Archive for May, 2010

Indiens saknade döttrar

Saturday, May 22nd, 2010

För några år sedan såg jag filmen Ett land utan kvinnor på Göteborgs filmfestival. I början av filmen föds en flicka någonstans i Indien. När pappan får veta att han fått en dotter dränker han barnet. Många år senare försöker en annan far gifta bort sina söner, men det är omöjligt. Det finns bara män kvar i byn. En dag hittas en ung kvinna och hon tvingas gifta sig med mannens alla fem söner.

Det var en hemsk film, vars handling tyvärr inte är alltför långt ifrån verkligheten. I Indien dödas varje år tusentals barn – eller rättare sagt tusentals flickor. De dränks, begravs levande eller förgiftas. Förövarna är barnens egna föräldrar eller någon föräldrarna har anlitat. Logiken är enkel. Det är en alltför stor börda för många fattiga indier att ha döttrar. De har helt enkelt inte råd.

I Salem, ett distrikt några timmar från Trichy där jag bor, gör abortklinikerna reklam: ”Betala 500 rupier nu och spara 50 000 rupier senare”. De syftar till att en abort kostar 500 rupier, medan hemgiften när dottern ska gifta sig kostar 50 000 rupier. Vid ett bröllop betalar kvinnans familj en summa pengar och/eller gåvor såsom mopeder och guld till mannens familj. Jag kan inte förstå det på annat sätt än att kvinnan ses som en börda eftersom hon (traditionellt) inte kommer att tjäna några pengar till familjen. Att hon däremot kommer att vara den som sköter hemmet, barnen, mannens föräldrar och jordbruksarbetet räknas inte. Ofta rör sig hemgiften om enorma summor och de flesta familjer med döttrar sparar hela livet. Många sätter sig hellre i skuld än att inte kunna gifta bort sina döttrar. Skammen över att ha en ogift dotter är så stor att den oftast inte är ett alternativ.

Enligt FN saknas 62 miljoner indiska flickor och kvinnor. Det går 927 kvinnor på 1000 män. I Salem, som har bland de värsta siffrorna i landet, går det runt 750 kvinnor på 1000 män. Det innebär att en fjärdedel av alla kvinnor saknas. Många blev aborterade just för att de var flickfoster. Andra dödades precis efter att de föddes. Ytterligare har bragds om livet i vuxen ålder.

Orsaken till det omfattande dödliga våldet mot flickor och kvinnor är det mansdominerade samhället som tillskriver män ett högre värde än kvinnor. Hemgiften är ett av många exempel på detta. Våldet och dödandet sker i en utsträckning att det är läge att tala om folkmord. Fler flickor har dödats i Indien de senaste åren än i alla terroristdåd och tsunamis tillsammans. Jag ser fram emot att den indiska regeringen deklarerar våldet mot kvinnor som det största hotet mot sin befolkning. Jag ser fram emot ett internationellt ministermöte där detta folkmord diskuteras. Jag ser fram emot att feministiska rörelser runt om i världen sätter detta på dagordningen. Är inte 62 miljoner indiska flickor och kvinnor värda det?

Saknade_flickor

Posted in Genus | 2 Comments »

Om makt

Thursday, May 13th, 2010

Den senaste tiden tycker jag mig ha förstått lite mer om makt och maktutövning. Mina insikter fick jag på polisens utlänningsavdelning och i ett möte med min hyresvärd.

För att få uppehålla mig i Indien med ett arbetsvisum var jag tvungen att registrera mig hos polisen och där få ett certifikat som säger att jag har rätt att vara här. Första gången jag klev in på polisstationen var jag naivt hoppfull och till och med lite nyfiken. Poliskonstapeln bad mig sitta ner och vänta. Efter att ha väntat i korridoren på en smutsig plaststol i ungefär en timma förstod jag att ingenting skulle hända om inte jag drev på. Jag knackade på hos konstapeln. Han tittade förstrött på mig och jag förklarade mitt ärende.
- Kom tillbaka imorgon, svarade han.
Kunde han inte sagt det från början? Nåväl. Jag frågade vad jag skulle ha med mig och han meddelade att jag bara skulle ha med mig passet och komma klockan tre. Tio i tre nästa dag var jag på plats i polishuset. Jag fick veta att polisen jag skulle träffa var på möte och skulle komma senare. En och en halv timma senare dök han upp. Han bad mig fylla i två blanketter och komma tillbaka med diverse brev och passfoton en annan dag.
- Din kollega sa att jag bara skulle ta med mig passet, försökte jag men gav snart upp.

