jag ser på människor. Spontant tänkte jag: vilka normer och regler gör att du klär dig heltäckande när du ska hem? Kanske borde jag istället fundera över vilka normer som gör att hon väljer att klä sig västerländskt. Kanske är det befriande för henne när hon på slutet av dagen får ta på sig sina heltäckande kläder. Vad vet jag. Det var i alla fall inte så jag tänkte.
En annan kvinna kliver på tåget. Ung, max 18 år. Hon säljer bananer som hon bär i en stor korg på huvudet. Hennes kläder är smutsiga och trasiga och håret tovigt. Affärerna verkar inte gå så bra så hon ställer mödosamt ifrån sig korgen på ett säte, sätter sig bredvid och tar sig för den stora magen. Det ser ut som att hon ska föda vilken dag som helst. Jag tänker: varför ska du skaffa barn när du uppenbarligen inte kommer kunna försörja det? Du som är så ung.
Återigen avslöjar jag mig själv. Det är knappast hennes barn som är problemet. Det är inte hennes barn som kommer att bidra till att vi snart inte kan leva på denna planet. Hon har inte mindre rätt än någon annan att bringa nytt liv till jorden.
Två kvinnor och två blottlagda tankemönster. Min resa fortsätter och jag känner mig lite omskakad av mina avslöjade fördomar.