Andrea Pereira är en person det lyser om. Det märks att hon brinner för sin sak. När jag frågar var hon kommer ifrån drar hon upp en sliten karta ur sin midjeväska, vecklar ur den och sätter sig på golvet. Hon är en av ungefär 150 ungdomar som deltar på Save Western Ghats Movements ungdomskonferens i Mangalore i västra Karnataka i Indien.
-Detta är Goa där jag kommer ifrån, säger Andrea och pekar på kartan. Turisterna besöker bara stränderna. De vet inte hur det ser ut i övrigt. Hela östra delen av Goa är förstört av gruvdrift.

För ungefär ett år sedan började Andrea engagera sig mot gruvdriften i sin delstat. Trots att Goa är en av de minsta delstaterna i Indien hyser den 40 % av Indiens gruvor. Det rör sig framför allt bauxit och järn som exporteras till Kina och Japan. Detta gör att stora delar av Goas skogar är totalförstörda, vilket skadar ekosystemen, biodiversiteten och människors möjligheter att på ett hållbart sätt leva av och med naturen. Andrea och några vänner ville se med egna ögon hur det såg ut och gav sig iväg på en road trip runt Goa och besökte gruvorna. Vakter försökte stoppa dem, men de stod på sig. Om företagen inte har något att dölja borde det ju inte vara något problem att visa hur det ser ut.

Men gruvlobbyn är stark i Indien, och har länkar in i regeringen, menar Andrea. Hon berättar att regeringen tog ifrån en av Goas fyra ursprungsfolk sin mark med argumentet att deras getter förstörde marken och att regeringen ville skydda miljön. Istället gav de marken till företag som nu borrar sönder skogen och bergen. Som kompensation fick ursprungsfolket pengar. Men detta och bristen på jobb har lett till ökad alkoholkonsumtion bland männen vilket i sin tur ökat våldet mot kvinnor. Det är svårt för lokalbefolkningen att motstå gruvlobbyn. Andrea säger att de flesta går med på att lämna sin mark då de lever i djup fattigdom och inte kan säga nej till de pengar de erbjuds. Men Andrea berättar också att det finns de som kämpar emot. Två kvinnor kedjade för ett tag sedan fast sig på sina marker och vägrade ge upp den. Kvinnorna hamnade i fängelse, men fick ha kvar marken.

Efter att Andrea och hennes vänner besökt gruvorna ville de kanalisera sin frustration. De satte upp en dansteater där de helt utan språk förmedlar vad som håller på att hända med miljön och vilka konsekvenser det får. Med den ska de turnera runt i Goa, för att väcka tankar och uppmuntra till handling.
- Vi måste fråga oss för vem utvecklingen är och till vilket pris vi vill ha denna utveckling. Man kan inte värdera allt i pengar, avslutar Andrea.

Andrea

Många av oss som inte är indier själva tänker inte på att indier har olika hudfärg. Men Indien är ett samhälle där de olika nyanserna av människors hudfärg avgör deras möjligheter i livet. Rasismen är ständigt närvarande.

Det koloniala arvet och kastsystemet är troligen de främsta orsakerna till den utbredda rasismen. Britterna lämnade mycket sorgligt efter sig i Indien – synen på vitt som mer värt en svart är kanske det värsta. Kastsystemet har också bidragit, då Daliterna utfört det hårda arbetet på fälten och därav har mörkare hudfärg. Att vara mörk och Dalit är inte synonymt, men nästan.

De senaste dagarna har kommentarer om människors hudfärg stått mig upp i halsen. Ofta sägs det i förbifarten. Min vän servitören kommenterade en kollega genom att säga att hon är väldigt svart. Hon tittade ner i golvet och gick därifrån. Autorickshawchauffören skämtade med en annan chaufför genom att kommentera hur svart han är. Bara så där: black man, go away! De två kenyanerna som var före mig i kön hos utlänningsavdelningen på polisen blev så illa bemötta att jag hade ont i magen resten av dagen. Min vän berättade hur svårt det är för honom att fråga människor i nya städer han besöker om hjälp eftersom han är mörk. Hans mamma är missnöjd för att han är mörkare än sina syskon. I de stora städerna slår företagen upp gigantiska reklamskyltar för vitkrämer, där smyckade ljusa kvinnor ler in i kameran.

