Även om jag ofta hamnar i helt nya sammanhang brukar det, mitt i allt nya och främmande, oftast finnas något att hänga upp tankarna på. Människor jag delar perspektiv eller ideologi med. Gemensamma idéer och mål. Liknande analyser. När jag besöker vangujjarerna, nomadfolket i Himalayas skogar, finns inget sådant. Ingen igenkänning. Inget bekant.

Några äldre vangujjarmän med vita mössor och långa skägg kommer fram till oss. De hälsar varmt på Manto från vår samarbetsorganisation. De tittar knappt på mig. Ska jag tycka att det är sunt och bra att de struntar i mig – vit och från en biståndsorganisation – eller ska jag tänka att det representerar ett patriarkalt tänk som jag inte ställer upp på?

Jag blir fortsatt mer eller mindre ignorerad tills den äldste och mest respekterade vangujjaren börjar skämta med mig. Han gör det med samma stolta min och samma sträckta rygg som innan. Jag vet inte hur jag ska tolka det hela. Jag är i ett sammanhang där jag inte fattar någonting. Det som spelar roll är hur bufflarna mår. Om det finns tillräckligt med bete åt djuren. När de ske ge sig iväg på sina vandringar i skogen. Det jag kan: läsa, skriva, blogga, skriva projektplaner och hantera budgetar, har ingen betydelse här. Min familj äger inga bufflar.

På kvällen höjs rösterna runt elden. Två män verkar vara osams. Jag försöker förstå vad konflikten handlar om. Kanske politik? Eller en familjetvist? Nej, det visar sig att den ena mannen anklagar den andra för att ha låtit sina bufflar äta av de träd som är tilldelade den första mannens bufflar. Det är viktigt. Det spelar roll.

Jag har svårt att beskriva och tolka vangujjarerna. Ska jag tänka att de är jämställda för att det verkar gå lätt för unga kvinnor att skilja sig från män de inte vill leva med eller ojämställda för att kvinnorna inte deltar på mötena där viktiga beslut fattas? Ska jag tänka att de är rika för att de äger flockar av bufflar eller fattiga för att de inte har några prylar? Ska jag tänka att de är bildade för att de besitter en enorm kunskap om naturen eller obildade för att de inte kan skriva sina namn?

Jag heter Kristin. Jag har inga bufflar. Jag förstår ingenting. Och jag har nog aldrig varit med om någonting så nyttigt.

Jag vandrar ut i skogen på gränsen mellan de nordindiska delstaterna Uttar Pradesh och Uttarakhand för att besöka vangujjarer, några av Indiens ursprungsfolk. Jag andras in den rena luften och kan inte påminna mig att jag någonsin upplevt sådan tystnad i Indien. Men i den skog jag vandrar i pågår en kamp som snart inte kommer föras i det tysta. Det är vangujjarernas kamp för den skog de är helt beroende av. Det är en kamp för respekt, identitet och överlevnad.

Vangujjarerna är ett muslimskt buffelskötande nomadfolk och det enda ursprungsfolket i denna delen av Indien som inte är bofasta. För ett århundrade sedan rörde sig vangujjarerna över stora områden som innefattade Afghanistan, Pakistan, Kashmir och norra Indien. Allt eftersom gränser fastslagits har deras nomadtillvaro blivit mer och mer begränsad. De flesta vangujjarer har tvingats bli bofasta och integreras med den övriga befolkningen. De vangujjarer jag besöker tillhör den minoritet som fortfarande vandrar i norra Indiens skogar.

När vi når den khol (en liten utspridd by av hyddor) som vi ska besöka, har vangujjarerna nyligen kommit tillbaka från bergen. På vinterhalvåret bor de här, i skogarna vid Himalayas fot, med sina bufflar. Framåt april blir det för varmt för bufflarna och vangujjarerna packar ihop allt de äger och vandrar norrut – upp mot snögränsen. Det är en tuff vandring som tar upp till en månad. Bufflarna är en helt central del av vangujjarernas liv och tillvaron kretsar kring att hitta mat och vatten till dem. Det är också bufflarna som visar vägen när vangujjarerna ger sig ut på sina årliga vandringar.

För några år sedan höjdes röster för att skydda Indiens allt mer hotade skogar. Att hålla ursprungsfolken borta från skogarna ansågs vara ett sätt. Delstaterna där vangujjarerna vandrar krävde att de skulle göra skriftliga ansökningar för att få röra sig i skogarna. I stort sett alla vangujjarer är analfabeter och saknade helt erfarenheter av kontakt med myndigheter och den byråkrati den indiska statsmakten utgör. De blev helt beroende av hjälp utifrån för att lämna in sina ansökningar. Varje år har inneburit förseningar och hårda strider med skogsdepartementet vars system inte är anpassat efter nomader som rör sig över delstatsgränserna. Departementet har krävt mutor för att överhuvudtaget ge tillåtelsen att förflytta sig. Förseningarna har lett till att bufflar dött och vangujjarerna, som är helt beroende av bufflarna för sin överlevnad, har stått maktlösa.

Men så 2008 kom lagen som väcker vangujjarernas hopp. Forest rights Act erkänner ursprungfolks och andra skogsfolks rätt till den skog där de levt i generationer. De har rätt till samma aktiviteter som de utförde för 75 år sedan. De som samlade ved för 75 år sedan har rätt att göra det idag. De som lät sina djur beta i skogarna för 75 år sedan har rätt att göra det idag. De som levde i skogarna för 75 år sedan har rätt att göra det idag. Lagen finns alltså där. Men den följs inte. I delstaten Uttarakhand som jag besöker har implementeringen överhuvudtaget inte påbörjats.

