Att globalisera tanken

June 13th, 2010

Snart ska jag åka till Sverige på semester. Jag ska resa från en värld till en annan. När jag förra året reste till Indien från Köpenhamns flygplats kommer jag ihåg att jag tittade förundrat på människor som febrilt shoppade parfymer, godis, alkohol och tobak. Kontrasten var total mellan dem och den gravt funktionshindrade man som sträckte fram sin hand mot mig i Chennai några timmar senare i hopp om att jag skulle dela med mig av mitt överflöd.

Nu när jag rör mig snabbt mellan olika världar påminns jag om vilken hög acceptans det finns för orättvisor. För att vissa handlar taxfree på Kastrup medan andra får vara glada om de får i sig ett mål mat om dagen. Att vissa med ett klick bokar en koldioxidsprutande biljett till en spännande plats medan andra tar sig fram på Chennais gator på en trävagn eftersom benen förtvinat. Dessa orättvisor har ekonomiska, sociala och politiska orsaker. Men kanske är det så att den avgörande faktorn som tillåter detta är ditt och mitt tysta accepterande. Jag tittar förstrött på godishyllorna och funderar över om även jag ska inhandla en chokladbit. Lika förstrött räcker jag fram ett mynt till tiggaren och ler ett ursäktande leende.

Om jag på allvar tyckte att tiggaren har lika stor rätt som jag att leva ett gott liv, skulle jag då bara fortsätta som om ingenting? Om jag på allvar insåg att det precis lika gärna kunde varit jag som tvingades tjäna mitt levebröd genom att tigga på Chennais gator, skulle jag då agerat annorlunda? Jag tror det.

När jag reser från en värld till en annan blir globaliseringen tydlig. Affärsmannen från Delhi som jag satt bredvid på planet när jag reste hit jobbade för ett amerikanskt multinationellt företag och betonade åtskilliga gånger att en av hans söner bor i USA och den andra i Storbritannien. Jag äter indisk mat på favoritrestaurangen i Göteborg, lagad av människor från Indien, Bangladesh eller Pakistan och letar programmerare i Indien åt en vän i Sverige. Världar möts.

Ekonomin har globaliserats. Och till viss del västerlänningars och rika indiers liv och rörelsemönster. Men vad har hänt med tanken? Om globaliseringen ska bli något annat än en god affär för storföretag och privilegierade, tror jag att det krävs att vi globaliserar tanken. Att vi inser att tiggaren på Chennais gator har samma rätt till frihet, materiell rikedom och livsmöjligheter som de shoppande världsresenärerna på Kastrup. Denna tankerevolution tror jag behövs överallt. Även hos de som är engagerade mot orättvisorna tror jag att den ganska ofta saknas. I alla fall gör den det hos mig. Jag är glad att jag ska åka tillbaka till Indien efter min semester. Jag hoppas att jag varje dag det kommande året ska bli påmind om att jag inte förtjänar alla mina privilegier mer än alla de fattiga människor jag möter. Och att jag tar konkreta steg mot att veta vad sådana insikter bör få för konsekvenser.

Att_globalisera_tanken2 Kontraster.
Att_globalisera_tanken1

Svaret på frågan som aldrig ställdes

June 6th, 2010

Indiens maoister, eller naxaliter som de kallas efter byn Naxalbari i Västbengalen där rörelsen startade 1967, har fått internationell uppmärksamhet efter tågolyckan/dådet härom veckan. Upp emot 100 människor dog när ett tåg spårade ur mellan Kolkata och Mumbai. Intressant nog sker uppmärksamheten trots att det är långt ifrån klarlagt att maoisterna låg bakom dådet. Dagens Nyheter (DN) publicerade härom veckan en artikel om maoisterna med rubriken: ”Maoister hot mot Indiens växande ekonomi”. I DN:s artikel kan vi läsa att ”Enligt Asian Times sammanfaller maoisternas geografiska utbredning också med de stater där de allra största, såväl inhemska som internationella, investeringarna är planerade, vilket i sin tur slår direkt mot landets ekonomiska tillväxt”. Det intressanta är att DN stannar där. Tycker de inte att det är intressant att fråga sig varför maoisterna är som starkast där ekonomiska investeringar görs? Varför sticker DN, liksom den indiska regeringen, huvudet i sanden innan ens frågan kommer upp?

För den indiska regeringen är det nog så det är lättare att få stöd för sitt krig mot maoisterna, ett krig de kallar ”Operation Green Hunt”, om frågan inte ställs. Det är lättare att få hjälp av USA att bekämpa terroristerna och att ta in flygvapnet som en del i kampen, vilket diskuterats det senaste halvåret. Kampen mot maoisterna blir då en kamp för Indien, för dess utvecklingspolitik och för den växande ekonomin, och den kampen har alla sympati för.