När jag är ute i byar pratar människor ofta om min hudfärg. Jämför min med deras. Kommenterar hur svarta de är och hur vit jag är. De pekar ut vilka i familjen som fått ljus hud (lyckliga dem) och vilka som fått mörk hud (stackars). Detta kommer, tillsammans med kast, klass, kön, sexualitet och funktionalitet avgöra deras möjligheter till utbildning, jobb och äktenskap. Jag brukar försöka att alltid säga ifrån. Men det jag säger känns ihåligt. Jag tycker inte att det är viktigt vilken hudfärg man har. Nähä – och rika tycker inte det är viktigt hur mycket pengar man har. Det är lätt att säga om man får alla fördelar som kommer med ens hudfärg eller ekonomiska status. I Indien blir jag så oerhört väl behandlad. Alla är snälla mot mig. Jag blir hembjuden till människor. På gatan ler och hälsar folk på mig. Frågar om jag behöver hjälp. Tar hand om mig. Bjuder mig på godsaker. Ibland är jag så lycklig över hur väl behandlad jag blir att jag nästa glömmer bort att tänka på hur en kenyan blir behandlad här. Eller en mörk Dalit. Att jag nästan glömmer bort att min hudfärg är en av de avgörande orsakerna till att Indien behandlar mig så väl.

Jag sitter på tågstationen i Chennai och betraktar en gammal kvinna som tigger bland resenärerna. Hon har vitt hår, ljusblå sari och när våra blickar möts ger hon mig ett tandlöst leende. Mitt hjärta smälter och jag sträcker fram en skrynklig sedel och en banan jag har över.

I Indien tillåts vi rika aldrig glömma våra privilegier. Vi möter varje dag dem som inte har något och då blir det vi har så tydligt liksom orättvisan i att vi har och de inte har. Kanske är det det jag är mest tacksam mot Indien för – att jag hela tiden tvingas hantera det obekväma i att vara privilegierad i en hopplöst orättvis värld. Många som besökt mig i Indien har frågat hur jag förhåller mig till tiggare – ska man ge eller inte ge? Jag brukar svara att jag inte vet, att jag inte har någon konsekvent linje. Jag brukar tänka att det nästan är hjärtlöst att ha en linje. Tiggeri är ingen långsiktig lösning och vill man bidra till att bekämpa fattigdom kanske inte den bästa strategin är att ge bort alla pengar till tiggare. Men att skaffa ett så hårt skal som det behövs för att alltid säga nej till någon som ber om pengar eller mat, tror jag riskerar att skada det viktigaste jag har – min medmänsklighet.

Jag försöker att inte ge till barn då jag inte vill att det ska löna sig att skicka ut sina barn i den farliga miljö det innebär att tigga, snarare än att föräldrarna själva gör det. Då ger jag hellre till vuxna. Jag ger ofta till gamla och människor med funktionsnedsättningar, då det inte finns något skyddsnät för dem. Jag försöker att alltid ta med mat som blir över på restauranger så att någon mer kan få bli mätt. Men inte heller detta följer jag alltid för i mötena med människor vet jag aldrig vad som ska hända. Vissa dagar är jag varm och trött och irriterad och orkar inte. Andra dagar kan jag inte bara gå förbi ett litet barn.

En gång stannade autorickshawn jag åkte med vid ett rödljus och en kvinna med ett barn på höften kom fram. Barnet var svårt brännskadat på armen. Såren var färska och varade. Jag tänkte på boken jag läste om ligor som skadar människor för att de ska tigga bättre. Jag undrade om det var så i detta fall. Jag gav inget. Men jag vet inte vad som är grymmast. Att ge och riskera att stödja något sådant eller att inte ge och riskera att ett litet barn inte får den läkarvård det behöver. Jag tror att jag kanske gjorde fel den gången.

Jag blir skeptisk när människor säger att de har en konsekvent linje till tiggare. Det är som att de har svar på en fråga som saknar svar. Jag tänker fortsätta brottas. Kämpa för att alltid, vare sig jag ger eller inte, se personen i ögonen och stå för mitt beslut. Och låta varje person inspirera mig att sträva efter att utrota de orättvisor som gör att de tvingas be om mitt överflöd.

