Jag tänker på känslan av att sticka ner fingrarna i en kikärtsmasala och blanda runt med riset och riktigt känna med alla sinnen. Jag tänker på det brutala uppvaknandet det innebär när jag sitter på bussen i mina egna tankar och ett mötande fordon tutar precis när vi möts. Det ekar i huvudet. Jag tänker på grönsaksstånden vid mitt hem i Trichy, på limefrukternas starka gröna färg. Jag tänker på lukten vid busshållplatsen i Trichy. På ljudet av barnens lek en tidig morgon i byn Kilpenathur. Jag tänker på den gamla tandlösa mannen utanför min favoritrestaurang och på hans leende. Jag tänker på böneutrop från kyrkor och moskéer. På hur ryggen känns efter en natt på stengolv. Jag tänker på försäljarnas klockor ute på gatan. På känslan av litenhet när Himalayas snöklädda berg sträcker ut sig framför mig. På milsvidda gröna risfält. Jag tänker på Selvis leende när hon för första gången stolt visade upp sin affär.
Jag har levt med alla sinnen på vid gavel. Jag har känt, luktat, smakat, sett och hört. Indien har fått mig att känna mig så levande.
Jag tänker också på ursprungsfolket van gujjarerna som kämpar för sin rätt att leva i skogarna. På den sena kväll när jag somnade vid elden till deras engagerade röster. Jag tänker på dalitaktivisterna som kämpar mot ett mångtusenårigt förtryck. På vilken motståndshandling det kan vara att hämta vatten i byns brunn. Jag tänker på de aktivister som är först på plats när högkastiga mördat, våldtagit eller misshandlat daliter. På deras kraft och mod. Jag tänker på Selvi som vägrar låta samhället trycka ner henne. Som sprudlar trots hur samhället ser på henne som kvinna, fattig, dalit och änka. Jag tänker på de som ser igenom indiska statens försök att marknadsföra ”the shining India”. På de som kämpar emot tvångsförflyttningar av de allra fattigaste när statens bygger sina så kallade utvecklingsprojekt. Jag tänker på HBT-personerna i Bangalore. På transpersonen Sneha som åker runt bland skolor och pratar om HIV. Jag tänker på alla de aktivister som tror på, och arbetar för, en annan utveckling. Ni, och inga andra, är det bästa med Indien.
Jag gjort mitt bästa för att stödja er. Och jag vet att ni besitter kunskapen, modet och handlingskraften att förändra Indien. Nu är det dags för mig att åka hem till Sverige. För nu måste jag föra min kamp. Jag behövs i det land som toppar listan över koldioxidutsläpp. Där rasister sitter i riksdagen och regeringen ser ekonomisk tillväxt som en lösning och inte ett problem. Där kvinnor förvägras samma lön som män för lika arbete. Där HBT-personer diskrimineras. Där papperslösa lever i skräck. Där apatiska flyktingbarn skickas ut med chartrade flygplan. Där man exporterar mer vapen per capita än någon annat land. Där man tar ställning mot diktaturer och ockupationsmakter bara om det går hand i hand med ens ekonomiska och politiska intressen. Men också där fina aktivister kämpar mot allt detta. För en annan utveckling. Ni, och inga andra, är det bästa med Sverige. Och nu vill jag vara med.
Där, i det landet, hittar ni mig ett tag framöver.