Men ju djupare ner i sanden regeringen sticker huvudet, desto mer tydligt blir det att de inte kan fly undan frågan – eller svaret. De flesta aktörer inom Indiens mångsidiga sociala rörelser kämpar emot stora delar av landets så kallade utvecklingspolitik. Det har visat sig att mycket av det regeringen kallar utveckling har inneburit ett hänsynslöst förtryck av Indiens fattiga, framför allt adivasis (ursprungsfolk) och daliter (tidigare kallade kastlösa). Denna utvecklingen har lett till miljöförstöring så allvarlig att den kanske inte går att reparera samt ökade klyftor i samhället. Några exempel på regeringens utvecklingsprojekt är gigantiska dammbyggen, att bereda vägen för företag att starta gruvdrift och så kallade Special Economic Zones, vilket innebär att regeringen upplåter mark åt storföretag, där de som tack för att de bidrar till Indiens ekonomiska utveckling får förmånliga skattevillkor. Save the Narmada Movement, en av de mest kända av Indiens radikala ickevåldsrörelser, har i tre decennier kämpat mot dammbyggena i Narmadadalen, eftersom dessa inneburit att runt en miljon fattiga människor tvångsförflyttats. Save Western Ghats Movement och andra rörelser kämpar emot gruvföretagens exploatering av de skogar adivasis är beroende av. De allra flesta organisationer och aktivister jag träffar är djupt oroade över att fattiga körs bort från sina marker för att Special Economic Zones ska upprättas åt storföretag.

Kanske är svaret på frågan som DN och indiska regeringen aldrig ställde, att människor som bor i de områden där inhemska och internationella investeringar görs har utsatts för grova kränkningar. En cynisk negligering av fattigas rättigheter har pågått alltför länge. Många av dem ser sina försörjningsmöjligheter och liv hotade. De enda som på allvar utmanar de krafter som exploaterar dem är maoisterna. Det är föga förvånande att dessa människor utgör maoisternas främsta rekryteringsbas.

DN har nog rätt. Maoisterna är ett hot mot Indiens ekonomi – den ekonomi som bygger på kränkningar av fattiga människors mänskliga rättigheter. Jag påstår inte att maoisterna är några förespråkare för respekten av mänskliga rättigheter. Jag tror inte på deras metoder eller att deras kamp kommer att leda till den respekt Indiens fattiga förtjänar. Jag ser maoisterna som ett sorgligt symptom på att något har gått snett i det indiska samhället. Att starta krig mot symptomet kommer inte att ta bort orsakerna.

Indiens saknade döttrar

May 22nd, 2010

För några år sedan såg jag filmen Ett land utan kvinnor på Göteborgs filmfestival. I början av filmen föds en flicka någonstans i Indien. När pappan får veta att han fått en dotter dränker han barnet. Många år senare försöker en annan far gifta bort sina söner, men det är omöjligt. Det finns bara män kvar i byn. En dag hittas en ung kvinna och hon tvingas gifta sig med mannens alla fem söner.

Det var en hemsk film, vars handling tyvärr inte är alltför långt ifrån verkligheten. I Indien dödas varje år tusentals barn – eller rättare sagt tusentals flickor. De dränks, begravs levande eller förgiftas. Förövarna är barnens egna föräldrar eller någon föräldrarna har anlitat. Logiken är enkel. Det är en alltför stor börda för många fattiga indier att ha döttrar. De har helt enkelt inte råd.

I Salem, ett distrikt några timmar från Trichy där jag bor, gör abortklinikerna reklam: ”Betala 500 rupier nu och spara 50 000 rupier senare”. De syftar till att en abort kostar 500 rupier, medan hemgiften när dottern ska gifta sig kostar 50 000 rupier. Vid ett bröllop betalar kvinnans familj en summa pengar och/eller gåvor såsom mopeder och guld till mannens familj. Jag kan inte förstå det på annat sätt än att kvinnan ses som en börda eftersom hon (traditionellt) inte kommer att tjäna några pengar till familjen. Att hon däremot kommer att vara den som sköter hemmet, barnen, mannens föräldrar och jordbruksarbetet räknas inte. Ofta rör sig hemgiften om enorma summor och de flesta familjer med döttrar sparar hela livet. Många sätter sig hellre i skuld än att inte kunna gifta bort sina döttrar. Skammen över att ha en ogift dotter är så stor att den oftast inte är ett alternativ.

Enligt FN saknas 62 miljoner indiska flickor och kvinnor. Det går 927 kvinnor på 1000 män. I Salem, som har bland de värsta siffrorna i landet, går det runt 750 kvinnor på 1000 män. Det innebär att en fjärdedel av alla kvinnor saknas. Många blev aborterade just för att de var flickfoster. Andra dödades precis efter att de föddes. Ytterligare har bragds om livet i vuxen ålder.