Indien 2011. Utkanten av en liten stad i en av de delstater som kallas de mest välmående. En tvååring som var nära att förlora livet i svåra magsmärtor som följd av att hon druckit smutsigt vatten. Vattnet var smutsigt eftersom soporna ligger i drivor och förgiftar vattnet. Lokala myndigheter håller inte rent i denna del av staden eftersom den befolkas av Daliter. En farbror som använder alla sina sparade pengar för att betala för tvååringens sjukvårdskostnader. En familj som får äta ännu näringsfattigare mat ett tag framöver.

Samma stad. Samma område. En man som dör i tuberkulos och en kvinna som blir änka. Hon öppnar en liten affär där hon säljer linsbiffar. Men så går priset på lök upp med 70 procent och det lönar sig inte längre att sälja biffarna och hon förlorar sin inkomst. Hennes tre barn får äta ännu näringsfattigare mat ett tag framöver.

Det här är Indien 2011. Landet som har en av världens snabbast växande ekonomier. Landet som kallas världens största demokrati. Landet som förutspås bli en ny supermakt.

Det här är Indien 2011. Landet som ligger efter Sudan och Zimbabwe på det globala hungersindexet. Landet där 47 procent av barnen är undernärda.

Under mina tre dagar i Mumbai mötte jag en rädsla jag inte upplevt någon annanstans i Indien. Staden är full av rigorösa säkerhetsanordningar. Härom dagen när jag skulle gå på bio blev jag kroppsvisiterad och fick min väska kollad två gånger. Metalldetektorer undersöker besökare på caféer, shoppingscentras och biografer och budskapet som möter mig är: “Let us fight terrorism together”.

Jag kan inte klandra Mumbai-borna för att vara rädda. Den skräck bombattentaten 2008 förde med sig är på verklig. Människor minste livet och Mumbais medel- och överklass blev skakade i grunden. Mumbai-borna väntar därför snällt på sin tur och sträcker ut armarna för att polisen ska kunna kolla deras fickor och väskor. Människor verkar känna en tacksamhet mot polisen och säkerhetskontrollanterna. Kanske känner de sig tryggare när de shoppar, dricker kaffe eller sitter i biosalongen.

På mig har det motsatt effekt. Säkerhetsanordningarna får mig att tänka att jag verkligen har något att vara rädd för. När jag sitter på turisttäta Leopold’s Café, ett av målet för attackerna 2008, tänker jag för första gången tanken. Tänk om det smäller. Kanske har mannen bredvid mig en bomb på sig. Kanske kommer väskan som någon lämnat en minut sprängas. En del Mumbai-bor tänker säkert så varje dag. Jag förstår att det sliter. Men jag är övertygad om att jag tänker så för att jag samma dag fått min väska genomkollad fem gånger. För att jag läser skyltar på gatan om terrorism. Jag tänker på Michael Moores film ”Bowling for Columbine!” som så tydligt visade på den rädsla många amerikaner bär på. De ser vapen som ett sätt att vinna trygghet. Men det som istället verkar hända är att rädslan ökar. Kanske är det samma med dessa säkerhetskontroller, att de skapar mer rädsla och distansering människor emellan.

I attackerna i Mumbai 2008 dog runt 175 personer. 60 % av Mumbais invånare lever i fattigdom. Varken medel- och överklassen eller politikerna verkar tycka att denna fattigdom – detta strukturella våld – är så uppåt väggarna att de är beredda att göra något åt det. Föräldrar i den stad som satsar miljoner rupies på att skydda sin befolkningen mot terrorister, tvingas se på när sina barn dör i sjukdomar som skulle kosta färre rupies att bota än jag och de flesta av Mumbais rika lägger på en biobiljett. Jag borde inte oroa mig för att jag ska dö i en terroristattack. Om jag tycker att alla liv är lika mycket värda borde jag oroa mig för att en av Mumbais fattiga ska dö medan jag dricker min jordgubbsjuice.

Jag vet inte vad terrorism är. Men jag har förstått att det är det värsta. Och att det aldrig kallas terrorism när fattiga människor dör. Om Mumbais stad månar om sin befolkningen och vill hindra lidande och död, borde det finnas bra mycket effektivare sätt att göra det på än att sätta upp säkerhetskontroller på alla platser där medel- och överklassen rör sig. Kanske ett omfattande program för stadens sluminvånare? Rehabilitering av gatubarn? Stöd till prostituerade? Gatukök? Anything.

