Det som var tänkt att bli ett lugnt fältbesök hos en av Svalornas samarbetsorganisationer blev en dramatisk upplevelse av vädrets makter och – troligtvis – klimatförändringarnas effekter i Indien. När vi närmade oss Kotagiri i Nilgirisbergen mellan Tamil Nadu och Kerela föll de första regndropparna. Väl framme vid vårt guest house öste regnet ner. De få metrarna från bilen till dörren var nog för att bli genomblöta.

De kommande två dygnen fortsatte det ösa ner regn utan uppehåll. Ofattbara 80 cm föll över bergen dessa dagar, vilket man inte upplevt på över 30 år. Vägar stängdes av, hus spolades bort och människor dog av av hus- och vägras och fallande träd. Överallt hördes orden “roads blocked” – vägarna är blockerade, det går inte komma härifrån. Blöta och kalla kunde vi inte göra något annat än att vänta. Vänta på att det skulle sluta regna. Vänta på att våra genomblöta kläder skulle torka och våra frusna kroppar tina. Vänta på att vägarna skulle röjas upp så att vi kunde ta oss därifrån.

Efter två dygns regn och blåst lättade det lite så att vi kunde ta oss ut till de byar där vi, ironiskt nog, stödjer vattenprojekt. Vår resa fortsatte, om än på sippriga omvägar, med bussar som plötsligt stannade och lät sina passagerare gå några kilometer förbi de värsta passagen. För andra börjar nu ett gigantiskt arbete med att återställa alla de vägar och hus som spolats bort i ovädret. Och att sörja de många människor som förlorade livet i stormen.

Nerfallna träd

Jordras

Staden Kotagiri i Nilgirisbergen

Teplantage i Nilgirisbergen

Klimatmötet i Köpenhamn närmar sig och klimatfrågan är på allas läppar också i Indien. Det märks varje gång jag öppnar en tidning och det märks när jag pratar med bönder. De fattiga på Indiens landsbygd möter varje dag klimatkrisens konsekvenser. I Karnataka i centrala Indien har byar spolats bort i översvämningarna. Här i Tamil Nadu är torkan så allvarlig att många bönder fått hela skördar förstörda.

Samtidigt som tidningarna rapporterar från översvämningar och torka diskuteras det häftigt huruvida Indien håller på att överge sin tidigare position i klimatförhandlingarna. Indien har tidigare varit ledande i kravet att de rika, utvecklade länderna ska ge teknologiskt och finansiellt stöd till de fattiga länderna för en grön övergång. Logiken är enkel: de rika länderna skapade klimatkrisen och blev rika på kuppen. Nu är det deras ansvar att betala för konsekvenserna.

Nu befarar många här att Indien, under amerikansk press, håller på att ändra inställning. Farhågan är att Indien ska acceptera bindande avtal utan direkt stöd från de rika länderna. Skribenter höjer röster om vikten av de nationella intressena och att Indien, under inga villkor, borde kompromissa med utveckling (läs: industrialisering).

Någonstans här tappar jag bort mig. För låt oss rika, som suttit i våra bilar, flugit kors och tvärs, ätit en massa kött och konsumerat oss till bristningsgränsen, betala för den galenskap vi ställt till med, i den mån det överhuvudtaget är möjligt att kompensera med pengar. Men ändå – var är Indien i allt det här? Indien har en gigantisk medel- och överklass, vars vanor och attityder minst sagt oroar mig. Staten kör bort fattiga människor från sina marker för att företag ska få bygga upp sina avgassprutande fabriker. Tillväxt, tillväxt, tillväxt. För de rika, vill säga.

De rika länderna har helt klart det största ansvaret för klimatkrisen. Det indiska toppskiktet står heller inte utan ansvar. Men medan de debatterar ansvarsfördelning, utsläppsnivåer och paragrafer i avtal fortsätter Indiens fattiga vara de som verkligen betalar priset för klimatkrisen.

Tidningen Outlooks illustration av ansvaret för klimatkrisen.

Monsunen skulle kommit i augusti. Först igår föll dropparna över Trichy i Tamil Nadu och bönderna kunde andas ut, åtminstone för ett litet tag. Men det behövs mer än ett par dagars regn. Förr brukade monsunen vara i två månader, nu hoppas bönderna på en vecka. För många är det redan för sent. Hoppet är ute för deras uttorkade fält. För slår monsunen fel blir det ingen skörd. Blir det ingen skörd finns det varken pengar eller mat till familjen.

När jag var i Rajasthan i norra Indien 2003 gjorde jag och två vänner en studie av vad människor i den lilla byn Khadlai tyckte var viktigt för att leva ett gott liv. På små kort lät vi människor rita vad de tyckte var viktigt för att sedan ranka korten efter hur betydelsefulla de var. Gud och regn hamnade överst för de flesta. Dessa två livsnödvändiga fenomen.

Monsunen är det självklara samtalsämnet i Trichy just nu. Hur länge ska den hålla i sig? Här har vatten en helt annan betydelse än i Sverige där vi alltid kan vrida på kranen. Här betyder regnet skillnad mellan liv och död.

Jag står mitt i ett fält där olika hirssorter och sorgum odlas, liksom koriander, chili och en massa andra grödor. Laxmama heter bonden som visar oss runt samtidigt som hon förklarar det geniala i att odla olika grödor om vartannat på samma fält. Hon förklarar att det finns ett system, men det är svårt för utomstående att upptäcka. Laxmama berättar hur hon hanterar skadedjur och ogräs utan att använda kemiska bekämpningsmedel, till exempel genom att odla några få blommor som skadedjuren gillar, för att dra dem till sig så att djuren inte ska angripa de andra grödorna.

Millets (ett samlingsnamn för olika sorters hirs och sorgum) har traditionellt varit de fattigas föda. Liksom det mesta förknippat med fattiga står dessa grödor lågt i status. Kvinnorna jag träffar i Medak-distriktet i delstaten Andhra Pradesh håller sakta men säkert på att ändra på detta. De tar tillbaka de traditionella grödorna och sätten att bedriva jordbruk och gör det med en styrka och självklarhet som får storböndernas exportbomull på fälten bredvid att blekna.

Och de har argument. Indiens risodlingar är inte hållbara. Risodlingar kräver enorma vattenmängder som inte finns idag. När vattnet står stilla, som det krävs för att ris ska växa, avges metangas. Dessa står för en stor del av Indiens växthusutsläpp, enligt vissa källor upp till en fjärdedel. Millets däremot, står emot både torka och angrepp på ett helt annat sätt. De klarar sig utan kemiska bekämpningsmedel och är dessutom mycket mer näringsrika än ris, vilket lett till att hungern minskat bland dessa kvinnor.

Laxmama fortsätter visa sina grödor. Jag förundras över hur hon kan hålla koll på alla grödor: när de ska sås, vilka kombinationer som är bra och hur hon ska hantera angrepp. Hon besitter en enorm kunskap om hur man kan producera mat utan att tära på miljön. Plötsligt blir det så självklart att det är hon och hennes vänner som bär nyckeln till allas vår framtid.