Orsaken till det omfattande dödliga våldet mot flickor och kvinnor är det mansdominerade samhället som tillskriver män ett högre värde än kvinnor. Hemgiften är ett av många exempel på detta. Våldet och dödandet sker i en utsträckning att det är läge att tala om folkmord. Fler flickor har dödats i Indien de senaste åren än i alla terroristdåd och tsunamis tillsammans. Jag ser fram emot att den indiska regeringen deklarerar våldet mot kvinnor som det största hotet mot sin befolkning. Jag ser fram emot ett internationellt ministermöte där detta folkmord diskuteras. Jag ser fram emot att feministiska rörelser runt om i världen sätter detta på dagordningen. Är inte 62 miljoner indiska flickor och kvinnor värda det?

Saknade_flickor

Om makt

May 13th, 2010

Den senaste tiden tycker jag mig ha förstått lite mer om makt och maktutövning. Mina insikter fick jag på polisens utlänningsavdelning och i ett möte med min hyresvärd.

För att få uppehålla mig i Indien med ett arbetsvisum var jag tvungen att registrera mig hos polisen och där få ett certifikat som säger att jag har rätt att vara här. Första gången jag klev in på polisstationen var jag naivt hoppfull och till och med lite nyfiken. Poliskonstapeln bad mig sitta ner och vänta. Efter att ha väntat i korridoren på en smutsig plaststol i ungefär en timma förstod jag att ingenting skulle hända om inte jag drev på. Jag knackade på hos konstapeln. Han tittade förstrött på mig och jag förklarade mitt ärende.
- Kom tillbaka imorgon, svarade han.
Kunde han inte sagt det från början? Nåväl. Jag frågade vad jag skulle ha med mig och han meddelade att jag bara skulle ha med mig passet och komma klockan tre. Tio i tre nästa dag var jag på plats i polishuset. Jag fick veta att polisen jag skulle träffa var på möte och skulle komma senare. En och en halv timma senare dök han upp. Han bad mig fylla i två blanketter och komma tillbaka med diverse brev och passfoton en annan dag.
- Din kollega sa att jag bara skulle ta med mig passet, försökte jag men gav snart upp.

En till synes ändlös process hade satt igång. De kommande sju besöken blev jag hänvisad att vänta i korridoren, bortviftad, avbruten, ignorerad och varje gång tillsagd att ta med mig något nytt papper eller brev. Istället för att säga ifrån blev jag artigare och trevligare för varje besök, av ren desperation. Jag smörade och underkastade mig och klämde in ”thank you, Sir” i varje mening. Jag insåg att det var enda sättet. Underkastelse. När jag väl fick mitt certifikat var jag så glad att jag ville krama poliskonstapeln. Äntligen. Vad snäll han var ändå. Allt var glömt.

Jag hade bara hört talas om hyresvärden innan. Så helt plötsligt stod han vid min dörr och begärde att få komma in. Det var inte precis nystädat och jag hade bröd i ugnen. Han började gå runt och syna alla rum. Jag hade meddelat honom att golvet i hallen hade spruckit och han gick fram och tittade på detta med bister min.
- Hur hände detta, frågade han.
Jag förklarade att det var problem med hela golvet i hallen. Det var luftbubblor under plattorna, vilket ledde till att en platta sprack. Jag pekade på ojämnheterna för att visa.
- Nej, svarade hyresvärden. Du har tappat något och därför har golvet gått sönder. Nu får du betala.

Jag blev chockad och upprörd och förklarade att jag inte alls hade tappat något och pekade igen på ojämnheterna. Jag lade till att en golvläggare tittat på golvet och han menade att det var dåligt gjort från början. Jag såg att hyresvärden blev arg och mindes att jag fått veta att han utan anledning sagt upp familjen under mig. Han upprepade att orsaken till att golvet gått sönder var att jag hade tappat något och fortsatte med att kommentera min städning. Han uppmanade mig att skaffa tjänstefolk och skällde lite på mig för att jag använde tempelrummet som förråd. Sedan gick han.

Tre dagar senare hade golvläggarna fixat golvet och jag bad en kollega på en samarbetsorganisation att prata med hyresvärden. Vi kanske kunde betala halva var. Min kollega återkom med bister min.
- Hyresvärden vägrade betala. Och så höjde han hyran retroaktivt. Vi måste betala in extrapengar för förra månaden och för denna. Vi kan inte säga något, då sparkar han ut dig. Förhoppningsvis är han tyst något halvår nu, meddelade min kollega.

Mötena med dessa människor, med makt att kasta ut mig ur landet och ur mitt hem, har fått mig att inse hur makt fungerar. Att det handlar om rätten att definiera hur saker ska gå till och vad som hänt och inte hänt. Om det är sanning eller inte spelar ingen roll.

