Där mina sanningar blev mindre sanna

November 21st, 2010

Även om jag ofta hamnar i helt nya sammanhang brukar det, mitt i allt nya och främmande, oftast finnas något att hänga upp tankarna på. Människor jag delar perspektiv eller ideologi med. Gemensamma idéer och mål. Liknande analyser. När jag besöker vangujjarerna, nomadfolket i Himalayas skogar, finns inget sådant. Ingen igenkänning. Inget bekant.

Några äldre vangujjarmän med vita mössor och långa skägg kommer fram till oss. De hälsar varmt på Manto från vår samarbetsorganisation. De tittar knappt på mig. Ska jag tycka att det är sunt och bra att de struntar i mig – vit och från en biståndsorganisation – eller ska jag tänka att det representerar ett patriarkalt tänk som jag inte ställer upp på?

Jag blir fortsatt mer eller mindre ignorerad tills den äldste och mest respekterade vangujjaren börjar skämta med mig. Han gör det med samma stolta min och samma sträckta rygg som innan. Jag vet inte hur jag ska tolka det hela. Jag är i ett sammanhang där jag inte fattar någonting. Det som spelar roll är hur bufflarna mår. Om det finns tillräckligt med bete åt djuren. När de ske ge sig iväg på sina vandringar i skogen. Det jag kan: läsa, skriva, blogga, skriva projektplaner och hantera budgetar, har ingen betydelse här. Min familj äger inga bufflar.

På kvällen höjs rösterna runt elden. Två män verkar vara osams. Jag försöker förstå vad konflikten handlar om. Kanske politik? Eller en familjetvist? Nej, det visar sig att den ena mannen anklagar den andra för att ha låtit sina bufflar äta av de träd som är tilldelade den första mannens bufflar. Det är viktigt. Det spelar roll.

Jag har svårt att beskriva och tolka vangujjarerna. Ska jag tänka att de är jämställda för att det verkar gå lätt för unga kvinnor att skilja sig från män de inte vill leva med eller ojämställda för att kvinnorna inte deltar på mötena där viktiga beslut fattas? Ska jag tänka att de är rika för att de äger flockar av bufflar eller fattiga för att de inte har några prylar? Ska jag tänka att de är bildade för att de besitter en enorm kunskap om naturen eller obildade för att de inte kan skriva sina namn?

Jag heter Kristin. Jag har inga bufflar. Jag förstår ingenting. Och jag har nog aldrig varit med om någonting så nyttigt.

Dar_mina_sanningar_blev_mindre_sanna2

Dar_mina_sanningar_blev_mindre_sanna3

Dar_mina_sanningar_blev_mindre_sanna4

Dar_mina_sanningar_blev_mindre_sanna1

Kampen om skogen

October 31st, 2010

Jag vandrar ut i skogen på gränsen mellan de nordindiska delstaterna Uttar Pradesh och Uttarakhand för att besöka vangujjarer, några av Indiens ursprungsfolk. Jag andras in den rena luften och kan inte påminna mig att jag någonsin upplevt sådan tystnad i Indien. Men i den skog jag vandrar i pågår en kamp som snart inte kommer föras i det tysta. Det är vangujjarernas kamp för den skog de är helt beroende av. Det är en kamp för respekt, identitet och överlevnad.

Vangujjarerna är ett muslimskt buffelskötande nomadfolk och det enda ursprungsfolket i denna delen av Indien som inte är bofasta. För ett århundrade sedan rörde sig vangujjarerna över stora områden som innefattade Afghanistan, Pakistan, Kashmir och norra Indien. Allt eftersom gränser fastslagits har deras nomadtillvaro blivit mer och mer begränsad. De flesta vangujjarer har tvingats bli bofasta och integreras med den övriga befolkningen. De vangujjarer jag besöker tillhör den minoritet som fortfarande vandrar i norra Indiens skogar.

När vi når den khol (en liten utspridd by av hyddor) som vi ska besöka, har vangujjarerna nyligen kommit tillbaka från bergen. På vinterhalvåret bor de här, i skogarna vid Himalayas fot, med sina bufflar. Framåt april blir det för varmt för bufflarna och vangujjarerna packar ihop allt de äger och vandrar norrut – upp mot snögränsen. Det är en tuff vandring som tar upp till en månad. Bufflarna är en helt central del av vangujjarernas liv och tillvaron kretsar kring att hitta mat och vatten till dem. Det är också bufflarna som visar vägen när vangujjarerna ger sig ut på sina årliga vandringar.