En till synes ändlös process hade satt igång. De kommande sju besöken blev jag hänvisad att vänta i korridoren, bortviftad, avbruten, ignorerad och varje gång tillsagd att ta med mig något nytt papper eller brev. Istället för att säga ifrån blev jag artigare och trevligare för varje besök, av ren desperation. Jag smörade och underkastade mig och klämde in ”thank you, Sir” i varje mening. Jag insåg att det var enda sättet. Underkastelse. När jag väl fick mitt certifikat var jag så glad att jag ville krama poliskonstapeln. Äntligen. Vad snäll han var ändå. Allt var glömt.

Jag hade bara hört talas om hyresvärden innan. Så helt plötsligt stod han vid min dörr och begärde att få komma in. Det var inte precis nystädat och jag hade bröd i ugnen. Han började gå runt och syna alla rum. Jag hade meddelat honom att golvet i hallen hade spruckit och han gick fram och tittade på detta med bister min.
- Hur hände detta, frågade han.
Jag förklarade att det var problem med hela golvet i hallen. Det var luftbubblor under plattorna, vilket ledde till att en platta sprack. Jag pekade på ojämnheterna för att visa.
- Nej, svarade hyresvärden. Du har tappat något och därför har golvet gått sönder. Nu får du betala.

Jag blev chockad och upprörd och förklarade att jag inte alls hade tappat något och pekade igen på ojämnheterna. Jag lade till att en golvläggare tittat på golvet och han menade att det var dåligt gjort från början. Jag såg att hyresvärden blev arg och mindes att jag fått veta att han utan anledning sagt upp familjen under mig. Han upprepade att orsaken till att golvet gått sönder var att jag hade tappat något och fortsatte med att kommentera min städning. Han uppmanade mig att skaffa tjänstefolk och skällde lite på mig för att jag använde tempelrummet som förråd. Sedan gick han.

Tre dagar senare hade golvläggarna fixat golvet och jag bad en kollega på en samarbetsorganisation att prata med hyresvärden. Vi kanske kunde betala halva var. Min kollega återkom med bister min.
- Hyresvärden vägrade betala. Och så höjde han hyran retroaktivt. Vi måste betala in extrapengar för förra månaden och för denna. Vi kan inte säga något, då sparkar han ut dig. Förhoppningsvis är han tyst något halvår nu, meddelade min kollega.

Mötena med dessa människor, med makt att kasta ut mig ur landet och ur mitt hem, har fått mig att inse hur makt fungerar. Att det handlar om rätten att definiera hur saker ska gå till och vad som hänt och inte hänt. Om det är sanning eller inte spelar ingen roll.

Känslan av maktlöshet har gjort mig frustrerad, orolig, arg och osäker. Jag tänker på flyktingarna från Sri Lanka som stod efter mig i kön på polisens utlänningsavdelning. Jag tänker på fattiga dalitfamiljers möten med sina hyresvärdar. Jag är privilegierad i detta land. Min maktlöshet går inte att jämföra med deras. Men den har gett mig en lite djupare förståelse för maktutövningens mekanismer och vilka processer den sätter igång hos de maktlösa. Plötsligt förstår jag hur den kan leda både till passivitet och till ilska och i förlängningen våld.

Om_makt1En annan bild av makt/löshet. En tiggare på Hyderabads gator.

Om_makt2En annan bild av makt/löshet. En vakt övervakar teplockande kvinnor.

Posted in Utvecklingsfrågor | 1 Comment »

Bevisen som avslöjar kastsamhällets brott

Friday, May 7th, 2010

När jag kliver in i Evidence lokaler möter jag en kvinna på väg ut. Jag hälsar på henne och sätter mig sedan ner med Kathir, Yhiligam och Andal, som jobbar på daliträttsorganisationen Evidence.
- Hennes bror blev mördad för några veckor sedan. Hon har varit här för att få stöd och rådgivning, berättar Andal. Jag tittar efter kvinnan jag mötte. Hennes bror blev mördad för att han var dalit. För att han fötts in i ett förtryck som slutligen blev hans död. Jag undrar om det är vanligt med så grova brott mot daliter. Kathir letar fram foton på sin dator och visar mig. Bilder på sargade kroppar. Jag tittar på bilderna av en dalit som precis blivit dödad. På blodet. På skrikande anhöriga. På chockade vittnen.