Känslan av maktlöshet har gjort mig frustrerad, orolig, arg och osäker. Jag tänker på flyktingarna från Sri Lanka som stod efter mig i kön på polisens utlänningsavdelning. Jag tänker på fattiga dalitfamiljers möten med sina hyresvärdar. Jag är privilegierad i detta land. Min maktlöshet går inte att jämföra med deras. Men den har gett mig en lite djupare förståelse för maktutövningens mekanismer och vilka processer den sätter igång hos de maktlösa. Plötsligt förstår jag hur den kan leda både till passivitet och till ilska och i förlängningen våld.

Om_makt1En annan bild av makt/löshet. En tiggare på Hyderabads gator.

Om_makt2En annan bild av makt/löshet. En vakt övervakar teplockande kvinnor.

Bevisen som avslöjar kastsamhällets brott

May 7th, 2010

När jag kliver in i Evidence lokaler möter jag en kvinna på väg ut. Jag hälsar på henne och sätter mig sedan ner med Kathir, Yhiligam och Andal, som jobbar på daliträttsorganisationen Evidence.
- Hennes bror blev mördad för några veckor sedan. Hon har varit här för att få stöd och rådgivning, berättar Andal. Jag tittar efter kvinnan jag mötte. Hennes bror blev mördad för att han var dalit. För att han fötts in i ett förtryck som slutligen blev hans död. Jag undrar om det är vanligt med så grova brott mot daliter. Kathir letar fram foton på sin dator och visar mig. Bilder på sargade kroppar. Jag tittar på bilderna av en dalit som precis blivit dödad. På blodet. På skrikande anhöriga. På chockade vittnen.

De senaste åtta månaderna har jag träffat många organisationer, framför allt i södra Indien. En av de som gjort allra starkast intryck på mig är Evidence. Kanske för att jag trots alla fruktansvärda foton och berättelser gick därifrån med ett leende på läpparna. Organisationer som Evidence visar att det finns hopp.

Kathir, som grundade Evidence, deltog på FN:s konferens mot rasism i Durban 2001. Där hörde han indiska regeringsrepresentanter lobba för att kast inte skulle räknas som en diskrimineringsgrund. Han lyssnade när de berättade för omvärlden att Indien inte har något kastsystem längre och att daliter inte förtrycks. Han insåg att för att bemöta denna bild nationellt och internationellt krävs bevis. När han kom hem bildade han organisationen Evidence.

Evidence ger direkt stöd till offer för kastrelaterat våld och jobbar förebyggande genom att visa på diskriminering genom undersökningar och studier. De får snabbt reda på när ett brott begåtts av volontärer och genom att scanna tidningarna. Ett ”fact finding mission” skickas till platsen. De fotar och intervjuar offer, anhöriga och vittnen. Bevis och material samlas in. Efter det sammanställer Evidence en rapport och samlar en lokal stödgrupp runt offret. Sedan undersöks möjligheterna att driva fallet rättsligt. Evidence stödjer offret hela vägen till domstolen.

Evidence har också utfört en mängd studier om diskriminering och oberörbarhet. De fick till exempel dalitledare runt om i landet att beskriva hur de blev diskriminerade i sina jobb så till det grad att de inte kunde fungera som de faktiska ledarna. Detta blev förstasidesnyheter på de största nationella tidningarna i Indien.

Innan jag lämnade Evidence berättade Yhiligam och Andal om ett fall de nyligen drivit. De hörde talas om att en dalit tvingast äta mänsklig avföring – något som genom historien varit en vanlig behandling av daliter som högkastiga ansett inte underkastar sig tillräckligt. Tidningarna fick nys om fallet och skrev en artikel. Domstolen i området väckte åtal, vilket är unikt utan en anmälan från offret. Domstolen i området gav collectorn, ledaren för området, i uppgift att genomföra en undersökning av fallet. Collectorn, som inte ville att hans område skulle förknippas med sådana brott, skrev en falsk rapport. Bland annat tvingade han dalitledare skriva under på att detta inte hänt, utan att de visste vad de skrev under. När Evidence hörde talas om fallet skickade de ett ”fact finding mission” till byn och gjorde sin egen undersökning. De pratade med anhöriga, vittnen och dalitledare.

Efter att Evidence mobiliserat folk i byn var det många som stod på offrets sida. Han hade gått under jorden efter kränkningen, men när Evidence hittade honom gick han, tillsammans med hundratals stödjande bybor, i samlad trupp till domstolen, som aldrig sett en sådan folkmassa på en rättegång. Stödet gjorde att han vågade berätta vad som hänt. Med Evidence bevis blev två högkastiga män dömda till fängelse för brottet.

