Det sägs att han är den första ministern som sovit över i en liten by som Kotagiri. Det sägs att han håller det han lovar. Det sägs att han inte är som andra ministrar.

När Indiens miljöminister Jairam Ramesh klev ur bilen åtföljd av sina beväpnade vakter i Kotagiri i Nilgirisbergen i västra Tamil Nadu, hade han allas blickar på sig. Deltagarna på Save the Western Ghats-mötet var förväntansfulla. Nu skulle ris och ros delas ut till landets miljö- och skogsminister.

En dryg vecka före mötet i Kotagiri fattade ministern ett i miljörörelsen efterlängtat och överraskande beslut. Han stoppade införandet av genmodifierad aubergine. I Indien infördes genmodifierad bomull för ett antal år sedan och aubergine, som äts av en stor del av befolkningen, även de relativt fattiga, stod på tur som den första grönsaken. Den sociala rörelsen och miljörörelsen har protesterat intensivt. De menar att konsekvenserna för miljön och människors hälsa inte är tillräckligt utredda och därmed riskerar införandet att få katastrofala följder. De lyckades påverka flera delstatsledare och så småningom även miljöministern. Halvt på skämt och halvt på allvar konstaterade han att det nog är många som jobbar dygnet runt för att få honom avsatt efter detta. Företagen som jobbar med genmodifiering har en mycket stark lobby.

På Save the Western Ghats-mötet möttes forskare, journalister, organisationer och aktivister som alla jobbar för att rädda bergskedjan Western Ghats från miljöförstöring, skogsskövling och exploatering. Western Ghats sträcker sig från södra spetsen av Indien till Mumbai på västkusten. Deltagarna hade viktiga budskap till ministern. Turistparadiset Goa är så förstört av företag som exploaterar naturresurser att miljön där alltmera liknar Grand Canyon. Regeringen har stoppat ytterst få av företagens ansökningar om att få exploatera delstatens naturresurser. Skogarna i Western Ghats skövlas. I takt med det drivs vilda djur, som elefanter och tigrar, ut ur skogarna vilket leder till konflikter mellan djur och människor. Ursprungsfolken i bergen upplever sin existens hotad av miljöförstöringarna.

Miljöministern lyssnade och gav intryck av att ta till sig det som sades. På plats genomförde han ett av rörelsens krav genom att deklarera Western Ghats som en ”ecological sensitive area”. På vissa punkter var han dock ganska lik andra ministrar. Han menade att ”miljölobbyn” borde bli mer utvecklingsorienterad och ta hänsyn till de nya ekonomiska förväntningar och drömmar människor i Indien har. För de som jobbar med människor som tvångsförflyttas på grund av regeringens ”utvecklingsprojekt” (såsom dammbyggen och nya industrier), med ursprungsfolk som ser sina liv hotade eller med offer för klimatförändringarna är frågan inte huruvida de är för eller mot utveckling. Det handlar om vilken slags utveckling och kanske ännu viktigare: utveckling för vem?

Miljörörelsen gör nog klokt i att inte ha allt för stora förhoppningar på ministern när han, som så många andra, är fast i ett ensidigt ekonomiskt utvecklingstänk. Samtidigt kan det finnas en del att vinna på ett försiktigt samarbete med en minister som trots allt vågar fatta en del radikala beslut när det väl gäller.

Indiens miljöminister Jairam Ramesh.

Ramesh diskuterar den nya myndighet som ska skydda Western Ghats med Pratim Roy, som jobbar på organisationen Keystone, en av Svalornas samarbetsorganisationer.

Western Ghats – värda att räddas!

Deltagare i demonstration för att skydda Western Ghats undan miljöförstöring.

Kvinnor i färgstarka saris dansar och sjunger. Några män blåser frenetiskt i sina trumpeter och det är bara de förbipasserande fordonens tutor som skär igenom ljudet. Bufflarna med sina bjällror runt de färgglada hornen rör sig i lugn takt framåt. Människor längst med vägen ansluter sig till festivaltåget. Överallt går uppklädda kvinnor. Detta är deras dag.

Jag är utanför byn Pastapur, några timmar från Hyderabad i delstaten Andra Pradesh i centrala Indien. Här firas för elfte året i rad en biodiversitetsfestival. Efter att i en månad ha rört sig från by till by är det idag dags för slutceremonin. Syftet med festivalen är att hylla biodiversiteten. För några månader sedan hade jag inte så mycket tankar eller kunskap om biodiversitet. Nu tänker jag att det är bland det mest genomgripande, radikala och viktiga vi kan sträva efter. Kvinnorna i byarna runt Pastapur har fått mig att inse varför.

På sextiotalet inleddes den gröna revolutionen i Indien. Den var dock varken grön eller revolutionär. Tanken var att Indien skulle öka produktionen av mat genom att satsa på kemiska bekämpningsmedel, konstgödsel och främjandet av två grödor: ris och vete. På några år hade jordbrukslandskapet ändrats helt. De traditionella grödorna millets (samlingsnamn för olika grödor, såsom hirs och sorgum) försvann allt mer och ris och vete både exporterades och låg snart på de flesta indiers tallrikar. Den tidigare så näringsrika kosten byttes ut och den traditionella kunskapen om odling försvann. Bönder skuldsatte sig för att ha råd att köpa bekämpningsmedel, gödsel och fröer.

I vissa områden fortsatte dock människor att odla millets. Kanske för att de inte hade råd att köpa in bekämpningsmedel. Kanske för att de ville hålla på sina traditioner. Kanske för att de var medvetna om hälsofördelarna. Fattiga kvinnor, daliter och ursprungsfolk har varit de främsta kunskapsbärarna när det gäller millets och biodiversitet. Detta syns tydligt i byarna runt Pastapur. Efter en guidning på ett av fälten får jag veta vilka system de har för sin odling. Hur de odlar många olika grödor på samma fält. Hur vissa blommor drar till sig skadedjur och därför strategiskt planeras vid fälten. Jag får besöka kvinnornas fröbanker. De byter fröer med varandra trots att det är förbjudet enligt indisk lag.

I festivaltåget fortsätter människor att dansa och sjunga. Vagnarna som dras av bufflarna är fulla av olika fröer. För kvinnorna verkar det självklart att sätta biodiversitet i ett större sammanhang. Det handlar om miljön och deras framtida möjligheter till försörjning. Om identitet och värderingen av kunskap. Om klimat och hälsa. Budskapet som dansas och sjungs fram i tåget är tydligt. Kunskapen om biodiversitet är avgörande för vår framtid och den står att finna hos kvinnor, daliter och ursprungsfolk på Indiens landsbygd.

Panchajat-ledaren deltog i festivalen. Han är politiskt vald ledare för området.