På kvällen deltar jag i ett möte där det diskuteras hur kampen om skogen ska utformas. Vangujjarerna är medvetna om sina rättigheter. Efter några timmars diskussion kring elden i hyddan med flera stopp för det söta teet enas de om strategier som innefattar att samla åsikter från vangujjarer från ett stort område och använda en annan lag – Right to Information Act – för att kräva information från regeringen om hur implementeringen går. De kommer att hålla de tjänstemän som inte följer den nya lagen ansvariga.

Att stänga ute vangujjarerna från den skog som rimligen måste kallas deras och försvåra för dem att leva sina liv är ett sorgligt stycke av Indiens historia. Ibland har det hävdats att skogarna ska skyddas som nationalparker och då kan inga människor bo där. Man kör ut ursprungsfolk för skogens skull. Det är ironiskt att de människor som levt i och med naturen i generationer är de som anklagas för att förstöra den. Dessutom är det märkligt att regeringen, om de nu vill skydda skogarna, kontrakterar ut den till företag som bedriver gruvdrift och förstör skogen för en oöverskådlig framtid.

Vangujjarerna är nomader i en värld av gränser. Skogsfolk i en värld av urbanisering. Analfabeter i en värld av byråkrati. De utkämpar nu sitt livs kamp. Kampen om skogen.

En kostymklädd man berättar sakligt att metallerna under berget där ursprungsfolket Na’vi lever är värda så mycket att inget pris är för högt att betala. En kamouflageklädd man tittar lite senare ut över en grupp soldater och förklarar att vildarna ska besegras. Na’vi-folket på planeten Pandora tar hjälp av naturens krafter, djuren och sina förfäder i kampen för att skydda sina liv, sin existens, allt som heligt och allt som betyder något för dem. De ska försvara sig mot angreppet. De kostym- och kamouflageklädda svarar att ”terror ska bekämpas med terror” och gör sig redo att utrota Na’vi. Inget pris är för högt.

Jag tittar på filmen Avatar på flyget på väg till Indien. Efteråt stirrar jag tomt framför mig. Livrädd. Jag är på väg till ett land vars regering säljer ut skogar och berg till företag som ska borra efter bauxit, järn och andra metaller. Detta utan hänsyn till att ursprungsfolk levt där i generationer. Kvar lämnar de hål i naturen och drar sedan vidare till nästa ställe. Ännu djupare är de hål de lämnar i människorna. För de ursprungsfolk som lever i dessa skogar och berg är det inte bara att dra vidare. Deras förfäder, deras natur, deras rötter och deras livsuppehällen tas ifrån dem. Vissa saker är ovärderliga. Vissa saker borde inte ha något pris.

I Avatar gör Na’vi-folket motstånd. Många förlorar livet, men de är inte beredda att ge upp utan en kamp. Det är inte Indiens ursprungsfolk heller. Kriget pågår här och nu, på olika fronter och med olika metoder. Den väpnade motståndskampen sprider sig. Naxaliterna har blivit den rörelse som fångar upp de exploaterade ursprungsfolken. Det är naturligtvis en stor skillnad mellan maktlystna naxalitledare och de fattiga kvinnor och män som ansluter sig som ett sista desperat försök att skydda sin existens. För dem handlar det om självförsvar.

Rätten till självförsvar finns inskriven i den svenska lagen. Om jag blir anfallen har jag rätt att värja mig med fysiska medel för att förhindra att jag blir skadad. Det är också en internationellt erkänd princip, som bland annat använts flitigt av USA och Israel. Enligt denna princip borde de ursprungsfolk vars liv hotas av regeringars och företags exploatering, ha rätt att försvara sig. Det är svårt att föreställa sig ett grövre våld än det som i utvecklingens och tillväxtens namn riktas mot ursprungsfolk i länder som Indien. När de slår tillbaka, hittills med en liten bråkdel av det våld de själva mött, blir de kallade terrorister som ska bekämpas och utrotas. Det gäller dottern som såg sin mamma bli våldtagen. Det gäller mannen som såg sin bror sprängas i bitar. Det gäller familjen vars hem sattes i brand. Gör de motstånd är de terrorister. Allihop.

De verkliga våldsutövarna; ockupationsmakterna, militärerna, företagen och regeringarna slipper lindrigt undan. Västvärlden talar varmt om mänskliga rättigheter men tiger när företag utsätter ursprungsfolk i andra delar av världen för strukturellt och fysiskt våld i sin strävan efter profit. Allt för att behålla den ekonomiska och politiska makten. Det påminner alltför väl om slaveriets och kolonialismens dagar.

Na’vi- folket går samman med andra förtryckta grupper och segrar. Kanske kommer den dagen när världens ursprungsfolk och andra exploaterade grupper går samman – gärna då utan en västerländsk hjälte som i Avatar. Jag hoppas att de väljer en fredlig kamp. Jag tror inte på våld som motstånd. Jag tror att det förstör och förgör inte bara de som möts av det utan också de som utövar det. Men om vi inte agerar mot det våld ursprungsfolken utsätts för ger vi dem inte så mycket val. Om de då inte väljer en fredlig kamp kommer jag att förstå dem. Med kniven på strupen är det ibland svårt att förhandla med fredliga metoder. Låt oss behålla huvudet kallt när vi talar om detta. Ha proportionerna klara för oss. Det är skillnad mellan anfall och försvar. Mellan ockuperad och ockupant. Mellan maktens våld och de förtrycktas.

Ursprungsfolket vangujjarerna i Uttarakhand i norra Indien.

Flicka ur vangujjarfolket. Vad har hon för framtid?