Högkastiga som tvingat daliter äta mänsklig avföring får sina straff. För några veckor sedan fritogs 32 dalitslavarbetare i norra Tamil Nadu. Våldtäksmän grips. Högkastiga poliser som begått kastbrott blir av med jobbet. Politiker som menar att det inte finns några dalitbarnarbetare avslöjas med bevis som gör att de står mållösa. Förtrycket mot daliter må vara kompakt. Men det är sannerligen motståndet också.

Evidence1 Tribunal där dalitkvinnor och ursprungskvinnor vittnar om övergrepp.

Evidence2 Evidence anordnar kurser för människorättsaktivister. Här har de en värderingsövning. En man har våldtagit och mördat en dalitkvinna. Polisen torterar förövaren för att få honom att erkänna. Är det rätt eller fel?

Evidence3 På Evicence kurs för människorättsaktivister.

Evidence4 På Evicence kurs för människorättsaktivister.

Evidence5 Yhiligam, som jobbar på Evicence.

Sorry we’re not pure vegetarian

April 25th, 2010

Jag har gått runt och varit allmänt lycklig över att vara i Indien, detta paradis för vegetarianer. Jag har njutit av smakerna, dofterna, färgerna och det faktum att vegetarianismen är så utbredd. Färre djur behöver plågas och dödas och miljön tar inte lika mycket stryk som i länder där köttätande är norm. Men så en dag besökte jag en dalitaktivist som började skruva på sig när jag berättade att jag är vegetarian. Jag insåg att det inte är helt okomplicerat i detta land.

Den vegetariska normen är nämligen nära sammanlänkad med kastsystemet. Kastsystemet vilar på en indelning mellan rent och orent. Daliter, tidigare kallade kastlösa, står utanför, under, hela systemet och anses vara orena och förorenade. De utstår än idag ett obeskrivligt förtryck. De tvingas utföra jobb som i samhället ses som smutsiga, som att rengöra toaletter, putsa skor och ta hand om döda djur. Enligt kastsystemet är döda djur smutsiga och att äta döda djur är smutsigt. Därför är de högt stående inom kastsystemet vegetarianer.

De senaste åren har dalitrörelsen vuxit sig starkare och många dalitaktivister vill upphöja värdet av daliters kultur och traditioner. Därför händer det att dalitaktivister äter kött av ren princip, ibland till och med nötkött, som annars är tabu i Indien. Detta gör de för att visa att de inte tror på indelningen mellan rent och orent – en indelning som förtryckt dem i årtusenden.

Att vara vegetarian och mot kastsystemet kan därför vara komplicerat. Det har flera gånger blivit en spänd stämning när jag berättat för dalitaktivister att jag är vegetarian. Jag har fått intrycket av att de tänker att jag inte är med dem, utan med de högkastiga. Jag brukar snabbt försöka förklara mina skäl och understryka att det inte har med kast att göra. Jag vet inte om de förstår vad jag menar. Jag vet inte om de tycker att mina skäl är relevanta i en kontext där kast och indelningen mellan rent och orent präglar hela deras liv.

Det jag tror att jag ska säga nästa gång är att jag är vegetarian för att jag inte tror på förtryck av andra varelser. Jag tycker inte att någon har rätt att misshandla och döda. Alla varelser har rätt att finnas till för sin egen skull. Att vissa genom historien blivit degraderade, gör inte förtrycket försvarbart. Daliter, om några, borde förstå detta.

På samma sätt som jag skulle njuta av att befinna mig i ett samhälle som inte präglas av kastförtryck eller andra förtryck av människor, njuter jag av att befinna mig i ett land där vegetarianism är norm. Där restauranger är ”vegetarian” eller ”non-vegetarian”. Där köttätarna är avvikande. Där restauranger ber om ursäkt för att de serverar ägg. Där färre djur plågas och dödas.

De högkastigas indelning mellan rent och orent är nonsens. Visst har deras kastsystem lett till att vegetarianism är norm, men systemet i sig är ruttet. Låt oss skilja mellan vegetarianism och kastsystemet. Låt oss behålla vegetarianismen och kasta kastsystemet i soptunnan. För det finns bara en relevant uppdelning – den mellan system som förtrycker och system som inte förtrycker. Jag vet vilket jag vill ha.

Sorry_were_not_pure_vegetarian1

Sorry_were_not_pure_vegetarian2

Kravlöst bistånd?

April 17th, 2010

Biståndet har återigen hamnat i blåsväder. Denna gång kommer kritiken från den person som kanske borde vara dess främsta försvarare: Sveriges biståndsminister, Gunilla Carlsson. Hon menar att det inte går att se något resultat av bistånd och att det varit kravlöst och passivt. Som en konsekvens ska biståndet skäras ner. I en tid när antalet fattiga i världen ökar, när klimatförändringarna lämnar människor utan försörjningsmöjligheter och när matkrisen bokstavligt talat dödar fattiga människor hade jag önskat att ministern inte var så snabb i sina slutsatser. För mig är det tydligt att det kanske snarare ställts för höga krav på biståndet under de förutsättningar som ges. Det är också tydligt att biståndet faktiskt ger resultat. Och att om och när biståndet ska bytas ut, så bör det vara mot ett system som är mer radikalt – inte mindre.