För några år sedan höjdes röster för att skydda Indiens allt mer hotade skogar. Att hålla ursprungsfolken borta från skogarna ansågs vara ett sätt. Delstaterna där vangujjarerna vandrar krävde att de skulle göra skriftliga ansökningar för att få röra sig i skogarna. I stort sett alla vangujjarer är analfabeter och saknade helt erfarenheter av kontakt med myndigheter och den byråkrati den indiska statsmakten utgör. De blev helt beroende av hjälp utifrån för att lämna in sina ansökningar. Varje år har inneburit förseningar och hårda strider med skogsdepartementet vars system inte är anpassat efter nomader som rör sig över delstatsgränserna. Departementet har krävt mutor för att överhuvudtaget ge tillåtelsen att förflytta sig. Förseningarna har lett till att bufflar dött och vangujjarerna, som är helt beroende av bufflarna för sin överlevnad, har stått maktlösa.

Men så 2008 kom lagen som väcker vangujjarernas hopp. Forest rights Act erkänner ursprungfolks och andra skogsfolks rätt till den skog där de levt i generationer. De har rätt till samma aktiviteter som de utförde för 75 år sedan. De som samlade ved för 75 år sedan har rätt att göra det idag. De som lät sina djur beta i skogarna för 75 år sedan har rätt att göra det idag. De som levde i skogarna för 75 år sedan har rätt att göra det idag. Lagen finns alltså där. Men den följs inte. I delstaten Uttarakhand som jag besöker har implementeringen överhuvudtaget inte påbörjats.

På kvällen deltar jag i ett möte där det diskuteras hur kampen om skogen ska utformas. Vangujjarerna är medvetna om sina rättigheter. Efter några timmars diskussion kring elden i hyddan med flera stopp för det söta teet enas de om strategier som innefattar att samla åsikter från vangujjarer från ett stort område och använda en annan lag – Right to Information Act – för att kräva information från regeringen om hur implementeringen går. De kommer att hålla de tjänstemän som inte följer den nya lagen ansvariga.

Att stänga ute vangujjarerna från den skog som rimligen måste kallas deras och försvåra för dem att leva sina liv är ett sorgligt stycke av Indiens historia. Ibland har det hävdats att skogarna ska skyddas som nationalparker och då kan inga människor bo där. Man kör ut ursprungsfolk för skogens skull. Det är ironiskt att de människor som levt i och med naturen i generationer är de som anklagas för att förstöra den. Dessutom är det märkligt att regeringen, om de nu vill skydda skogarna, kontrakterar ut den till företag som bedriver gruvdrift och förstör skogen för en oöverskådlig framtid.

Vangujjarerna är nomader i en värld av gränser. Skogsfolk i en värld av urbanisering. Analfabeter i en värld av byråkrati. De utkämpar nu sitt livs kamp. Kampen om skogen.

Kampen_om_skogen1

Kampen_om_skogen5

Kampen_om_skogen4

Kampen_om_skogen6

På besök hos vangujjarerna i Himalaya

October 26th, 2010

Vangujjarer3

Vangujjarer1

Vangujjarer4

Vangujjarer2

Vangujjarer5

Politik på en bastmatta

October 9th, 2010

Mobilen pep och jag vände mig om på det hårda stengolvet där jag delade bastmatta med Amara och Arundathi. Det var valnatten den 19:e september 2010 och jag fick ett sms med beskedet att högern hade vunnit och Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. Jag tittade på Amara som andades tungt. Hon drömmer om att familjen på elva personer ska kunna bygga ett andra rum och kanske en toalett i det lilla stenhuset. Jag tittade sedan på Arundathi som snart fyller två år. Hon rörde sig oroligt i sömnen. Jag tänkte att jag önskar henne en bättre framtid än den som är utstakad åt henne som flicka, Dalit och fattig.

Här i Indien möter jag hela tiden människor som mot alla odds organiserar sig och kräver sina rättigheter. Kvinnor som vägrar finna sig i att bli marginaliserade. Daliter som tar upp kampen mot kastsystemet. Ursprungsfolk som kämpar om den skog där de levt i generationer, mot företag som vill borra sönder bergen under skogarna. Fattiga bönder som med sin kunskap om biodiversitet och miljö brukar jorden på ett sätt som inte förstör den för kommande generationer. Rörelser med hundratusentals människor som säger att de inte vill ha ekonomisk utveckling om den sker på bekostnad av rättvisa. Som inte tycker att utveckling och ökade klyftor går hand i hand. Som vägrar acceptera den rika delen av världens definition på lycka och framgång. De för sina kamper trots att de är fattiga. De har allt att förlora men också allt att vinna.

