Jag hade tackat ja till att hålla tal om socialt entreprenörskap och Corporate Social Responsibility (CSR) på Centre for Women’s studies i Trichy. När jag väl stod inför publiken blev jag nervös. Jag hade inte förberett mig på att få tala precis före två män från relativt stora företag i Trichy, som precis innan hade berättat att deras företag inte hade några som helst negativa sociala inverkningar och att de minsann hade byggt en skola åt fattiga barn. Jag hade inte förberett mig på att det skulle vara så lite kritik i atmosfären.

Det är dumt att ändra sitt tal i sista sekund så jag höll talet såsom jag hade förberett. I första delen berättade jag om storföretagens framfart i Indien. Jag berättade om hur Vedanta vill påbörja borrning efter bauxit i bergen i Orissa trots att området är skyddat och trots att tusentals adivasis (ursprungsfolk) är beroende av skogarna för sina livsuppehällen, för sin identitet, för sin existens. Jag berättade om hur Coca-Cola etablerat fabriker som pumpar upp vatten och gör att grundvattennivån i många områden sjunkit från 15 meter till 150 meter. För att göra en liter Coca-Cola går det åt nio liter vatten. Befolkningen i en by i Kerala där Coca-Cola har en fabrik gör tålmodigt motstånd, för där har de inte längre rent vatten att dricka. De fattiga barnen i området dricker inte Coca-Cola, det har de inte råd med. Numera dricker de inte heller rent vatten. Jag berättade om Union Carbide, ägare till konstgödsel-fabriken i Bhopal som en natt 1984 började läcka ut farliga gaser. Ingen vet hur många som dog den natten och veckorna därefter. En gissning är 10-15 000 människor. En halv miljon människor skadades och minst 120 000 människor lider av olyckan än idag. Ingen har tagit sitt ansvar för det som hände. Ägarna till fabriken har inte ens bemödat sig att ta bort de farliga gifter som dumpats utanför den nedstängda fabriken, vilket gör att vattnet fortsätter att förorenas.

Det finns goda skäl att vara skeptisk mot företag. Står det inte i ekonomiboken att ett företags enda syfte är att gå med vinst? Detta i kombination med ett kapitalistiskt system där få tjänar och många jobbar, möjliggör för företag som Vedanta, Coca-Cola och Union Carbide.

Men jag stannade inte där i mitt tal. Det hade varit för enkelt (och inte riktigt passat in på temat). Alla företag är inte onda. Det finns företag vars enda syfte INTE är att tjäna pengar. Ekonomiboken hade fel. Martins ickevåldsföretag vill inte bara tjäna pengar. Affären som säljer ekorättvisa unisexbarnkläder vill inte bara tjäna pengar. Alvines dataföretag som jobbar för att servrarna ska drivas på förnyelsebar energi och som säger nej till kunder som samarbetar med Migrationsverket vill inte bara tjäna pengar. De är alla sociala entreprenörer – människor som använder en del av den privata sfärens strategier och metoder för att verka för ett bättre samhälle. I like!

Efter att ha varit på seminariet på Centre for Women’s studies känner jag att det är mer komplicerat med CSR. Herrarna från företagen höll låda i timmar och visade mängder av power-point-bilder över skolor de byggt och matpaket de delat ut som en del av CSR. Jag är skeptisk mot när företag som Coca-Cola stoltserar med Code of Conduct och CSR, så länge de inte hanterar det faktum att människorna i byarna där deras fabriker ligger inte längre har tillgång till rent vatten. Jag är också skeptisk till att företag ska bedriva någon slags välgörenhet, som verkar vara trenden här. När företag, som helt saknar kunskap om utvecklingsfrågor och förändringsarbete, bedriver socialt arbete är det rent av farligt och kontraproduktivt. Kommer människorna i byarna där de tillhandahåller skola eller sjukvård, anmäla dem om de förgiftar dricksvattnet?

Alla företag har inte som enda syfte att tjäna pengar. De som har det, bör vi vara efter som iglar tills de slutar ha det.

Kvinnor demonstrerar för att företaget som nu äger Union Carbide ska hållas ansvariga för olyckan i Bhopal 1984. Fotot kommer från www.flickr.com/photos/therebel68/231583728/