De senaste åtta månaderna har jag träffat många organisationer, framför allt i södra Indien. En av de som gjort allra starkast intryck på mig är Evidence. Kanske för att jag trots alla fruktansvärda foton och berättelser gick därifrån med ett leende på läpparna. Organisationer som Evidence visar att det finns hopp.

Kathir, som grundade Evidence, deltog på FN:s konferens mot rasism i Durban 2001. Där hörde han indiska regeringsrepresentanter lobba för att kast inte skulle räknas som en diskrimineringsgrund. Han lyssnade när de berättade för omvärlden att Indien inte har något kastsystem längre och att daliter inte förtrycks. Han insåg att för att bemöta denna bild nationellt och internationellt krävs bevis. När han kom hem bildade han organisationen Evidence.

Evidence ger direkt stöd till offer för kastrelaterat våld och jobbar förebyggande genom att visa på diskriminering genom undersökningar och studier. De får snabbt reda på när ett brott begåtts av volontärer och genom att scanna tidningarna. Ett ”fact finding mission” skickas till platsen. De fotar och intervjuar offer, anhöriga och vittnen. Bevis och material samlas in. Efter det sammanställer Evidence en rapport och samlar en lokal stödgrupp runt offret. Sedan undersöks möjligheterna att driva fallet rättsligt. Evidence stödjer offret hela vägen till domstolen.

Evidence har också utfört en mängd studier om diskriminering och oberörbarhet. De fick till exempel dalitledare runt om i landet att beskriva hur de blev diskriminerade i sina jobb så till det grad att de inte kunde fungera som de faktiska ledarna. Detta blev förstasidesnyheter på de största nationella tidningarna i Indien.

Innan jag lämnade Evidence berättade Yhiligam och Andal om ett fall de nyligen drivit. De hörde talas om att en dalit tvingast äta mänsklig avföring – något som genom historien varit en vanlig behandling av daliter som högkastiga ansett inte underkastar sig tillräckligt. Tidningarna fick nys om fallet och skrev en artikel. Domstolen i området väckte åtal, vilket är unikt utan en anmälan från offret. Domstolen i området gav collectorn, ledaren för området, i uppgift att genomföra en undersökning av fallet. Collectorn, som inte ville att hans område skulle förknippas med sådana brott, skrev en falsk rapport. Bland annat tvingade han dalitledare skriva under på att detta inte hänt, utan att de visste vad de skrev under. När Evidence hörde talas om fallet skickade de ett ”fact finding mission” till byn och gjorde sin egen undersökning. De pratade med anhöriga, vittnen och dalitledare.

Efter att Evidence mobiliserat folk i byn var det många som stod på offrets sida. Han hade gått under jorden efter kränkningen, men när Evidence hittade honom gick han, tillsammans med hundratals stödjande bybor, i samlad trupp till domstolen, som aldrig sett en sådan folkmassa på en rättegång. Stödet gjorde att han vågade berätta vad som hänt. Med Evidence bevis blev två högkastiga män dömda till fängelse för brottet.

Högkastiga som tvingat daliter äta mänsklig avföring får sina straff. För några veckor sedan fritogs 32 dalitslavarbetare i norra Tamil Nadu. Våldtäksmän grips. Högkastiga poliser som begått kastbrott blir av med jobbet. Politiker som menar att det inte finns några dalitbarnarbetare avslöjas med bevis som gör att de står mållösa. Förtrycket mot daliter må vara kompakt. Men det är sannerligen motståndet också.

Evidence1 Tribunal där dalitkvinnor och ursprungskvinnor vittnar om övergrepp.

Evidence2 Evidence anordnar kurser för människorättsaktivister. Här har de en värderingsövning. En man har våldtagit och mördat en dalitkvinna. Polisen torterar förövaren för att få honom att erkänna. Är det rätt eller fel?

Evidence3 På Evicence kurs för människorättsaktivister.

Evidence4 På Evicence kurs för människorättsaktivister.

Evidence5 Yhiligam, som jobbar på Evicence.

Posted in Daliter | 6 Comments »