Det har varit frustrerande och sorgligt att befinna sig i Indien, ett land som hyser en tredjedel av världens fattiga men också starka och radikala rättviserörelser, och på avstånd följa den svenska valrörelsen. Att frågor som fattigdomsbekämpning, flyktingpolitik och bistånd inte diskuteras alls när ett av världens rikaste länder går till val, säger en del om hur det står till. I byn jag besökte är de flesta barnen undernärda och människor har inte råd med sjukvård och utbildning till sina barn. Ändå har de alltid råd att välkomna mig och ta hand om mig. Jag får inte ihop ekvationen att de delar med sig, medan vi röstar fram en regering som går till val på att vi ska få mer pengar i plånboken.

Den natten var det inte det hårda stengolvet, hettan eller myggorna som gjorde att jag inte kunde sova. Jag lade mig på sidan och tittade på Amara och Arundathi. Viskande bad jag dem om ursäkt och lovade att jag ska göra allt som står i min makt för att bidra till att skapa en förändring.

Politik_pa_en_bastmatta1 Politik_pa_en_bastmatta2
Arundathi and Amara

Selvis vadas

September 25th, 2010

Selvi och jag tränger ihop oss på golvet i den lilla affären. Hon är entusiastisk och tar sin roll som min matlagningslärare på stort allvar. Jag är en lika dedikerad elev. Nu ska jag få lära mig att göra vadas – indiska linsbiffar.

½ kg daal (gula eller röda linser) har legat i blöt i två timmar. Det var två år sedan jag för första gången besökte Dalitkvarteret i utkanten av staden Kilpenathur i norra Tamil Nadu. Det var också då jag första gången träffade Selvi.

Selvis_vadas1aSelvi börjar med att mosa linserna i en stenmortel, men försäkrar att det går lika bra med en elektriskt mixer för dem som kan köpa en sådan. Sådana möjligheter har inte Selvi. Ingredienserna till linsbiffarna kostar 50 rupier. Av detta gör hon 60 vadas som hon säljer i sin affär för 1 rupie styck. Vinsten är alltså 10 rupier, som är knappt 2 kronor. Det, tillsammans med inkomsten från kex, schampo och cigaretter som hon också säljer, räcker precis för att hon ska kunna köpa några lökar och tomater och ge sina tre barn mat för dagen.

.
Selvis_vadas2aVi skivar sedan ½ kg lök. Jag får lära mig en ny teknik där jag håller fast kniven mellan tårna med den vassa sidan uppåt. Tårarna rinner efter en stund. I våras dog Selvis man. Jag besökte byn två veckor efter det och tog del av kvinnornas sorgeritualer. De satt i en ring och jämrade sig. Selvi stod en bit ifrån och tittade på ett foto av sin man. Samlad men med blanka ögon.

Selvis_vadas3aVi blandar löken med bladen från flera rejäla knippen currykvistar och ett par gröna chilifrukter. Detta mortlar vi så att saften från löken utsöndras. Selvi berättar att vi också kan lägga till vitlök och koriander för att få mer smak. Hon blandar lökröran och linserna med ena handen och tillsätter några teskedar salt. Eftersom Selvi är Dalit vill människor från högre kaster inte köpa hennes vadas. De vill inte komma i kontakt med något hon eller någon annan Dalit lagat eller tagit i. Detta gör att kundkretsen är begränsad till familjen, släktingarna och grannarna från samma Dalitgrupp.

Selvi hettar upp olja för att fritera linsbiffarna och jag formar dem till små plättar och stoppar ner dem i den heta oljan. Innan brukade Selvis man forma biffarna medan Selvi friterade dem. Numera får Selvi göra sina vadas själv. Hon är fattig, kvinna, Dalit och änka. Men Selvi är en person som det lyser om. Som gör vad hon kan och lite till av de förutsättningar hon fått. För några månader sedan startade hon den lilla affären för att utöka verksamheten som hade börjat i hennes hem. Hennes vadas har rykande åtgång. Selvi är okuvlig – ett av de vackraste ord jag vet – och hon lagar de godaste linsbiffarna i världen. Testa själva!