Jag tror att det är viktigt att vara tydlig med i vilken miljö biståndet verkar. I ett land som Indien kämpar vi i våra projekt mot klimatförändringar, ett flertusenårigt kastsystem och ett ännu äldre patriarkat för att nämna några exempel. Med Sveriges mindre än 1% av BNI:n lyckas vi inte riktigt utrota dessa system och dess konsekvenser. Ibland lyckas vi rubba dem lite och då jublar vi. Vi kämpar också mot Sveriges och andra västländers hyckleri. För samtidigt som vi bekämpar fattigdom med bistånd, subventionerar vi vårt jordbruk vilket slår ut fattiga bönder i Syd inte bara från världsmarknaden utan också från de nationella marknaderna. Vi exporterar vapen som, förutom att döda människor, orsakar förstörelse som tar fler biståndskronor att bygga upp än någon regering någonsin lagt. Vi orsakar klimatförändringar som gör att de fattigaste av de fattiga på Indiens landsbygd står utan skördar. Listan kan göras lång. Under dessa förutsättningar vill regeringen att vi ska redovisa hur ett projekt för några tusen svenska kronor minskar HIV/Aids (oavsett om projektet handlade om det eller inte), vilka regionala och nationella effekter vi kan se och hur vi bidragit till fred och säkerhet. Vilka projekt i Sverige för några tusen skattekronor skulle vi ställa de kraven på? Det är helt enkelt inte rimligt.

Men under de förutsättningar vi har händer det saker. Ibland små och ibland större saker som faktiskt förändrar fattiga människors liv. Gunilla Carlsson säger att hon inte sett resultat av biståndet. Jag skulle önska att hon följde med mig till Dehradun i norra Indien. Där skulle vi snöra på oss gympaskorna och vandra några timmar rakt ut i skogen, upp mot Himalaya, för att stråla samman med några familjer från nomadfolket vangujjarerna. Jag önskar att de skulle plocka fram sina hälsokort, som de fått av regeringen efter en lång kamp med stöd av Svalornas partner SOPHIA och som ger dem samma rätt som andra invånare till sjukvård. Jag önskar att de skulle berätta för henne vad det innebär att kämpa för något så fundamentalt som rätten att inte bli nekad sjukvård för att man tillhör ett ursprungsfolk. Kanske skulle hon efter den resan sluta upp att säga att biståndet inte gett några resultat för det är faktiskt bara dumt.

Diskussionen om bistånd är sannerligen inte lätt, helt enkelt för att det inte är lätt att bekämpa fattigdom. Makt, risk för beroende, prioriteringar och förväntningar är inblandat. Mycket har gått fel genom åren. Min resa i tsunamibiståndets spår visade sorgligt tydligt hur fel det kan gå. Jag vill mer än gärna diskutera utmaningarna inom biståndet – och dess framtida existens. Men jag vill göra det med människor som vill gå längre, göra mer, vara radikalare.

Jag ser bistånd som ett steg mot ett mer långtgående och radikalt utjämningssystem. Med fördel kan det kopplas samman med en återbetalning av Nords historiska, sociala och ekologiska skuld till Syd. Låt oss inte stanna vid bistånd. Och kanske framför allt: låt oss ta strid mot den fattigdomsskapande politik Sverige idag bedriver.

Kravlost_bistandVangujjarbarn som efter en lång kamp av Svalornas partner SOPHIA nu fått rätt till utbildning.

Indiens kvinnor splittrade i kvoteringsfrågan

April 11th, 2010

När jag var i Indien första gången bodde jag hemma hos en familj i den lilla byn Khadlai i Rajasthan i nordvästra Indien. Rukmani, mamman i familjen, var blyg när jag först kom dit. Hon log och lagade mat. Varje morgon vaknade jag klockan fem av att hon gick ut med bufflarna och sopade golvet. Hennes arbetsdagar var så mycket längre än männen i familjens. Precis innan jag skulle lämna byn fick jag veta att hon var byns ledare. Jag kunde inte förstå hur det hängde ihop. Hennes man hade ju presenterat sig som byns ledare och Rukmani verkade inte vara en person som tog för sig, allra minst i politiska sammanhang.

Senare har jag förstått hur det troligen låg till. I de lokala politiska församlingarna, panchayaten, är 50% av platserna reserverade för kvinnor. När jag var i Khadlai var siffran 33%. I många fall ser männen till att deras hustrur blir valda när deras tid går ut. På så sätt har männen kvar makten genom att säga till sina hustrur hur de ska rösta. Troligen var det så Rukmani blev vald. Jag kan inte se att hon självmant skulle kandidera eller ens ta till orda på ett möte.