Kontrollerna utanför biografen säger mycket om det samhälle vi lever i. Det är ett samhälle där vi blir allt räddare för varandra. Ett samhälle där vi attackerar effekterna av den rädslan men sällan orsakerna. Ett samhälle där vi tror att kroppsvisitering snarare än fattigdomsbekämpning leder till trygghet. Ett samhälle där vi bygger murar för att skydda de rika, men knappt höjer på ögonbrynet när ytterligare en fattig människa dör. Ett samhälle där en rik människa är tusen och åter tusen gånger mer värd än en fattig.

Sedan jag läste den indiska författaren Arundhati Roys roman ”De små tingens gud” har jag förtrollats av hennes språk, fascinerats av hennes välformulerade beskrivningar av orättvisor och beundrat hennes mod. Hennes ställningstagande i allt fler kontroversiella frågor har gjort henne mindre och mindre omtyckt av den indiska medel- och överklassen. För några veckor sedan yttrade hon orden som inte bara gjort henne hatad utan också hotat att ställa henne inför rätta och sätta henne i fängelse. Vad är det då som är så hotfullt och farligt att det inte får sägas i denna världens största demokrati? Jo, det är orden: ”Kashmir is not an integral part of India. That is a historical fact.”

Kashmirierana utkämpar en kamp om självständighet. Det finns de som vill tillhöra Pakistan och det finns de som vill tillhöra Indien, men en majoritet tros vilja ha azadi – frihet och självständighet. En halv miljon indiska soldater finns i Kashmir för att se till att det inte blir så. Soldater som anklagas för dagliga övergrepp och kränkningar av civilbefolkningen. Som gör att unga kashmiriers rop för azadi på gatorna ekar ännu högre.

Men det här är naturligtvis inte bara en fråga om Kashmir utan också om yttrandefrihet. Den yttrandefrihet Roy använder, hotar det Indien hon så konsekvent kritiserar. För det som blir tydligt i allt detta är att det finns två Indien. Det första Indien är det land där medel- och överklassen njuter av den ekonomiska tillväxten och firar demokratin. Där finns arbetstillfällen, bostäder och all tänkbar underhållning. Det andra Indien är Daliternas, ursprungsbefolkningens, muslimernas och andra minoritetsgruppers Indien. Det är ett Indien där barnen går och lägger sig hungriga om kvällen och där familjer körs bort från sina hem för att bereda plats för det första Indiens utvecklingsprojekt.

Roy nöjer sig inte med att sympatisera med, och skriva om, det andra Indien. Hon kritiserar det första Indien för att orsaka de orättvisor människor i det andra Indien utsätts för. Hon beskriver sambanden – hur det första Indien avnjuter sina rikedomar på bekostnad av det andra Indien.

Dessa samband har Roy avslöjat när hon vandrat med maoisterna, vilket resulterade i den mycket omdebatterade texten ”Walking with the comrades”, där hon beskriver hur de flesta som rekryteras till maoisterna är fattiga ursprungsfolk som gör det i ett desperat försök att skydda sina liv från en stat som bara förtryckt och diskriminerat dem. Hon har också gjort det när hon levt med människorna i Narmadarörelsen som i ett kvarts sekel kämpat mot dammbyggena i Narmadadalen, eftersom de leder till att miljoner människor tvångsförflyttas. Och hon har också, kanske tydligare än någon annan, gjort det när hon kritiserat den hindunationalistiska delstatsregeringen i Gujarat för massmorden på muslimer 2002.

Arundhati Roy är en nagel i ögat på alla de som säger ”men utvecklingen går ju ändå framåt i Indien”. För utveckling kan inte, bör inte och ska inte skapas för ett fåtal på andras bekostnad. Vi behöver inte köpa det konceptet av utveckling. Det första Indien vill blunda och glömma bort att det andra Indien finns. Roy låter dem inte göra det. Jag tror att det är därför hon är så hatad just nu. Frågan är om det första Indien verkligen är så rädd för det Roy har att säga att de offrar även yttrandefriheten, och sätter henne bakom galler, för att få slippa höra.

Läs Arundhati Roys uttalande efter att diskussionerna bröt ut här.