Selvis_vadas5c

Selvis_vadas6

Ris, ris, ris – och varför de indiska bönderna tar livet av sig

September 14th, 2010

Jag sitter på en bastmatta med benen i kors och ser kvinnan i huset ösa upp ris på mitt bananblad som fungerar som tallrik.
- Podom, podom, säger jag och håller upp handen för att hindra henne från att ge mig ännu en slev. Det räcker!
Hon tittar missnöjt på mig och försöker åtskilliga gånger fylla på mer. Jag kämpar för att få i mig min portion, som knappt är en fjärdedel så stor som de andra i sällskapets, och tänker tillbaka på när jag gick dubbelvikt på ett risfält och hjälpte till att sätta risplantor. Riset2aMed vatten till anklarna gjorde jag mitt bästa för att sätta dem i raka rader. Där, på risfältet, kändes det som att jag kom så nära det indiska man kan komma. På tamil, språket som talas i delstaten Tamil Nadu där jag bor, används orden för ris och mat ofta synonymt, vilket ytterligare förstärkte min bild av Indien som risets land.

Men efter att ha jobbat nära organisationer som arbetar med jordbruk, miljö och matsuveränitet för marginaliserade grupper har jag alltmer förstått att riset inte alls är ett så naturligt inslag i det indiska samhället som jag först trodde. Och att det finns många skäl att ifrågasätta risets ställning och betydelse.

Indien är ett jordbruksland där en majoritet försörjer sig som bönder. De flesta av dessa är fattiga och har inte råd med bevattning. De är helt beroende av regnet som ofta kommer oregelbundet och ibland uteblir helt, som en följd av klimatförändringarna. Traditionellt har dessa bönder, framför allt Daliter (tidigare kallade kastlösa) och Adivasis (ursprungsfolk) odlat millets, som är ett samlingsnamn för olika hirssorter och sorgum. Det finns flera fördelar med millets i jämförelse med ris. Millets är grödor som står emot torka och skadedjur betydigt bättre än ris. Detta känner fattiga bönder till sedan länge och de har utvecklat komplicerade system för hur olika milletssorter ska odlas tillsammans för att stå emot sjukdomar och skadedjur, ha så liten vattenåtgång som möjligt och öka skördarna.

Riset4aFram till 1960-talet dominerade millets det indiska jordbrukslandskapet. Då inleddes den gröna revolutionen vars intention var att minska svälten i Indien. Med hjälp av subventioner uppmanades Indiens bönder att gå över till att odla ris och vete. Istället för att odla sju, åtta grödor började de flesta bönder odla endast en eller två. Än idag är det betydligt mer lönsamt att odla ris och vete än att odla millets. Det utbredda matdistributionssystemet, som förser indier som lever under fattigdomsgränsen (vilket beräknas vara nästan halva befolkningen) med kraftigt subventionerad mat, innehåller framför allt ris och vete. Detta gynnar risbönderna och säkerställer ris som huvudkost även bland Indiens fattiga.

Riset har tidigare varit de rikas gröda. Det har gett status att äta ris medan millets har setts som de fattigas mat. Att bjuda någon på millets är som att säga att man inte har råd med något bättre. Ju mer processat riset är, desto bättre. Ju vitare det är, desto bättre. Att försöka höja sin status är en orsak till att även fattiga gärna överger millets till förmån för ris.

Jag har många gånger sett människor på landsbygden äta tallrik efter tallrik med ris, ofta med buljong (”peppar water”). Samtidigt har jag sett de karaktäristiska dragen för undernäring bland barnen i byarna. Knotorna som sticker ut på knäna. De runda magarna. 43 procent av barnen under fem år är undernärda. Många har mat på bordet – eller rättare sagt: de har ris på bordet. Men ris är inte särskilt nyttigt. Det ger dem helt enkelt inte tillräckligt med näring. För några veckor sedan deltog jag på en hälsodag om diabetes på landsbygden utanför Trichy där jag bor. Diabetes ökar lavinartat i Indien. Det är inte helt klarlagt vad det beror på, men den ensidiga kosten är sannolikt en orsak och nu rekommenderar läkarna sina patienter att byta ut ris mot millets. Detta är något som sannolikt även skulle minska undernäringen bland Indiens fattiga.