Återigen är kvotering för kvinnor på allas läppar i Indien. Den nionde mars, dagen efter den internationella kvinnodagen, lades ett lagförslag fram om att 33% av platserna till parlamentets ena kammare ska reserveras för kvinnor.

Många kvinnor jublar över lagförslaget, som stöds av de två största partierna, Kongresspartiet och BJP. Samtidigt får jag mail från vänner inom dalitrörelsen som uppmanar till protester mot lagförslaget. Så länge det inte innehåller delreservationer för daliter, adivasis (ursprungsfolk), muslimer och andra marginaliserade grupper, kommer högkastiga kvinnor att ta alla platser, menar de. Varken Kongresspartiet eller BJP har förklarat varför det inte finns reservationer för dessa grupper. De dalitaktivister jag pratat med, de flesta män, menar att detta är ytterligare ett sätt för högkastiga att försvara sina maktpositioner. Hur länge ska daliter, adivasis och muslimer behöva vänta innan de tillåts ta del av den politiska makten undrar de. Samtidigt finns det reservationer för dessa grupper och de har inte varit alltför duktiga på att dela med sig till kvinnorna av de platserna.

I den kammare kvoteringen är aktuell för, Lob Labha, besitter idag kvinnor 10% av platserna. Det placerar Indien på plats nummer 99 av 140 rankade länder – under Pakistan, Bangladesh och Irak. Med 90% män har besluten sällan något genusperspektiv och ofta är de rent kvinnofientliga. På nationell nivå tror jag inte risken är så stor att kvinnor som Rukmani fungerar som alibin för män som vill klamra sig fast vid makten. Och även om det kan tyckas meningslöst att kvinnor som Rukmani formellt har politiskt makt, medan hennes man fattar besluten, har reservationerna på lokal nivå inneburit framsteg för kvinnor. Det har varit en långt ifrån perfekt process, men den har berett vägen för nästa generations kvinnor att ta reell politisk makt. Därför är reservation för kvinnor nödvändig. På samma sätt som det är nödvändigt att kvotera in daliter, adivasis och muslimer. Borde det avvaktas till lagförslaget innefattar delkvotering för dessa grupper inom kvoteringen för kvinnor? Jag vet faktiskt inte. Det jag vet är att kvinnorörelsen domineras av högkastiga och dalitrörelen (liksom rörelserna för muslimers och adivasis rättigheter) domineras av män.

Det är dags att landets högkastiga och män inser att om Indien ska vara ett rättvist och demokratiskt land, är det dags att dela med sig av makten till dalitkvinnorna, ursprungskvinnorna och de muslimska kvinnorna. Att det behövs en lag för det är sorgligt, men nödvändigt. De bör kvoteras in eftersom deras erfarenheter och kunskap kommer att göra Indien till ett bättre land.

Indiens_kvinnor_splittrade1 Laxmama är dalit från Medak-distriktet i Andra Pradesh.

Indiens_kvinnor_splittrade2Kvinna från adivasigruppen vangujjarerna i Uttarakhand i norra Indien.

Indiens_kvinnor_splittrade3Muslimska kvinnor i Hyderabad, Andra Pradesh.

Indiens_kvinnor_splittrade4Dalitkvinnogrupp i Tamil Nadu.

Indiens_kvinnor_splittrade5Dalitkvinnoorganisationen Dr Awards logga.

Det finns företag och företag

March 31st, 2010

Jag hade tackat ja till att hålla tal om socialt entreprenörskap och Corporate Social Responsibility (CSR) på Centre for Women’s studies i Trichy. När jag väl stod inför publiken blev jag nervös. Jag hade inte förberett mig på att få tala precis före två män från relativt stora företag i Trichy, som precis innan hade berättat att deras företag inte hade några som helst negativa sociala inverkningar och att de minsann hade byggt en skola åt fattiga barn. Jag hade inte förberett mig på att det skulle vara så lite kritik i atmosfären.