Det här är inte i första hand en text om vilken mat människor stoppar i sig eller borde stoppa i sig. Det handlar om makt. Än en gång. Riset slog på några årtionden igenom som den dominerande grödan och sades av experter vara lösningen på Indiens problem. Men de som definierades som experter var forskare och vetenskapsmän och inte de Daliter och Adivasis som känner sina torra jordar bättre än någon annan. Om vi lyssnar på dem får vi veta att de bekämpningsmedel de tvingas köpa för att hålla skadedjur borta från riset och vetet inte bara skadar deras hälsa utan försätter dem också i skuldfällor. Detta anses vara den främsta orsaken till att över 100 000 bönder på den indiska landsbygden har tagit livet av sig de senaste åren. Vi får också veta att bönderna numera måste köpa fröer av storföretag som patenterar frösorterna och skapar fröer som bara kan odlas ett år. Detta för att tvinga bönderna att köpa nya fröer varje år och på så sätt tjäna mer pengar. Om vi lyssnar får vi också veta att risfältens stillastående vatten avger metan som är en växthusgas. Risfälten står för en stor del av Indiens växthusutsläpp, som orsakar klimatförändringar som i sin tur slår hårdast mot just de fattiga bönder som mer eller mindre tvingats att överge de mer klimatvänliga millets-grödorna till förmån för riset. Det finns en tragisk ironi i det hela.

Trots den dystra bilden är det inte för sent. Runt om i Indien byggs återigen fröbanker upp där Dalitkvinnor byter milletsfröer med varandra, där Adivasi-grupper delar med sig av de milletsfröer de lyckats bevara och där fattiga människor tar makten över sin matproduktion.
- Det här är en ovanlig milletssort som jag fick från en Adivasi-grupp i bergen, berättar Velan, från en av Svalornas partnerorganisationer när han visar runt på sin ekologiska modellgård.
Människor i Indien börjar få upp ögonen för vikten av att slå in på en annan väg. Det sker i elfte timmen, så låt oss lära läxan en gång för alla. Makten att definiera ett problem och dess lösningar är kanske den viktigaste formen av makt. Nästa gång kanske vi kan lyssna på de verkliga experterna från början.

Riset3Fröbank

Riset5Risfält

RisetBesprutning av risfält

Riset6Milletsmåltid

Genom klyftornas Bangalore

September 3rd, 2010

För några dagar sedan besökte jag Bangalore, staden som beskrivs som en av de mest moderna i Indien. IT-staden. Shopping-staden. Staden där caféer, nattklubbar och exklusiva klädaffärer slåss om medel- och överklassens uppmärksamhet. Väl i Bangalore ville jag passa på att unna mig lite av det goda. Jag åkte till ett av stans spa. Det visade sig inte helt förvånande ligga i ett av de rikare områdena i staden. Hotellet bredvid var bland de lyxigaste jag sett. Villorna omgavs av höga murar och vaktposteringar.

När autorickshawn stannade vid ett rödljus på väg därifrån såg jag en gammal man med kryckor hoppa runt bland bilarna i hopp om att få några mynt. Lite längre bort kryssade en kvinna med ett barn på höften fram mellan lastbilar och autorickshaws. Hon knackade på bilrutorna och pekade på munnen och sedan på sitt barn. En liten pojke på kanske sju år höll några leksaksflygplan i handen och sprang så fort benen bar honom bredvid en buss. Troligen hoppades han att någon av passagerarna skulle köpa ett plan av honom när bussen stannade. Jag hoppades att han fick leka lite med de plan han inte lyckats sälja när han kom hem på kvällen. Om han har något hem att komma hem till vill säga.

Bangalore är inte bara en av Indiens mest moderna och välmående megastäder. Det är också en stad med gigantiska klyftor. Under mina dagar i Bangalore kunde jag varje dag läsa i tidningarna om den tragedi som nyligen avslöjats på ett av stadens härbärgen för hemlösa. Under den senaste tiden har tiotals hemlösa människor dött där utan att någon kan ge en förklaring. Kropparna är brända och ingen vet dödsorsaken. Personalen menar att de var sjuka. De som nu besökt härbärget beskriver det som ett fängelse där människor bodde på varandra under mycket prekära hygieniska förhållanden. Någon jag pratar med nämner organhandel som möjlig orsak.

När jag pratar med Mr Selva som jobbar på en organisation som mobiliserar sluminvånarna i Bangalore får jag en annan bild av staden än den som vanligtvis presenteras. Stadens ledning menar att ca 10% av stadens befolkning bor i slumområden. Selva förklarar att det är missvisande siffror. Om man räknar in alla familjer som bor i ett enda rum utan kök och toalett är siffran 51%. Till det kommer stadens 17 000 hemlösa. Trots att mer än halva Bangalores befolkning lever i urban fattigdom har stadens ledning ännu inte allokerat några pengar direkt till de fattigaste områdena. Istället satsar man på infrastruktur och nya shoppingcentras i de rika områdena. Och på Volvo-bussar köpta med lån av svenska regeringen (för biståndspengar?) som nu går tomma eftersom de är så dyra att en majoritet inte har råd med biljetterna.

När jag reser genom det rika och det fattiga Bangalore slår det mig att den så kallade tripple-down-effekten, som ska göra att smulorna från den ekonomiska tillväxten i ett kapitalistiskt system även kommer de fattigaste till del, inte visat sig särskilt effektiv. Visst växer medelklassen och människor tar sig ur fattigdom. Men de strukturer som håller fattiga i fattigdom finns kvar. Jag tänker på det Selva sa innan jag lämnade hans kontor:
- Glöm inte att fattigdom och problemen i slumområdena inte handlar om fysiska förhållanden som att ha ett hus. Det handlar om diskriminering.

Jag kommer än en gång tillbaka till makt.

Genom_klyfornas_Bangalore1En bild av Bangalore.

Genom_klyftornas_Bangalore2En annan bild av Bangalore.

Avatar och rätten till självförsvar

August 21st, 2010

En kostymklädd man berättar sakligt att metallerna under berget där ursprungsfolket Na’vi lever är värda så mycket att inget pris är för högt att betala. En kamouflageklädd man tittar lite senare ut över en grupp soldater och förklarar att vildarna ska besegras. Na’vi-folket på planeten Pandora tar hjälp av naturens krafter, djuren och sina förfäder i kampen för att skydda sina liv, sin existens, allt som heligt och allt som betyder något för dem. De ska försvara sig mot angreppet. De kostym- och kamouflageklädda svarar att ”terror ska bekämpas med terror” och gör sig redo att utrota Na’vi. Inget pris är för högt.

Jag tittar på filmen Avatar på flyget på väg till Indien. Efteråt stirrar jag tomt framför mig. Livrädd. Jag är på väg till ett land vars regering säljer ut skogar och berg till företag som ska borra efter bauxit, järn och andra metaller. Detta utan hänsyn till att ursprungsfolk levt där i generationer. Kvar lämnar de hål i naturen och drar sedan vidare till nästa ställe. Ännu djupare är de hål de lämnar i människorna. För de ursprungsfolk som lever i dessa skogar och berg är det inte bara att dra vidare. Deras förfäder, deras natur, deras rötter och deras livsuppehällen tas ifrån dem. Vissa saker är ovärderliga. Vissa saker borde inte ha något pris.

I Avatar gör Na’vi-folket motstånd. Många förlorar livet, men de är inte beredda att ge upp utan en kamp. Det är inte Indiens ursprungsfolk heller. Kriget pågår här och nu, på olika fronter och med olika metoder. Den väpnade motståndskampen sprider sig. Naxaliterna har blivit den rörelse som fångar upp de exploaterade ursprungsfolken. Det är naturligtvis en stor skillnad mellan maktlystna naxalitledare och de fattiga kvinnor och män som ansluter sig som ett sista desperat försök att skydda sin existens. För dem handlar det om självförsvar.

Rätten till självförsvar finns inskriven i den svenska lagen. Om jag blir anfallen har jag rätt att värja mig med fysiska medel för att förhindra att jag blir skadad. Det är också en internationellt erkänd princip, som bland annat använts flitigt av USA och Israel. Enligt denna princip borde de ursprungsfolk vars liv hotas av regeringars och företags exploatering, ha rätt att försvara sig. Det är svårt att föreställa sig ett grövre våld än det som i utvecklingens och tillväxtens namn riktas mot ursprungsfolk i länder som Indien. När de slår tillbaka, hittills med en liten bråkdel av det våld de själva mött, blir de kallade terrorister som ska bekämpas och utrotas. Det gäller dottern som såg sin mamma bli våldtagen. Det gäller mannen som såg sin bror sprängas i bitar. Det gäller familjen vars hem sattes i brand. Gör de motstånd är de terrorister. Allihop.