Det är dumt att ändra sitt tal i sista sekund så jag höll talet såsom jag hade förberett. I första delen berättade jag om storföretagens framfart i Indien. Jag berättade om hur Vedanta vill påbörja borrning efter bauxit i bergen i Orissa trots att området är skyddat och trots att tusentals adivasis (ursprungsfolk) är beroende av skogarna för sina livsuppehällen, för sin identitet, för sin existens. Jag berättade om hur Coca-Cola etablerat fabriker som pumpar upp vatten och gör att grundvattennivån i många områden sjunkit från 15 meter till 150 meter. För att göra en liter Coca-Cola går det åt nio liter vatten. Befolkningen i en by i Kerala där Coca-Cola har en fabrik gör tålmodigt motstånd, för där har de inte längre rent vatten att dricka. De fattiga barnen i området dricker inte Coca-Cola, det har de inte råd med. Numera dricker de inte heller rent vatten. Jag berättade om Union Carbide, ägare till konstgödsel-fabriken i Bhopal som en natt 1984 började läcka ut farliga gaser. Ingen vet hur många som dog den natten och veckorna därefter. En gissning är 10-15 000 människor. En halv miljon människor skadades och minst 120 000 människor lider av olyckan än idag. Ingen har tagit sitt ansvar för det som hände. Ägarna till fabriken har inte ens bemödat sig att ta bort de farliga gifter som dumpats utanför den nedstängda fabriken, vilket gör att vattnet fortsätter att förorenas.

Det finns goda skäl att vara skeptisk mot företag. Står det inte i ekonomiboken att ett företags enda syfte är att gå med vinst? Detta i kombination med ett kapitalistiskt system där få tjänar och många jobbar, möjliggör för företag som Vedanta, Coca-Cola och Union Carbide.

Men jag stannade inte där i mitt tal. Det hade varit för enkelt (och inte riktigt passat in på temat). Alla företag är inte onda. Det finns företag vars enda syfte INTE är att tjäna pengar. Ekonomiboken hade fel. Martins ickevåldsföretag vill inte bara tjäna pengar. Affären som säljer ekorättvisa unisexbarnkläder vill inte bara tjäna pengar. Alvines dataföretag som jobbar för att servrarna ska drivas på förnyelsebar energi och som säger nej till kunder som samarbetar med Migrationsverket vill inte bara tjäna pengar. De är alla sociala entreprenörer – människor som använder en del av den privata sfärens strategier och metoder för att verka för ett bättre samhälle. I like!

Efter att ha varit på seminariet på Centre for Women’s studies känner jag att det är mer komplicerat med CSR. Herrarna från företagen höll låda i timmar och visade mängder av power-point-bilder över skolor de byggt och matpaket de delat ut som en del av CSR. Jag är skeptisk mot när företag som Coca-Cola stoltserar med Code of Conduct och CSR, så länge de inte hanterar det faktum att människorna i byarna där deras fabriker ligger inte längre har tillgång till rent vatten. Jag är också skeptisk till att företag ska bedriva någon slags välgörenhet, som verkar vara trenden här. När företag, som helt saknar kunskap om utvecklingsfrågor och förändringsarbete, bedriver socialt arbete är det rent av farligt och kontraproduktivt. Kommer människorna i byarna där de tillhandahåller skola eller sjukvård, anmäla dem om de förgiftar dricksvattnet?

Alla företag har inte som enda syfte att tjäna pengar. De som har det, bör vi vara efter som iglar tills de slutar ha det.

Foretag_och_foretagKvinnor demonstrerar för att företaget som nu äger Union Carbide ska hållas ansvariga för olyckan i Bhopal 1984. Fotot kommer från www.flickr.com/photos/therebel68/231583728/

Cricket, Bollywood & hindunationalister

March 14th, 2010

Indiens mest omtalade film just nu är My name is Khan. Den utspelar sig i USA och handlar om en muslimsk man med indiska rötter. Att leva som muslim i USA ett ämne som är både aktuellt och som berör. Men det är inte därför den blivit så omtalad. Det första skälet är att två av Bollywoods mest kända filmstjärnor möts i filmen, en av dem Shah Rukh Khan. Det andra skälet är mer intressant – och tragiskt.

För några månader sedan utsåg Indian Premier League sina lag i cricket. Inga spelare från ärkefienden Pakistan valdes ut. Shah Rukh Khan, en av skådespelarna i My name is Khan, uttalade sitt missnöje över detta eftersom han inte tyckte att pakistanska cricketspelare ska lida för konflikten mellan Indien och Pakistan. Han vände sig emot den inofficiella bojkotten av pakistanska spelare.

En av de mest extrema hindunationalistiska grupperna i Indien, Shiv Sena, blev rasande och har sedan dess hotat att utföra attentat mot biografer som visar My name is Khan, vilket är de flesta i landet. På premiären fanns poliser utplacerade på biograferna för att garantera besökarnas säkerhet.

På premiären i Mumbai strömmade människor till biosalongerna, trots att många trodde att salongerna skulle stå tomma. Hela historien visar hur känslig konflikten mellan Indien och Pakistan är och hur farligt det kan vara att inte hata fienden tillräckligt mycket. Den visar också hur människor, kanske i ren protest, gick till biosalongerna för att visa sitt stöd för Khan och sitt missnöje över hindunationalisternas alltmer våldsamma metoder.

Cricket_bollywood_hindunationalister