De verkliga våldsutövarna; ockupationsmakterna, militärerna, företagen och regeringarna slipper lindrigt undan. Västvärlden talar varmt om mänskliga rättigheter men tiger när företag utsätter ursprungsfolk i andra delar av världen för strukturellt och fysiskt våld i sin strävan efter profit. Allt för att behålla den ekonomiska och politiska makten. Det påminner alltför väl om slaveriets och kolonialismens dagar.

Na’vi- folket går samman med andra förtryckta grupper och segrar. Kanske kommer den dagen när världens ursprungsfolk och andra exploaterade grupper går samman – gärna då utan en västerländsk hjälte som i Avatar. Jag hoppas att de väljer en fredlig kamp. Jag tror inte på våld som motstånd. Jag tror att det förstör och förgör inte bara de som möts av det utan också de som utövar det. Men om vi inte agerar mot det våld ursprungsfolken utsätts för ger vi dem inte så mycket val. Om de då inte väljer en fredlig kamp kommer jag att förstå dem. Med kniven på strupen är det ibland svårt att förhandla med fredliga metoder. Låt oss behålla huvudet kallt när vi talar om detta. Ha proportionerna klara för oss. Det är skillnad mellan anfall och försvar. Mellan ockuperad och ockupant. Mellan maktens våld och de förtrycktas.

Avatar_och_ratten_till_sjalvforsvar1Ursprungsfolket vangujjarerna i Uttarakhand i norra Indien.

Avatar_och_ratten_till_sjalvforsvar2Flicka ur vangujjarfolket. Vad har hon för framtid?

Barfotavandringen

August 13th, 2010

På väg till ett fältbesök såg jag massor av människor barfota vandra längst med vägarna. Jag fick förklarat för mig att det är den hinduiska månaden Adi och att människorna var på väg till ett tempel för att be och offra. Vissa går många mil barfota i tryckande värme för att nå målet. Många av de vi åkte förbi såg trötta ut. Jag föreställde mig hur ont det måste göra i fötterna av att gå på stekhet asfalt. En kvinna vi åkte förbi hade lindat in fötterna i bandage, andra såg ut att halta fram.

Tänk vad religion kan få människor att göra. Vill verkligen deras Gud att de ska plågas så? Är det på detta sätt de bäst visar sin tro? Jag tyckte synd om dem, för det kändes inte som att de har ett val. De är slavar under en tro som de inte förmår att ifrågasätta.

Jag uttryckte mitt medlidande inför för min kollega som tittade skeptiskt på mig.
-Har du tänkt på att det mest är kvinnor som vandrar, frågade hon. Jag tittade mig omkring och konstaterade att hon hade rätt.
-De är på väg till templet för att offra och be till gudinnan Mariamman. Hon är framför allt kvinnornas gudinna (och den man vänder sig till för att bota smittkoppor), fortsatte min kollega.

Hon berättade vidare att de flesta kvinnor aldrig skulle få åka själva på utflykter eller resor utan sina män. Men att vandra till ett tempel anses harmlöst. Jag tittade på kvinnorna och såg några gå i en klunga och sjunga. Andra pratade och skrattade. Kanske var detta ett sätt att komma ifrån vardagens slit. Att få umgås med väninnor. Att vara ute på sitt eget äventyr.

Plötsligt blev inte barfotavandringen en okritisk religiös handling utan något som stärker och ger kvinnor frihet. Mina invanda sanningar har ännu en gång blivit ifrågasatta. Det finns flera skäl att besöka ett tempel. Gud är kanske bara ett av dem.

Barfotavandringen2

Barfotavandringen3

Barfotavandringen1

Berättelsen från Sivagangai

June 27th, 2010

Ibland får jag höra perfekta berättelser. Sådana där som får mig att rysa av välbehag och lycka och som jag knappt kan bärga mig innan jag får berätta vidare. Sådana som får mig att tro att saker och ting kan förändras till det bättre. När jag var i Sivagangai-distriktet i den sydindiska delstaten Tamil Nadu fick jag höra just en sådan. Berättelsen från Sivagangai är en berättelse där David besegrar Goliat.

Goliat i berättelsen från Sivagangai är företaget Coca-Cola, som planerade att etablera en fabrik i detta torkdrabbade område. Enligt erfarenhet skulle detta leda till att de redan sinande vattenresurserna skulle slukas av fabriken och lämna lokalbefolkningen utan dricksvatten. David är lokalbefolkningen som bestämde sig för att ta upp kampen för sitt dricksvatten. Berättelsen från Sivagangai är också berättelsen om när daliter och högkastiga, jordlösa och storbönder, kvinnor och män gick samman och segrade i kampen mot ett av världens största multinationella företag.

Jag sitter tillsammans med Subbu och Maheshavi i bilen på väg till deras fältkontor. Vi åker förbi torra fält där de brunbrända grödorna är på väg att ge upp. Stora delar av Tamil Nadu plågas av torka. De rika bönderna har råd med bevattningssystem medan de fattiga är helt beroende av det opålitliga regnet. Klimatförändringarna har gjort en redan utsatt situation än värre. Subbu pekar mot en roströd stenbyggnad några hundra meter från vägen.
-Där skulle Coca-Cola-fabriken ha varit. Men vi tvingade dem att stänga fabriken redan innan de öppnade den, säger han stolt.

Och så börjar han sin berättelse. Han berättar att en sockerfabrik redan hade etablerats och slukade vattnet i området. Nu skulle sockerfabriken slås ihop med Coca-Cola och ytterligare fabriker byggas. Till en början skulle Coca-Cola tillverka flaskvatten, men med största sannolikhet var planen att sedan expandera till läskedrycker. För att tillverka en liter Coca-Cola krävs nio liter vatten. På andra platser där Coca-Cola etablerat sina fabriker har grundvattennivån sjunkit avsevärt. Lokalbefolkningen tvingas borra djupare och djupare för sitt dricksvatten. De som drabbas hårdast är de som inte har råd med den förföriska drycken oavsett hur många husväggar på landsbygden som målas rödvita med företagets logga.

När Subbu hörde talas om Coca-Colas planer åkte han runt i byarna och samlade befolkningen som snabbt enades i protest. Alla var engagerade. Alla insåg att de skulle förlora på företagets etablering.
-Medan vi kämpade var det inte längre viktigt vilken kast man tillhörde, berättar Subbu när vi kommit fram till fältkontoret. Vi kämpade sida vid sida för alla insåg att om vi splittrades skulle vi aldrig vinna kampen, fortsätter han.
Därför blev denna kamp en där daliter och högkastiga gick samman. Där jordlösa och storbönder gjorde gemensam sak. Där kvinnor och män kämpade sida vid sida. Kulmen av kampanjen mot Coca-Cola var när 100 000 protestvykort skickades till collectorn, den lokala politiska ledaren, och 15 000 människor samlades till protest utanför hans kontor. Polisen vägrade ge tillstånd för demonstrationen men inget kunde hindra dem. Subbu var en av 120 personer som polisanmäldes, men med 15 000 meddemonstranter vågade polisen inte arrestera någon. Efter kampanjen dök ägaren till den planerade Coca-Cola-fabriken upp på Subbus kontor. Med sig hade han en tom check.
-Han frågade mig vilken summa han skulle skriva på checken för att få oss att sluta, berättar Subbu.
Men ingen summa i världen kan ersätta möjligheten att kunna ge sina barn rent dricksvatten. Checken förblev tom och ägaren fick se sig besegrad. Pressen gjorde att de lokala myndigheterna inte gav Coca-Cola något tillstånd att etablera sig i området.

Jag lyssnar på Subbu och hans berättelse och fylls av beundran. Svetten rinner i min panna av den tryckande värmen och jag sträcker mig fram för att ta en klunk vatten ur min flaska. Skamsen ser jag texten ”A product of Coca-Cola company” på min flaska. Kunde jag inte åtminstone haft en Pepsi-flaska? Det hade blivit mindre pinsamt, mindre uppenbart att hur mycket jag än beundrar deras kamp kommer jag från en annan värld. Ibland är en rimlig uppdelning den mellan de som dricker Coca-Cola-vatten på flaska och de som kämpar mot Coca-Cola för att kunna dricka något vatten alls. Till min förfärelse får Subbu syn på flaskan.
- Sådana där flaskor tänkte de tillverka, utbrister han, pekar på flaskan och ler mot mig. I hans ögon finns inget fördömande. Kanske är indelningen mellan de som fördömer och de som inte fördömer mer relevant. I alla fall för mig denna dag.

Berattelsen_fran_Sivagangai1Subbu visar foton från kampanjen.

Berattelsen_fran_Sivagangai2Maheshavi, som deltog i kampanjen, bläddrar bland tidningsurklipp.